Små verksamheter för små barn

Februari sägs vara den stora VAB-månaden och imorse behövde även jag ringa till dagis för att rapportera sjukt barn. Jag har haft på känn att sonen varit ganska förskonad, men om jag avslöjar att det förprogrammerade numret i hemtelefonen gick till den förskola vi lämnade för 2,5 år förstår ni kanske vidden.

Det blev inget långt samtal med vår gamla fröken (jag tycker fröken är en yrkestitel att vara stolt över och dessutom titulerar sig den här personen, som är av den gamla skolan, själv fröken), men hon kände genast igen mig och nog fanns det i alla fall tid för lite uppdatering. Hon meddelade att de snart ska slå igen verksamheten för gott. Det fanns självklart flera skäl till det och jag går inte in på detaljer, men en av Sollentunas få förskolor med bara en avdelning kommer att försvinna. Jag har ofta oroat mig över de här små förskoleenheternas långsiktiga överlevnadsmöjligheter.

Visst ska vi ställa höga krav på den omsorg barnen får, det är jag den första att skriva under på, men under min tid i Miljö- och byggnadsnämnden har jag ändå funderat kring hur kraven och lagstiftningen på t.ex. miljö- och livsmedelsområdena faktiskt slår ganska olika mot små och stora förskoleverksamheