Förda bakom ljuset?

Just nu råder det lugn och julefrid både i stugorna och på nyhetsredaktionerna. På sociala media som facebook sprids dock en nyhet trots att andra media, med ett enda undantag, Nyheter24, ännu inte valt att slösa ett ord om den. Det handlar om två fotofobiska dokument som legat trygga i mörkret tills Wikileaks gav Rick Falkvinge en chans att ta del av dem. Han har gjort sin tolkning av innehållet och den svenska journalistkårens hantering av dem. Även om jag normalt inte skulle länka till karlns blogg gör jag det den här gången. Anledningen är enkel, det har gått ett dygn och normalt borde någon representant för traditionella media ha gjort en ansats för att dementera, bekräfta eller i alla fall kommentera ett påstående av den här magnituden, men så har inte skett. Jag och många med mig vill verkligen veta om det finns en sanning i det som framkommer i dokumenten och bara om ljuset riktas mot dem på allvar kan vi tids nog få veta om vi blivit förda bakom ljuset på det sätt som Falkvinge påstår. Jag försöker helt enkelt med mitt blogginlägg semaforerar till gammelmedia att det här är något jag vill veta mer om. Så snälla journalistkåren, när ni kommer tillbaka från julledigheten kan ni väl ta med er några stearinljus och kasta lite ljus över saken?

Andra bloggare: Michael Gajditza, Christian Engström, Liberaldemokraterna

Tillförsikt

Jag var på Folkpartiets länsförbundsmöte idag. Trodde det skulle bli urtrist, som förra gången, men så fick vi, på ett föredömligt vis, länets valanalys presenterad för oss av Malin Danielsson, ordförande i Stockholms läns valanalysgrupp. Det var som om hon elchockade igång min allt mer avtrubbade, uppgivna och frusna liberala själ. Till skillnad från den valanalys som presenterades av riks för en tid sedan låg slutsatserna här mycket mer i linje med mina egna. Det var som om rapporten gav hoppets flackande låga både välbehövligt bränsle och skydd undan det isande kravliberala korsdrag som vi öppnat vårt parti för och som redan brännt ner eller släckt för många liberala ljus.

Hade det inte varit för att även denna valanalyspresentation råkade sammanfalla med ett ledsamt FP-avhopp, Mikael Trolins denna gång, hade jag nog sagt att jag från och med idag åter ser på partiets framtid med tillförsikt.

Tillförsikt, det är ett vackert ord det. Jag hoppas jag får anledning att både känna och använda det oftare framöver.

Inför budgetfullmäktige 2010-11-24

Produktion: Bo Wanngård

Onsdag 24/11 intar jag, inte utan en viss stolthet, min plats i kommunfullmäktige i Sollentuna. Det blir en heldag på temat budget för 2011.

Ännu mer om valanalysen

Visst har Göran rätt i sitt svar på mitt förra inlägg, man kan oftast göra mer innanför än utanför ett parti. Alla som lagt mycket av sin energi på att få förändringar till stånd har nog också någon gång lockats av tanken att storma ut och visa fulfingret som Camilla nu gör. Att det krävs tålamod för att få med sig kollektivet och att vissa har begåvats med mer av den varan än andra är också ett faktum.

Vi befinner dock oss i en situation där många människor som beskriver sig själva som liberaler väljer bort vårt parti. I de enkäter som legat till grund för valanalysen har man bl.a. fått svara på om man känner någon som tidigare röstat på FP, men som nu valt ett annat parti. Sorgligt nog känner jag själv flera. Vänner och bekanta vars liberala värderingar helt enkelt inte är förenliga med informationsövervakning, burkaförbud och tron att föräldraengagemang kan tvingas fram av kommunala nämndbeslut om föräldranärvaro i skolan. De har inte bara valt en annan valsedel än vår, de har bekymrat skakat på huvudet åt vårt parti.

Har jag gått i en fälla? Det vill jag naturligtvis inte tro. Jag har alltid förespråkat en ansvarsstimulerande politik och jag känner mig inte rädd att försvara välgrundade uppfattningar, även de som partiet råkar dela med fula fiskar. Dessutom förstår jag att man ibland behöver spetsa till argumentationen för att nå ut medialt med dessa bra idéer och nödvändiga reformer. Fast kanske sitter jag där i snällfällan i alla fall för jag stör mig verkligen på sådant som skillnaden i formuleringarna om BUF-dagar i vårt barnpolitiska program från 2009, ”Se till mig som liten är” och valrörelsens version i ”Tryggare skola” från augusti 2010. Jag erkänner också att jag faktiskt inte har liberala argument som försvarar datalagringsdirektivet och att jag tycker det var djupt beklagligt att vi i valrörelsen frivilligt valde att förknippas med en ickefråga om burkaförbud i skolan.

Göran slår fast att det som behövs är en arbetsgrupp som analyserar samhällskraven i ett långt tidsperspektiv. Jag tror vi kommer att få nöja oss med ett nytt partiprogram, men det är inte fy skam med tanke på hur gammalt det gamla hunnit bli. Förhoppningsvis blir det också, som valanalysgruppen föreslog, möjligt även för personer utanför partiet att delta i det arbetet. Då kommer Göran, jag och Camilla alla att kunna vara med på ett hörn, om vi tror att det hjälper. Om vi tror att någon faktiskt bryr sig om vår syn på vad som skulle kunna göra framtiden bättre än nuet.

Tack till Hankwang som bidragit med bilden.

Inte nöjda...

- Man blir någon man inte var förut, man blir en av de man inte vill vara. Så säger Camilla Lindberg till Dalarnas Tidningar om vad åren i politiken gjort med henne.

En av de våra, en färgstark orädd liberal med ryggrad har lämnat oss och kallar sig inte längre folkpartist. Nyheten kommer samma dag som FP håller partiråd med debatt om partiets valanalys. En debatt som vi vanliga dödliga folkpartister kunnat följa på svtplay (tyvärr plockas den bort vid midnatt). Debatten präglas av lovsångskören, som alltid sjunger på den här typen av möten, men kompletteras faktiskt av några solister som törs ta bladet från munnen och sjunga fram några vackra arior av konstruktivt kritiska sanningar. Sanningar som om de bara hade styrka nog att förmå tränga igenom lovsångens brus skulle kunna hjälpa partiet och Sverige till en liberalare och ljusare framtid. Sanningar som ligger nära Camillas önskan om att partiet ska stå upp för liberalismen, för individen och för sunt förnuft. Inte för en populistisk politik, inte för en hårdare-tag-politik.

Christer Nylander, valanalysgruppens ordförande, lyfter i sitt anförande fram att väljarna inte längre uppfattar oss som ett parti som vacklar hit och dit och jag får intrycket att han och valanalysgruppen finner det positivt. Gunnar Helén bevingade ord, ”att vara liberal är att vara kluven”, verkar alltså inte längre färga allmänhetens syn på partiet.

Även om det förhoppningsvis inte är så illa som Camilla säger i Aftonbladet, att den liberala falangen i partiet är död, är det bara att beklaga att valanalysen och partirådsdebatten inte haft modet att ordentligt penetrera frågan om det går att peka med hela handen när det ligger i liberalismens natur att sökande vackla hit och dit. Kanske har vi blivit de populister vi uppfattas som eller så lever liberalismen fortfarande trots att varken Camilla eller allmänheten ser den. Valanalysen och debatten ger inga svar. Valresultatet och avhopp av liberaler som Camilla Lindberg och Alexander Bard borde dock väcka den viktiga frågan.

Genvägar till det perfekta soundet

Det som först lät som en ganska lätt uppgift blev genast krångligt. Jag har lovat hjälpa mina föräldrar att införskaffa ett hemmabiosystem. Tjock-TVn ska bort och ersättas med en större och plattare med bättre bild anpassad till mammas opererade ögon. För att pappa ska kunna titta, eller kanske främst lyssna, utan att andra blir hörselskadade och/eller galna av det höga ljudet måste TV-ljudet kunna styras över till både externa högtalare och hans hörapparater, samtidigt och oberoende av varandra. Dessutom vore det nog skönt för honom att slippa sitta fast i TVn via den sladd som både folk och djur idag tenderar snubbla över.

Stor platt-TV med bra bild är det minsta problemet, men jag måste ändå tänka igenom skillnaderna mellan plasma, LCD och LED samt konsekvenserna av övergången från DVB-T till DVB-T2 i det marksända digitalnätet. Om dessa i-landsproblem kan man hitta spaltmeter på nätet. Det verkliga problemet är istället att få ordning på ljudet.

Jag har konsulterat hörselskadades riksförbund (HRF), ett otal diskussionsforum på nätet, tillverkare och återförsäljares hemsidor och promenerat till Häggviks handelsplats för att fråga säljare om råd. Tillsammans har vi tänkt så det knakat för frågeställningen är uppenbarligen tämligen okänd i säljarkåren trots att mer än 14% av befolkningen i åldern 16-110 år har en hörselnedsättning och drygt 356000 svenskar bär hörapparat (HRF 2008).

Det finns bra (men dyra) speciallösningar som t.ex. Connectline TV för den som söker hjälp hos en audionom, men i.o.m. att det nu finns TV-apparater med bluetooth hoppas jag vara en annan trådlös lösning på spåret. Bluetooth gör nämligen att man, i alla fall i teorin, kan koppla ihop TVn med hörapparaterna via den streamer för mobiltelefonen som pappa ändå alltid har på sig.

Det är även för någon som jag, i den yngre medelåldern, lätt att känna sig gammal och hopplöst efter i dagens snabba teknikutveckling. Viljan att hålla sig ajour ökar dock när man ser att de tekniska landvinningarna inte bara kan användas till lasersvärdsdueller med iPhones utan faktiskt underlättar vardagslivet för människor. När de dessutom blir så vanliga att de ingår som standardkomponenter kommer det att bidra till ett mer tillgängligt samhälle. Snart kanske pappa kan titta på vilken TV som hellst utan att få skäll för att han ställer upp ljudet så att även en nästa generation drabbas av hörselnedsättningar.

Imogon testar vi i praktiken. Håll tummarna för att det fungerar!

Funkis, om sverigedemokraten själva får välja

Det är mycket skriverier om Sverigedemokraterna just nu, tröttande mycket. Ändå har jag inte för avsikt att förskona er från mer. Jag måste nämligen dela med mig av en intervju ur tidningarna Byggvärlden och NyTeknik där SDs Pavel Gamov får komma till tals om partiets politik i byggfrågor.

Ur artikeln kan utläsas att SD och FP har någon form av samsyn på ROT-avdrag och lärlingsjobb. Dessutom tycker SD att man ska bygga på bredden, mer än på höjden, vilket i praktiken innebär att skyskrapor bör undvikas i stadskärnor. En idé som FP i Stockholms stad av någon mycket oklar anledning gjort till sin liberala fråga i valrörelsen. I andra frågor står SD närmare de i rödgröna, t.ex. när de förordar subventioner för byggande av hyresrätter. Krav som de på upprustning av miljonprogrammet och flexiblare planprocess känns också helt rumsrena. Idéerna om att byggnader inte ska få bryta mot traditioner framstår dock som klart ogenomtänkta och nästan lite löjliga. Som exempel på vad som borde få byggas nämns funkis medan Uppsalas nya konserthus inte platsar i SDs Sverige. Fast löjligt blir snabbt obehagligt för det är inte bara prisbelönta byggnader ritade av danskar som är ovälkomna inslag i landet utan även moskéer, buddistiska tempel och ortodoxa kyrkor. Ovälkomna är också utländska byggjobbare, även om de har kollektivavtal och får drägliga löner. SDs uppfattning är nämligen att arbeten i byggbranschen i första hand ska gå till personer med svenskt medborgarskap.

Mitt Sverige är inte begränsat till billiga hyresrätter i låga funkishus byggda av svenska ungdomar, det rymmer en mycket mycket större mångfald.

Mer om SDs bostadspolitik: Bofast, SD

I årets val går färre till vallokalerna

Hur valdeltagandet och utgången blir i årets val törs jag inte sia om, men och ca åtta timmar öppnar vallokalerna och ändå har redan många Sollentunabor röstat. Förtidsröstandet har blivit en succé och i valen 2006 "poströstade" hela 31,4%. Om någon bryr sig om mina gissningar om årets val tror jag förtidsröstandet kan närma sig 50%. Intressantare än procentandelen är kanske vilka konsekvenser ett ökat förtidsröstande kan få.

Det kommer att ta längre tid att räkna rösterna. Eftersom vi i Sverige har möjlighet att ångerrösta på valdagen kan inte för förtidsrösterna läggas i urnan förrän vallokalerna stängt. Det gör att valnattsresultatet kan dröja lite längre. Dessutom hanteras en allt större mängd röster av valnämnden på den s.k. onsdagsräkningen dit bl.a. sent inkomna förtidsröster skickas. I EU-parlamentsvalet räknade valnämnden 5% av rösterna på onsdagsräkningen, att jämföra med en normal vallokal som har mindre än 3% av Sollentunabornas röster på sin räknelott. I ett jämnt val, som det ser ut att kunna bli i riksdagsvalet iår, kan det resultera i att valnattsresultatet faktiskt skiljer sig från det definitiva resultatet som fås först efter onsdagsräkningen.

En annan konsekvens är att det blir svårare för en kandidat att personkryssas in. Partiernas lokalföreningar ser till att vallokaler och förtidsröstningslokaler har personvalsedlar, men bara i den egna kommunen. För den som vill förtidsrösta i en lokal utanför kommunen, på ett av de etablerade partierna som anmält sina kandidater, gäller det att själv ta med personvalsedlar om man vill nyttja möjligheten att kryssa en kandidat. Det kan ses som knepigt och det är därför inte orimligt att tänka sig att vi i takt med ökat förtidsröstande kommer att se ett minskat kryssande.

Jag tror definitivt vi behöver utveckla förtidsröstandet ytterligare för att bidra till ett höjt valdeltagande. Det behövs ännu mer nytänkande vad gäller attraktiva lokaler och öppettider. 2014 har vi hela fyra val att hantera och även om jag inte tror att det lär ske så står det i alla fall på min önskelista att den för samhället dyra och av få nyttjade möjligheten att ångerrösta tas bort tills dess. Jag tror heller inte att vi på dessa fyra år hinner skapa ett säkert datoriserat röstförfarande, men för att i väntan på detta inte helt rasera personvalsystemet vore det i alla fall bra om vi använde dessa fyra år till att göra den lilla förändringen att göra det möjligt att personrösta även genom att skriva nummer och namn på en anmäld kandidat på en vanlig partivalsedel.

DN

Posters och paradigmskiften

Jan Björklund ser glad ut där han står i Häggvik och hans budskap om nobelpriser och klassrum är helt ok, men jag fnissde ändå lite när jag såg affischerna. Ett citat om ett parti med en politisk kultur som bejakar posters med partiledaren, ur en krönika av Lars Petterson i Södermanlands nyheter om Liberati och Folkpartiet, poppade nämligen upp i huvudet. Läs den!

App app app!

- Vad är det på TV? frågade maken utan att lyfta blicken där han satt och förstrött slösurfade i vardagsrumssoffan.

Jag greppade min iPhone och klickade på 'TV.nu'-appen. Det var dock inte listan på aktuellt TV-utbud som fångade min uppmärksamhet utan en banner från Centern. Hur gärna hade jag inte sett en blåklint där istället för den där hånleende klövern?

I förra årets val nåddes jag av partiernas annonser på TV, i radio, tidningar (både pappersversioner och på nätet), via brevlådan och affischer samt på Spotify och Facebook. I år nås jag tydligen dessutom via mobiltelefonens appar. Tre partier, (C), (KD) och (S) har t.o.m. skaffat helt egna appar. Fast som tur är för oss som hejar på andra lag är de inte några höjdare. Centern låter dig testa hur mycket Maud du är (53% i mitt fall) samt bjuder på Mauds bok som ljudbok (bra mervärde), Kådisarna har en massa obegripliga och trista Göran-citat och snabblänkar till den store ledarens Twitter, Facebook och Spotify-spellista. Sossarna har satsat på att hjälpa dig hitta närmaste förtidsröstningslokal, men glömt bort att få fram ett budskap.

Köpt reklam är bara en liten, liten del av hur man når ut. De andra sätten är självklart viktigare. Jag hoppas dock innerligt att mitt eget parti förstått vikten av att satsa en del av reklambudgeten till att finnas på plats där folk faktiskt befinner sig. Vilket oftare är i soffan än i valstugan.

Bara bröst bakom burkan?

Tänk om en kvinna på Rudbecksskolan, lärare eller elev, tröttnar på svett under brösten och på gymnastiklektionen hivar av sig tröjan och låter behagen skumpa fritt. Står det då rektorn fritt att säga ifrån? Om någon annan dessutom tar anstöt av dessa blottade kvinnliga former, kan hon då rent av vänta sig att åka dit för förargelseväckande beteende enligt brottsbalken 16 kap. 16 §? Kan det dessutom vara så att det idag faktiskt är ok av skola och rättssamälle att behandla hennes bara överkropp annorlunda än en mans?

Jag tycker det vore bra om man förtydligade dagens uppenbarligen svårtolkade lagstiftningen så att alla som undrar vet om det är ok att visa brösten i det offentliga, eller att dölja sitt ansikte i skola och förskola, för rättsläget är faktiskt oklart på båda områdena. Det finns dock åtskilliga viktigare frågor att diskutera just här och nu, i pågående valrörelse. Skulle ett liberalt parti ändå välja att engagera sig i en av dessa två näst intill hypotetiska ickefrågor borde det antagligen vara den som handlar om brösten för där finns det ett jämställdhetsproblem, men nej, Björklund ger spontant och oprovocerat burkafrågan utrymme och det får mig att vilja ge honom onda ögat. För samhället blir inte liberalare av att vi gör främlingsfientligheten till en valfråga, även om vi kanske får några röster extra från folk som råkar rösta på oss, inte för att vi är utan trots att vi är liberala.

För den som undrar, jag tycker det är trevligt att se andras ögon och leenden. Jag gillar också att få ta del av dubbelhakor, celluliter, tatueringar, gäddhäng, myggbett och t-shirtsolbrännor. För vet ni vad, jag gillar människor i alla former och färger, med eller utan kläder. Dessutom tror jag att om vi bara gemensamt skakar av oss lite fler av våra tyngande normer så går det säkert finfint att både undervisa och undervisas oavsett om man gillar att vara spritt språngande naken eller draperad från topp till tå.

Fast säg inget till Janne, för självklart borde jag vara kravliberal på det där sättet som vi håller tummarna för går hem i stugorna.

(1 2 3 4 5 6 7 8 9)

Grisen i säcken och telefonnumret på papperskorgen

I september kan Sollentunaborna välja att lägga sin röst på Sverigedemokraterna i kommunalvalet, men vad är det egentligen (SD) hoppas uppnå här i Sollentuna genom att bli invalda i kommunfullmäktige, nämnder och bolagsstyrelser? Rimligen borde det väl handla om partiets profilfråga, invandringspolitiken? Kanske tycker man att Sollentuna ska ta emot färre ensamkommande flyktingbarn? Eller har man förhoppningar om att från norrorts polisnämnd vilja ta tag i partiets andra huvudfråga, den om krafttag mot den organiserade och upprepade brottsligheten? På riksplanet talas det om att satsa på pensionärer, men vilka frågor vill man driva i vård- och omsorgsnämnden här i Sollentuna?

TV Sollentuna har publicerat det lokala partiprogrammet för (SD) och redan tidigt i texten borde Sollentunabon som överväger att lägga sin röst på (SD) i kommunalvalet dra öronen åt sig. Det står nämligen i klartext att det inte är Sollentuna som står högst på agendan för denna lokalavdelning utan att det är riksdagsvalet som har högsta prioritet. De lovar i alla fall att inte lämna några stolar tomma i kommunfullmäktige, om de får några. Något som får anses vara det absoluta minimikrav väljarna kan ställa på sina företrädare.

Vidare framgår att man i Sollentuna över lag är nöjd med den politik som bedrivs av både alliansen och oppositionen, som man anser "gör ett bra jobb". Helt i linje med detta gillas också öppna nämndsammanträden, något som dock redan tillämpas i Sollentuna. Även önskemålet om att fler kommunala handlingar ska finnas på nätet blir svårt att driva eftersom det redan är på gång. Frågorna om framtida bostadsbyggande i kommunen och om pendeltågsstationen borde döpas om från Sollentuna till Tureberg lyfts fram som viktiga att diskutera med Sollentunaborna, men samtidigt får vi tyvärr inte veta vad en röst på Sverigedemokraterna innebär i just dessa två frågor.

Faktum är att det enda vi får veta om vad (SD) på den lokala politikarenan i Sollentuna står för är följande:

• Att man gillar privata aktörer och kommunala verksamheter på entreprenad.
• Att Sollentunahems hyresgäster även fortsättningsvis borde ges möjlighet att köpa loss sitt boende, men att man dock inte vill ha likabehandling av kommuninvånarna utan förordar att Malmvägsborna ges förtur med fördelaktiga villkor.
• Att man vill att kommunen stöttar nya företag med bokförings- och deklarationshjälp.
• Att det borde skapas beredskapsjobb för arbetslösa ungdomar i gymnasieåldern.
• Att Sollentunas politiker borde besöka skolor och diskutera demokrati.
• Att det borde finnas ett telefonnummer på papperskorgar.

På Sollentunanivå är (SD) ett missnöjesparti, men eftersom man inte har så mycket att vara missnöjd med i Sollentuna vill man alltså in i kommunfullmäktige för att diskutera namnet på en pendeltågsstation och telefonnummer på papperskorgar. Hur de tänker ställa sig i alla andra små och stora lokala frågor under mandatperioden får inte väljarna veta, men meningen "När vi kommer in i fullmäktige gör vi det med öppna sinnen och inte med några låsta positioner." stärker ytterligare insikten att en röst på (SD) i kommunalvalet vore att köpa grisen i säcken. En gris som dock visat sitt fula tryne i andra sammanhang.

En trettioåring värd att fira

Idag skriver Peter Wolodarski i en krönika om friggebodar, Rut och Rot och minskad byråkrati. Han konstaterar att friggebodens 30-årsdag nyligen gick obemärkt förbi och besviket konstaterar jag att inte heller jag sett röken av någon födelsedagstårta på miljö- och byggnadsnämndens sammanträden. Det är något av en liten skandal, för friggeboden borde verkligen firas. De här åren i nämnden har dock lärt mig att den numera inte fullt så lilla boden faktiskt inte är helt uppskattad av alla tjänstemän. Fast även om man ogillar att folket köper sina 15 kvadratmeter arkitektonisk frihet på K-Rauta kommer man inte ifrån att friggebodslagstiftningen (som för övrigt innefattar även skärmtak och lite annat smått och gott) förenklat tillvaron för många och jag går verkligen igång på det som förenklar, det som ger mer frihet, även om det bara är på villatomter. Samtidigt gör jag ingen hemlighet av att jag emellanåt tenderar hänfalla åt värsta sortens paragrafrytteri. Denna dubbelnatur har jag svårt att förlika mig med, men jag försvarar denna gråa byråkratiska sida hos mig med att om man nu demokratiskt enats om lagar, regler och detaljplaner är det faktiskt rimligt att de följs även om de är löjliga och handlar om stödmurar i trädgården eller definitioner av altanhöjder.

Fast visst vore det skönt om lagstiftarna lite oftare gjorde som näringslivet och hade den goda smaken att ta ansvar för de fel och brister som visar sig i deras alster och se till att skyndsamt reparera uppenbart trasiga lagar. För dumheter smyger sig in i lagarna ibland, det är faktiskt ofrånkomligt. Faktum är att även om man nu snart lanserar plan- och bygglagen i en pimpad version finns det fortfarande kvar byråkrati i den som är svår att motivera för "verklighetens folk". Byråkrati som om den försvann knappast skulle rädda liv, lösa den globala uppvärmingen eller avhjälpa löneskillnaderna mellan könen, men som ändå förtjänar att bekämpas av någon folkvald riksdagspolitiker som likt Birgit Friggebo är uthållig nog att stå emot träliga remissvar.

Jag tror på mer rock 'n' roll på villatomterna. För hur många skulle egentligen må dåligt om kommunen inte var med och bestämde när någon på baksidan av sitt hus ville bygga en mur högre än 20 cm eller kanske slå på stort med en altan högre än 60 cm?

Det blir till att fixa en egen friggebodstårta till nästa arbetsutskott i nämnden. Upprensning av onödig byråkrati förtjänar att firas, speciellt när det är en klok folkpartist som gjort det som nästan ingen klarar, vågat tänka utanför lådan.

Solarietuna

Den solrika sommaren har i veckor lockat tidningarna att skriva om hur man känner igen farliga leverfläckar, men i dagens DN och SvD kan man läsa om hur man grundlägger sin hudcancer. Kommuner runt om i landet tillhandahåller solarier i simhallar och träningslokaler trots att dessa enligt både WHO och Strålsäkerhetsmyndigheten anses bidra till att öka antalet hudcancerfall. Så sker även i Sollentuna. Vår sim- och sporthall drivs visserligen inte av kommunen utan av ProMa Gym och friskvård, men i upphandlingen hade kommunen, om man haft viljan, kunnat ställa krav på att det inte ska finnas solarier eller att dessa ska ha 18-årsgräns. Idag är det fritt fram för någon som är 16 år fyllda att med kommunens goda minne sola sig "brun och fräsch".

Jag sitter i Miljö- och byggnadsnämnden i Sollentuna och jag tycker faktiskt kommunen agerar fegt i frågan om solarier i kommunala lokaler. För flera månader sedan tog jag upp detta internpolitiskt, men fick veta att kommunala upphandlingskrav av det här slaget är konkurrenshämmande och inte företagsvänliga och att jag därför borde låta bli att lyfta frågan. Jag kan bara beklaga att jag frågade först istället för att agera.

Det ingår i vårt vuxenansvar att skydda unga och omyndiga från sådant som malingt melanom, även om priset är en ofräsch vit hud. Det är bl.a. därför vi från kommunen, inom ramen för "Förskoleprojektet" varit ute och pratat om solskydd på förskolor i kommunen. För om vi ska lyckas med miljömålet att "Människors hälsa och den biologiska mångfalden ska skyddas mot skadliga effekter av strålning'' går det inte att gömma sig bakom valfrihet, företagsvänlighet och konkurrensfrämjande när det gäller solarier.

För den som vill använda sig av konkurrens för att påverka företag att sluta med solarier kan det vara bra att veta att det sedan december 2009, med hänvisning till just cancerrisken, är slutsolat på alla SATS-gym i Norden och så även i Sollentuna, även för de över 18.

Jag lovar lyfta frågan i MBN i höst så får vi se vilka politiker som törs hävda att det strider mot vår inriktning om att vara företagsvänliga och erbjuda valfrihet att inte erbjuda 16-åringar en fräsch hudcancer.

Almedalen - Schmalmedalen

För en statusknarkare som jag har fejan tydligt avslöjat att det varit Almedalsvecka; vännerna inom politik, media och lobbyindustri har exalterat rapporterat om bra och dåliga partiledartal, seminarier och rosévinsmingel. En och annan bild av Visby i solnedgång har också kommit oss andra till livs. Att jippot, för det är trots allt ett sådant även om det inte är någon vattenfestival vi talar om, bland deltagarna skapar stämning som hos tonåringar på konfirmationsläger går inte att ta miste på, men med all den tid och de enorma summor som partier, media, allehanda organisationer och till och med myndigheter och statliga verk lägger på detta är det kanske också någon som är intresserad av att fundera på vad som förmådde tränga igenom ringmjurarna och nå oss utanför? Jag är sakpolitiskt intresserad, jag ser på nyheterna, jag läser papperstidningar varje dag och jag slösurfar in på nyhetssajter flera gånger om dagen. Ändå är detta tyvärr det jag minns från Almedalsveckan valåret 2010:

• Göran Hägglunds magsjuka fick utrymme i DN inte mindre än tre gånger.
• Sven-Otto Littorin beskyllde media för att exponera hans barn, men gjorde själv exakt samma sak när han duckade bakom dem istället för att vara ärlig.
• Fredrik Reinfeldt har en ny mediastategi, men är antingen lättlurad eller en lurendrejare.
• Mitt snart femton år gamla beslut att aldrig, aldrig, aldrig köpa Aftonbladet står sig rätt bra efter att Lena Melins "varför Aftonbladet inte nu publicerar de nya uppgifterna om Sven Otto Littorin" givetvis raskt skulle följas av "Därför skriver vi om Littorins påstådda sexköpsbrott".
• Media var väldigt intresserade av Ingvar Carlssons trädgård. Om de lockades dit för att hans partikamrater var desperata eller om det var som Centerns till synes konspirationsteoribenägna partisekreterare verkar hävda, ett led i en planlagd kampanj för att (smuts)kasta ut (C) och Maud Olofsson ur riksdagen, vet dock ingen med säkerhet.
• Margot Wallström kom och lyssnade på sin partiledare Mona Sahlins torgmöte och det var kanske inte helt ok.
• Folkpartiet talade om en ut-och-gå-garanti och DN förklarade oss, visserligen inte utan en viss ömhet, ärligt socialliberala, men lite lätt strategiskt sinnesslöa.

Sakfrågorna kom som alltid i skymundan medan personer och mediastrategier fick utrymme. Ironiskt nog bidrar jag själv med mitt blogginlägg, det vet jag, men jag tycker det finns anledning att offentligt djupt beklaga att det så ofta är hur och vem och inte vad som avgör åt vilket håll blickarna vänds.

Veckan i Visby var säkert minnesvärd för deltagarna, men om målet var att nå även utanför de tjocka ringmurarna lyckades Gudrun Schymans delvis med sina röksignaler, de andra brände nog mest pengar.

Hälsobringande nätverk

Idag är patientnätverket segt på Karolinska i Solna. I sanning ett i-landsproblem att inte kunna facebooka och slösurfa utan små avbrott då och då under de 5-6 timmar vi idag räknar med att tillbringa på hematologens dagvårdsavdelning. För andra, som tillbringar ännu mer tid på sjukhus och kanske ligger inlagda på isolering i veckor i sträck, är det desto viktigare att ha tillgång till ett fungerande öppet nätverk för att kunna hålla humöret uppe med de oändliga möjligheter som internet erbjuder inte bara i form av livesändningar från prinsessbröllop och fotbolls-VM utan självklart även i form av mejl, bloggar och mötesplatser som facebook. Det vore dumt av sjukvården att underskatta den helande effekten av att på ett enkelt sätt få hålla kontakten med vänner, arbetskamrater och bekanta när man är sjuk. Ändå är det långt ifrån alla sjukhus som erbjuder det vi som är hangarounds på KS har tillgång till. Man behöver t.ex. bara ta sig de få stegen till Radiumhemmet för att vara isolerad från omvärlden och lika illa är det i många andra vårdfastigheter i länet.

Kostnaden för att tillhandahålla öppna nätverk får nog anses försummbara i sammanhanget och även om det finns EU-parlamentariker som vill lagstifta bort överdrivet facebookande så är det knappast ett hot vare sig psykisk hälsa eller landstingsbudgeten. Om man tittar in på facebook-gruppen "Öppet trådlöst patientnät till ALLA sjukhus" (som har över tusen medlemmar) kan man hitta en hel del politiker i varierande kulörer och på båda sidor om den magiska blockgränsen. Fast jag hoppas naturligtvis att någon förståndig folkpartist i mitt eget landsting också orkar driva den till synens lilla frågan om öppna trådlösa patientnätverk.

Nej, nu är det dags att sluta, maken sover och jag måste hämta hit någon som kan byta till nästa blodpåse på droppställningen.

Kanske inte världens viktigaste frågor...

Sista valnämndsammanträdet innan sommaren är avklarat. Vi fattade riktigt tunga beslut idag eller tja, vi bestämde i alla fall, efter en del diskuterande, i vilken ordning valsedlarna ska stå i kartongställen i val- och förtidsröstningslokalerna. Det ni! Det är verkligen synd att de våra i alliansen körde över oss i valnämnden igår när kommunfullmäktige inte hörsammade vår önskan om att få lite mer att göra för arvodet. Nog om detta dock och över till något nästan lika viktigt, nämligen kundvagnar.

En Sollentunabo frågade för en tid sedan vem som ansvarar för att se till att det inte står kundvagnar och dräller runt om i kommunen. När jag fick frågan blev jag helt ställd för visst hade jag emellanåt sett någon förrymd kundvagn, men hen fick det att låta som ett större problem än så. Det visade sig att jag levt i okunskap i min radhusbubbla. På Malmvägen och i Malmparken är snirklande ormlika rader av kundvagnar en del av stadsbilden. Något min selektiva syn förhindrat mig från att notera innan frågan kom upp. Nu däremot ser jag dem jämt när jag rör mig i västra Tureberg och jag förstår verkligen om folk retar sig på dem.

Jag frågade en annan bekant som bott på Malmvägen i flera år om detta kundvagnsfenomen. Hen bekräftade att det var många i området som drog hem sina inköpta varor i kundvagnarna hela vägen från butiken, men sa också att det faktiskt var ganska praktiskt att det alltid fanns kundvagnar att tillgå på Malmvägen. Hen visste nämligen att berätta att även bilburna Malmvägsbor nyttjade dem genom att lasta över t.ex. matkassar i och tog sedan med vagnen upp i hissen till lägenheten. Det må vara hur det vill med de praktiska sidorna, det är ändå inte bra att vagnarna står där de står. Dels är vagnarna missprydande i sig, men de blir inte snyggare av att de dessutom tenderar fyllas med skräp. Senast idag såg jag t.ex en vagn med en krossad TV i. Dessutom tillhör vagnarna självklart butikerna och det borde kunna ses som stöld att ta med dem utanför butiksområdet. Vissa handlare, dock känner jag inte till någon i Sollentuna, har löst problem av det här slaget genom att sätta fotboja på vagnarna, dvs ett elektroniskt lås på hjulen och en slinga i marken som gör att vagnen blir okörbar utanför butiksområdet. Gissningsvis är sådana lösningar för dyra för att få något genomslag och de flesta väljer att åka runt och samla in vagnar istället. Oavsett lösning läggs självklart kostnaderna på oss konsumenter och förfulningsprist får alla i området betala.

När jag uppmärksammar bortsprungna vagnar brukar jag ringa ägaren, men det är det tydligen inte så många andra som gör fick jag veta när jag ringt runt lite till butikerna närmast Malmvägen. ICA Kvantum uppger att de ändå samlar in sina vagnar från Malmvägen ca en gång i veckan och ICA Maxi har en person som gör en räd i området varannan vecka. Andra kunde inte redogöra för hur ofta de ger sig ut, men även de rycker ut och hämtar hem sina förlorade lamm om man bara gör sig besväret att tipsa dem. En förlorad kundvagn kostar dem nämligen inte bara badwill när den står och skräpar utan även mellan 800 och 1200 kronor att återanskaffa.

Så vad blir då kontentan? Är kundvagnarna något som ska belasta skattekollektivet genom att kommunen tar sig an dem? Jag tycker inte det. Jag delar dock gärna med mig av min självpåtagna uppgift att ringa kundvagnsägarna. Om fler klagar kanske butikerna skaffar fotbojor eller ännu hellre, gör ett bättre jobb med att upplysa sina kunder om att det faktiskt inte är ok att ta vagnen med hem och upp i hissen.

För den händelse att du vill hjälpa till har jag satt ihop en liten bra-att-ha-lista med telefonnummer. Som bonus slängde jag in FTI. Det numret ska du ringa om du retar dig på återvinningsstationer i behov av tömning eller städning. För även till detta behövs fler frivilliga.

Nej, nu har jag viktigare saker än valsedelar och kundvagnar att ta hand om. Vi hörs!

Stens ICA Sollentuna Centrum (Ja, ja ICA Kvantum vill de visst kallas): 08-594 707 00

ICA Maxi Häggvik: 08-562 568 00

COOP Konsum Bygdevägen: 08-96 52 96

COOP Forum Häggvik: 08-503 157 00

City Gross Häggvik: 08-623 76 60

Willys Häggvik: 08-623 45 40

FTI (Förpacknings- och tidningsinsamlingen): 0200-88 03 11

Undrar vem som brunnit...

DN rapporterar att katolska kyrkan äntligen har kommit på ett genialt sätt att lösa sina problem med präster som förgriper sig sexuellt mot sin medmänniskor; prästerna får genomlida outhärdliga kval i helvetet. Jamen då så.

Jag blir så genuint trött i hela kroppen av människor som blundar för sitt ansvar i hopp om att någon annan tar hand om skiten och städar upp. Det spelar ingen roll om det är pedofilpräster, grannen som tvättar bilen på gatan, politiker som vältrar över pensionsskulder på kommande generationer eller Stockholmare som kastar fimpar på marken, det finns många sätt att förtjäna sig en plats i helvetet.

Skulle du orka tycker jag du ska lyssna på This American Lifes fascinerande berättelse om den katolske prästen som kommenderades runt för att städa upp efter skandalpräster och om hur han till slut bytte sida och började hjälpa offren istället för förövarna. Han borde ha en eloge. Vad Charles Scicluna, Vatikanstatens utredare i pedofilärenden borde ha håller jag för mig själv.

En jobbig tid framöver

Det tog en vecka från provtagning tills vi fick besked om makens cancer. Den veckan hade gärna fått vara kortare. Det råder dock brist på cytodiagnostiker, den yrkeskår som har till uppgift att med mikroskopets hjälp upptäcka och diagnostisera cancerceller och då tar även prioriterade prover vad som för de väntande känns som en evighet. Det är naturligtvis inte alls bra och värre verkar det bli i framtiden; pensionsavgångar är att vänta inom yrket.

Även om jag varken blivit kretskortslödare eller flygplansmekaniker, vilket var de yrken jag fick prova på under mina praoperioder på högstadiet, vet jag att erfarenheterna därifrån gjorde det lättare för mig att välja teknisk linje på gymnasiet. Väl där uppvaktades vi årligen av sistaårselever från Väg och Vatten på KTH. Studenter som sponsrade av de framtida arbetsgivarna, byggföretagen, åkte runt och lyriskt berättade om sin utbildning och delade ut praktiska almanackor. Några av Landstinget sponsrade studenter från sista året på ”klinisk cytologi” på KI kan jag däremot garantera att vi inte såg röken av när vi åt vaniljmunkar i cafeterian på Rudbeck.

Bland de yrkeskårer vars rekryteringsproblem vi kommer att lida av i framtiden listar Arbetsförmedlingen bl.a. sjuksköterskor, allmänmedicinska läkare, barnmorskor och förskollärare. Då är det extra trist att veta att en ung släkting som aktivt försökt få praoplats på förskola istället erbjudits sin praktiska arbetslivsorientering på det stall där hon redan tillbringar all sin lediga tid.

Visst är det svårt för bristyrken som lastbilsmekaniker, VVS-montör och logoped att konkurrera med betydligt sexigare drömyrken som polis, kändis (!) och musiker hos ungdomar, men jag tror samtidigt att vi på bred front måste arbeta med rekrytering till bristyrken om vi inte vill stå utan geriatriksjuksköterskor och gymnasielärare inom naturvetenskap. Gick det att sälja in byggnadsfysik och trafikstatistik till mig så nog borde samhället med en kraftansträngning kunna övertyga några om att klinisk cytologi is the shit!

Jag skulle aldrig erkänna att jag valde att plugga på Väg och Vatten pga. de glada studenternas säljarbete, men nog mindes jag dem och läste gärna lite extra om utbildningen när det blev dags att söka till högskolan. Väl där träffade jag för övrigt en sådan där glad student, en kille med världens vackraste nötbruna lockar

Det är dags att runda av nu, lägga mig ner och borra in näsan i de där älskade lockarna.

Köp den, jag har den själv!

En ”tidning som står på fattigas sida, särskilt om de är unga kvinnor med kunskaper i självförsvar och vegansk matlagning, mot ozonhålet, sexism, amerikaner och bilar”, så beskrev Johan Hakelius, krönikör i Aftonbladet, Stockholms Fria Tidning. Att läsa en tidning som använder begrepp som arbetsköpare istället för arbetstagare, bevakar frågan om köttskatt och ger nästan en sida åt de odemokratiska aspekterna i att bara en islamisk församling erbjudits plats för moské i Rinkeby ger många infallsvinklar som saknas i andra media. Ibland ger det ett nyttigt test av den egna argumentationen, men jag erkänner att det också har hänt att jag tvingats till det där som är så jobbigt och svårt, att erkänna att jag faktiskt haft fel. Vilket är et bra betyg. Faktum är att jag i valet av tidning till lördagsfrukosten alltid väljer Fria först.

Förra veckan bjöds det en ny artikel kallad ”Oekonomisk tillväxt” i artikelserien ”Tillväxt till varje pris?”. Den handlade om tillväxt som mål istället för ett medel. Intressant frågeställning, men när jag gör en liten faktakoll hittar jag väldigt lite som går att tolka som att Landstinget i Örebro faktiskt erbjuder sjukvård för att främja tillväxten och inte för hälsan. Man måste alltså, som alltid, ha öppna ögon och en stor portion skepsis. Fast läs gärna artikeln ändå, den är bra. Eller skaffa en prenumeration. Tills alldeles nyligen fick man själv välja sin prenumerationskostnad utifrån vad man hade råd med. Nästan lite rörande sympatiskt.

Ännu ett sorgligt besked

Nu blir det lite sentimentalt igen. Jag läste nämligen i DN att ännu en riktig Sollentunainstitution går i graven; Ekströms Foto och Musik AB har försatts i konkurs. Jag minns hur jag som barn brukade stå utanför butiken i den smutsorangea gången och titta in genom skyltfönstret i hopp om att hinna uppfatta något av andras semesterbilder som på bana löpte förbi i framkallningsmaskinen. Här köpte jag också för första och sista gången strängar till min gitarr, som jag sedan aldrig lärde mig bemästra. I Ekströms skyltfönster kunde föreningar, även sedan centrum förvandlats från en ful ankunge till en svan, få sätta upp affischer för lokala teaterföreställningar och konserter. Sådan uppskattar jag och det är et av skälen till att jag varit butiken trogen med mina allt färre fotoframkallningar och filmrulleinköp.

Det finns flera företag utöver Ekströms som på något vis kommit att representera hela Sollentuna Centrum. Den Sollentunabo som inte känner till Balders Bröd, Perssons Bokhandel, Bloms Blommor och Stens ICA måste vara väldigt ung eller nyinflyttad. Nåja, det är ju ett nytt Centrum nu. Min son kanske kommer att se naked juice bar som en riktig Sollentunainstitution.

Visst är han söt?

Vårt eget dansante kommunalråd Lennart Gabrielsson (FP) äntrar scenen på Folkpartiets riksmöte i Västerås i mars 2010. Kjell Ericsson filmade och hade vänligheten att sedan lägga ut filmen på YouTube. Lennarts kommentar till detta? "Med sådana vänner behöver jag inga fiender".

Lennart, jag är också din "vän", jag lovar! Filmen bara råkade hamna på min blogg.

Slut på pengar i Sollentuna?

Dagens budgetuppstart i kommunen innebar som väntat varken änglakörer eller dansanta björnar jonglerande med facklor och knivar, men väl en ny erfarenhet. Jag stressade till mötet från jobbet och kom för sent på att jag glömt lägga tillbaka bensinkortet och de svenska pengarna i plånboken efter utlandsresan. Kommunens parkeringsautomater kan inte ta VISA och Mastercard, än, och vi tar inte heller Euro (trots att vi är en Eurokommun!) så jag stod för ett ögonblick bestört vid automaten och tänkte väldigt fula tankar tills jag kom på att jag faktiskt varit med och fattat beslut om att man ska kunna betala p-avgiften med telefonen. Så otroligt smidigt! Ett litet SMS och vips hade jag betalt för en timme och kunde flåsa in i kommunalhuset. SMS-påminnelse kom sedan automatiskt innan timmen var slut så att jag kunde fylla på. Vilket jag också fick göra ett antal gånger eftersom mötet, fast det bidde kortare än planerat, aldrig ville ta slut.

Jag har redan tidigare terroriserat mina närmast sörjande med frågor om när man tror att världen (läs Sollentuna) är mogen att skippa mynten i automaterna. Mynthanteringen är dyr, både för att automaterna ska tömmas, men också för att de bryts upp och stjäls ur. Törs man som politiker föreslå att skippa myntautomaterna och bara hänvisa till kort och telefon? Kan man kanske rent av tänka sig att helt skrota automaterna och bara ha telefonbetalning? Det skulle spara en god slant åt kommunen och möjliggöra avgiftsbeläggning även där det bara finns ett fåtal platser, något som är omöjligt idag. Vad tycker du?

Regeringen gillar för övrigt inte kontanter, kan man förstå av nya lagförslag som ska ge mindre kontanthantering (DN, SvD). Parkering är dock inte en regeringsfråga utan i allra högsta grad kommunal. Om det finns pengar att spara i den kommunala verksamheten redan 2011 vore det inte dumt. Så mycket fick jag i alla fall ut av budgetmötet innan jag stressade tillbaka till jobbet för att arbeta ihop till telefonräkningen.

P.S. Vill du SMS-parkera centralt i Sollentuna kan kan du SMSa 58 följt av mellanslag och därefter bilens registreringsnummer (Så här: 58 ABC123) till 72395. Du får en bekräftelse per SMS. Kostnaden är 10:- per timme vilket är 2:- mer än om du vänder ut och in på byxfickorna i jakt på småslantarna. Att inte betala kostar för övrigt betydligt mer. Det har jag visst också varit med och beslutat.

Tummen upp för bajs i påse, men vi måste ändå bli färre

Två saker fångar speciellt mitt intresse i DN idag. DN debatts varning om befolkningsexplosion och vetenskapsredaktionens artikel om Peepoo (tyvärr inte tillgänglig på nätet). Peepoo har jag läst om tidigare, en kollega på jobbet som för något halvår sedan blev bekant med uppfinningen såg till att även jag förstod det geniala med idén om den hygieniska lilla toalettpåsen som hindrar smittspridning och ger nyttig gödsel. Att denna mobila toalett dessutom skulle kunna bidra till att flickor i puberteten inte slutar gå i skolan är en svindlande tanke.

Jag tycker ordet hjälte är ett av svenskans mest missbrukade, men använder det gärna om Anders Wilhelmsson, Björn Vinnerås och Annika Nordin. Det har de förtjänat för sin fantastiska uppfinning. Jag dristar mig inte till att använda samma ord för befolkningsexperterna med debattartikeln, men jag beundrar ändå deras mod när de vågar gå ut och säga att vi måste bli färre på jorden och att ansvaret vilar även på industrivärldens axlar. Jag delar den uppfattningen, hur politiskt inkorrekt den än är. Det har jag alltid gjort, men varje gång jag försiktigt viskat fram min åsikt har jag omedelbart genomborrats av onda blickar från alla håll. Jag missunnar naturligtvis ingen glädjen av att bli föräldrar, tvärtom, jag vill ge alla den möjligheten och just därför kan vi kanske inte alla få valfritt antal egenproducerade ungar. Det finns få saker som retar upp folk mer än att säga just detta. Det verkar vara en djupt rotad generations-, köns- och kulturoberoende grundvärdering man trampar på. Länge, länge var jag övertygad om att jag ändå ”skulle ta mitt ansvar” och inte föda några egna barn. Aldrig har jag känt mig så ensam om en åsikt som när jag försökte motivera för andra varför jag faktiskt ville adoptera istället för att själv föda mina barn trots att jag är fertil. Jag lyckades faktiskt inte hitta någon, inte ens maken, som förstod mig. Till slut gav jag upp att ens viska om allas vårt gemensamma ansvar för att förhindra en befolkningsexplosion som i framtiden kan komma att leda till otroligt frihetskränkande åtgärder. Nu kanske jag törs börja viska igen.

Jag hoppas faktiskt att det var fler än jag som satte teet i vrångstrupen av att till frukosten få serverat att det nuvarande födelsetalet på 2,6 barn per kvinna skulle leda till att jorden år 2300 ska befolkas av 134 000 000 000 000 (134 tusen miljarder) människor. Det är många, väldigt jättemånga faktiskt. Alldeles för många. Om vi inte tillsammans, på helt frivillig väg, kan hitta sätt att vända trenden ska det tyvärr bra mycket mer innovativa idéer än Peepoo till för att göra det möjligt även för kommande generationer att få uppleva den största glädjen, den att få bli föräldrar.

Opus Osis

Musik, bild och produktion Jerker Dalunde.

Min vän Jerker, politisk vilde i Miljö- och byggnadsnämnden, har satt ihop ett sevärt litet klipp. De flesta bilderna är tagna i Sollentuna, i de norra delarna av Rösjön samt i angränsade områden upp mot Täby. Njut av ett Sollentuna i vacker vinterskrud ackompanjerat av lika sköna toner

Bygglov för moské i Sollentuna

Jag läste i DN att Lennart Gabrielsson (FP), Torbjörn Rosdahl (M), Freddie Lundqvist (S) och de andra höjdarna gemensamt meddelat att de kommer att anvisa mark för att det ska kunna byggas en moské centralt i Sollentuna. Folkpartiets väljare borde självklart vilja att moskéns bygglov ska hanteras på samma sätt som centrumkyrkans, enligt lagen helt enkelt, och utan någon positiv eller negativ särbehandling. Fritt fram för en fullskalig moské med minaret alltså, kanske i stil med Hassan II moské i Casablanca? Jag sitter ju i Miljö- och byggnadsnämnden som ska hantera bygglovet och gillar förändring, kontraster, utländska influenser och nytänkande arkitektur och har dessutom inga band till någon religion så det är väl bara att tuta och köra?

Näpp, så lätt är det inte. Byggandet i vårt land styrs framförallt av Plan- och bygglagen (PBL). Jag kan meddela att jag läst den. Den innehåller inte ett ord om moskéer, kyrkor eller andra religiösa byggnader. Däremot finns det en liten passage i 3 kap. 1 § som har betydelse, "Byggnader skall ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande, lämplig för byggnaderna som sådana och som ger en god helhetsverkan."

För att få bygglov måste alltså moskén vara estetiskt tilltalande. Är det vad Islamiska föreningen tycker om? Eller vad arkitekteliten tycker är snyggt? Det vi ledamöter i byggnadsnämnden gillar kanske? Lagen ger inte några förklaringar till begreppet så det blir till att söka sig till förarbetena. Jag låter datorn damma av en dåligt inskannad version av proposition 1985/86:1. Där ger faktiskt lagstiftarna råd om hur begreppet ska tolkas, "Det bör emellertid finnas ett uttryck i bebyggelsemiljön som kan bedömas vara allmänt uppskattat av kommunens innevånare." Ser man på, estetiskt tilltalande är alltså det som kan antas vara allmänt uppskattat av kommuninvånarna.

Det är ingen hemlighet att många människor är superkonservativa när det kommer till byggande och arkitektur. NIMBY, Not in my backyard är mer regel än undantag och det är långt ifrån ovanligt att ha en sentimental vurm för byggnader som ser ut som man är van att byggnader ska se ut. Ta villorna i Silverdal eller Östra Kvarnskogen som exempel. Det finns Sollentunabor som helt öppet förklarar att det inte är riktigt ok med sådana nymodigheter som svarta hus. Vad ska de tycka om en moské? Det tar helt enkelt tid för många att acceptera nya grepp inom arkitekturen.

Jag tror det måste till en ganska sparsmakad och Sollentunaanpassad moské för att kunna leva upp till kravet på trolig uppskattning hos kommuninvånarna. Så likhet inför lagen innebär i detta fall att arkitekten som ritar en moské faktiskt inte kan ta ut svängarna på samma sätt som om hen ritade en kyrka. För kyrkoarkitektur har Sollentuna haft tusen år på sig att vänja sig vid. Självklart går det dock att rita en moské som fungerar. Den vid Björn Trädgård på Söder i Stockholm är ett bra exempel.

Aj då, nu ser jag att jag läste fel i DN. Det var visst en annan namnkunnig skara som enats om en moské och det var i Rinkeby och inte Sollentuna den skulle byggas. Nåja, nu är jag alla fall lite förberedd den dagen det dyker upp önskemål om en moské i Sollentuna.

Blir Sollentuna Bio kvar?

PRODUKTION: BO WANNGÅRD och KJELL FORSGREN. På hemsidan tvsollentuna.se skriver vi om krisen för Sollentunas sista biograf. Reportaget kompletterar det skrivna med röster från en av bions aktiviteter; pensionärsbio på måndagaseftermiddagarna.

Små verksamheter för små barn

Februari sägs vara den stora VAB-månaden och imorse behövde även jag ringa till dagis för att rapportera sjukt barn. Jag har haft på känn att sonen varit ganska förskonad, men om jag avslöjar att det förprogrammerade numret i hemtelefonen gick till den förskola vi lämnade för 2,5 år förstår ni kanske vidden.

Det blev inget långt samtal med vår gamla fröken (jag tycker fröken är en yrkestitel att vara stolt över och dessutom titulerar sig den här personen, som är av den gamla skolan, själv fröken), men hon kände genast igen mig och nog fanns det i alla fall tid för lite uppdatering. Hon meddelade att de snart ska slå igen verksamheten för gott. Det fanns självklart flera skäl till det och jag går inte in på detaljer, men en av Sollentunas få förskolor med bara en avdelning kommer att försvinna. Jag har ofta oroat mig över de här små förskoleenheternas långsiktiga överlevnadsmöjligheter.

Visst ska vi ställa höga krav på den omsorg barnen får, det är jag den första att skriva under på, men under min tid i Miljö- och byggnadsnämnden har jag ändå funderat kring hur kraven och lagstiftningen på t.ex. miljö- och livsmedelsområdena faktiskt slår ganska olika mot små och stora förskoleverksamheter. Våra avgifter för inspektioner och kontroller är naturligtvis lättare att bära i en verksamhet där den kan slås ut på fler barn, men det är en liten del av problemet. För att driva en förskola är att driva ett företag och man kommer inte ifrån personalansvar, löneförhandlingar, matinköp, att sätta sig in i och hålla sig uppdaterad i tonvis med lagstiftning, ta fram och informera om nya rutiner och allt det där andra som inte riktigt kan räknas som kvalitetstid tillsammans med barnen. På "mitt" område kan det handla om att tag i rutiner för temperaturmätningar i matleveranserna, kontroll av ledningarnas vattentemperatur, obligatorisk ventilationskontroll, radonsaneringar, rutiner för solskydd och en väldig massa annat smått och gott som vi självklart alla vill ska fungera i en verksamhet där våra barn vistas dagligen. Arbetet och kostnaderna för detta är dock inte nämnvärt mindre för att man har 20 barn istället för 80. Att dessutom i en grupp på fem-sex anställda se till att man har någon som på ett effektivt och bra sätt kan ta tag i allt detta kan vara ett problem i sig.

Vad man inte ska glömma att det här är företag som inte rår över sina inkomster på samma sätt som andra. När utgifterna ökar till följd av nya krav och ersättningen från kommunen inte ökar i motsvarande grad kan man i praktiken bara öka intäkterna genom att ta in fler barn. Visst kan man göra effektiviseringar i verksamheten för att minska utgifterna, men när de stora utgifterna är personalkostnader handlar det till slut faktiskt om fler barn eller färre vuxna för att få ihop ekvationen. Det känns inte orimligt att eftersträva en annan modell, där en förskola som levererar en barnomsorg av hög kvalitet skulle kunna få mer betalt. Som med allt annat kan det stötas och blöta i oändlighet vad som är kvalitet och hur det ska mätas.

Det här är en svårlöst ekvation och jag har inga bra lösningar. Att våra politiska beslut om weblösningar, öppettider, deltidsbarn och riskklassningar av livsmedelsenheter påverkar små och stora verksamheter olika tycker jag dock vi ska tänka på en extra gång. I alla fall om vi vill att det ska finnas kvar några små förskolor på sikt.

Jag försöker följa utvecklingen i sonens nya, lika småskaliga, förskola och kan konstatera att det ska till en hel del oavlönat hårt arbete av eldsjälar för att få en verksamhet som uppfyller alla krav, går runt ekonomiskt och samtidigt levererar riktigt bra barnomsorg. Krigsrubrikerna om förskolor som kan lyfta ut feta vinster känns väldigt, väldigt långt borta. Personalen, lokalen, besluten och allt det andra känns desto närmre.

Piratpartiet i Sollentunavalet

PRODUKTION: BO WANNGÅRD och KJELL FORSGREN. Kommer piratpartiet att ställa upp i höstens kommunalval i Sollentuna? Det är EN av frågorna vi ställer till Rick Falkvinge - som för övrigt är sollentunabo. tvSollentuna är en webbtv-kanal. Kom du inte via hemsidan rekommenderas ett besök på http://www.tvsollentuna.se Där pågår ett försök att etablera en plattform för information och kommunikation.

Jag vill ha stekt svan till middag

Jägarna vill skjuta svan och trana. Enligt Aftonbladet har de skrivit till Jordbruksdepartementet och bett om lov. Man kan ju fråga sig om det finns det något de inte vill skjuta. Motiven till att just svanar och tranor behöver skjutas av sägs vara att de förstör för andra arter och för jordbrukslandskapet. Vetenskapliga belägg saknas visserligen, men man har ju ”de allt oftare inkommande internrapporterna, grundade på egna erfarenheter och upplevelser” att stödja sig på. Då så, den argumentationen är ju lysande. Som vanligt, ska tilläggas. Ena stunden vill man skjuta bytesdjur för att det är brist på naturliga fiender i form av rovdjur och i nästa är det predatorena man vill peppra för att de smaskar i sig jägarnas middagsmat. Kan vi inte bara vara ärliga och säga som det är, jägare gillar att döda.

På tal om argumenterande jägare drar jag mig till minnes när sonen, fem år, gav sig in i en diskussion med en jägare i bekantskapskretsen.
- Oj, här kommer visst min hund, henne får du inte skjuta!
- Jag skjuter väl inte din hund! Jag skjuter bara djur jag kan äta.
- Aha, som kor?
- Nej, bara vilda djur.
- Vilda djur?
- Ja, som rådjur, hare och räv.
- Äter du räv?
- Ähm.

Edsbacka krog förblir krog

Det dök upp ett spännande pressmeddelande in min mejlbox idag. Fast jag hade redan läst nyheten på Facebook. Torbjörn Rosdahl (M), fryntlig ordförande i kommunstyrelsen var snabb som en vessla med att lägga ut på sin statusrad att Edsbacka krog kommer att leva vidare. En stund senare dök nyheten upp även i SvD, SR och Restaurangvärlden. Fast Torbjörn var snabbast den här gången och det bekräftar för mig hur viktigt det är med sociala medier om man vill nå ut.

Nåja, det är bra att det förblir krogverksamhet i dessa unika lokaler. Vårt eget kommunalråd Lennart Gabrielsson (FP) har hela tiden varit angelägen om att bevara kulturmiljön i Edsbergsparken och jag är lugn i min övertygelse om att han sett till att uppgörelsen med Keyser Fastigheter (rimligen inte Keiser fastighetsbolag som det står i pressmeddelandet) och Stockholms Fisk säkerställer detta.

Nils Molinder från Stockholms Fisk, som ska driva krogen, säger till Restaurangvärlden att han ser framför sig en krog där gästerna fortfarande gärna firar 70-årsdagar och bröllopsmiddagar, men där det inte är för dyrt eller för avancerat. Man kommer alltså inte att satsa på en finkrog och man har heller inga ambitioner att ha kvar stjärnorna. ”Vi vill ha ett värdshus med god, vällagad mat och mycket husmanskost. Ulla Winbladh, som går väldigt bra, kommer att vara lite av en förebild.”

Den nya restaurangen beräknas öppna i mitten eller i slutet av april. Det är jag nog inte ensam om att se fram emot, även om ordet husmanskost inte är någon pavlovsk klocka för en stockholmsvegetarian.

Ska du ut och ränna ikväll igen

Ett nytt reportage från TvSollentuna. Sollentunas brottsförebyggande råd satsade i januari på kommunens tonårsföräldrar. Reportaget visar en av Sollentunas många starka sidor, vuxenengagemanget. I begynnelsen var kommunala "fältare" och "Farsor o Morsor" när helgkvällarna sänkte sig över kommunen. Idag finns många verksamheter med syfte att göra kommunen säkrare för unga. Ett antal kommunala enheter, polisen och frivilligorganisationer är med. Insatserna samordnas av Sollentuna kommuns Anna-Karin Sundén.

När uppdaterade du dig arkitekturpolitiskt senast?

Jag vill tipsa om den vackra och lättillgängliga arkitekturpolitiska skrift som Sveriges Arkitekter gett ut under hösten, Arkitektur och politik. Bitvis är den nästan komiskt pretentiös, men för det mesta är den intressant och inspirerande. Att den ger konkreta råd och förslag till kommunala politiker gillar jag skarpt och de vackra bilderna gör definitivt sitt till. Dessutom är den gratis. Skriften vänder sig verkligen inte bara till politiker utan till alla som borde ställa krav på det samhälle som just nu och i framtiden planeras, byggs och anläggs. Det är faktiskt du, jag och alla andra.

Beställ den här och så skickas den kostnadsfritt inom Sverige.

Underlätta röstandet

Förtidsröstandet ökar och vi behöver utveckla och underlätta röstandet genom att erbjuda attraktiva och centralt belägna förtidsröstningslokaler med öppettider som passar väljarna. Samtidigt vet vi att unga och utrikes födda generellt röstar i lägre utsträckning än andra och att det i årets val finns rekordmånga förstagångsväljare. Det kändes därför helt naturligt att på valnämndens första möte för året lägga ett förslag från Folkpartiet om att utreda möjligheterna att ordna förtidsröstning i vårt unga allaktivitetshus Satelliten (FKA Ungdomens hus).

Kansliet kommer också att undersöka möjligheten att under en kortare period ha förtidsröstning på Rudbeck. I båda fallen gärna med några av våra yngre röstmottagare.

På bilden ses Integrations- och demokratiminister Nyamko Sabuni (FP) flankerad av kommunalrådet Lennart Gabrielsson (FP) vid invigningen av Satelliten. Tack till Mats Linder som höll i kameran och delar med sig av bilden.

Sollentuna bio går i graven

Sollentuna Bio går i graven. Det var tråkiga, men tyvärr inte oväntade nyheter. Små biografer försvinner runt om i landet och det är ett under att just vår kunnat överleva så länge. Sedan sonen började uppskatta biobesök har jag återknutit kontakten med denna min barndoms biograf, även om jag väl knappast varit en frekvent besökare. Annat var det förr. Jag minns detaljer från flera skolutflykter till Sollentuna bio och hur hela klassen andaktsfullt bänkade sig i de små mörka salongerna. Även om jag än idag minns klassrumsvisningarna av Pogo Pedagogs diabildserier om t.ex. slagverk och glädjen när läraren istället för att spola tillbaka filmen om vulkanutbrott lät oss se den en gång till, baklänges, kan jag inte minnas en enda film från skolutflykterna till bion. Det var själva utflykten och biografen som var upplevelsen, inte filmerna. Heltäckningsmattan, de tunga dörrarna, biljettkassan, affischerna, stolskuddarna och inte minst längtan efter det åtråvärda, men på skolutflykter alltid lika otillgängliga, godiset.

Filmerna jag såg på fritiden minns jag bättre och någonstans i gömmorna finns ett album med inklistrade biobiljetter, urklippta annonser och egna recensioner och betyg. Speciellt minns jag första gången jag och min storebror skulle få gå själva på bio. Vi fick skjuts till parkeringen vid Flåsses (där Satelliten är idag) och fick stränga förmaningar om att efter filmen gå direkt ut till samma ställe för att bli upphämtade. Vi hade tur som i kassan kunde köpa två biljetter till Scooby Doo, för det här var på den tiden barn var svältfödda på tecknad film och det blev slutsålt och fullsatt i den största salongen. Sedan hände ingenting på en väldigt lång stund. När meddelandet kom att filmleveransen till biografen var försenad, men väntades vilken minut som helst började sorlet i salongen. Tiden gick och till slut kom det tragiska meddelandet att man gett upp och beslutat byta ut Scooby Doo mot Rännstensungar. Rännstensungar! Vi hade laddat minst en vecka för att få se tecknad film och istället erbjöds vi en film helt utan spöken och roliga hundar, men med vårdnadstvister och föräldralösa förlamade barn i rullstol. Besvikelsen var total och våndan stor. Skulle vi lösa in biljetten och sätta oss att vänta på skjutsen som skulle dröja ytterligare någon timme eller se filmen och göra föräldrarna oroliga genom att inte vara på plats vid parkeringen på utlovad tid? Personalen förstod vår vånda och lät min bror låna telefonen för att ringa hem.

Varje gång jag passerar Sollentuna Bio, och sedan jag började med politiken är det ofta, känner jag på smaken av gammaldags Nickel, minns känslan av att lägga handen mot den kalla mässingen i köstolpen och ser för mitt inre förlamade Ninis röda pelargon ramla i marken.

Med Sollentuna Bio försvinner ännu en av Sollentunas institutioner, men minnena därifrån hoppas jag i alla fall få behålla ett tag till.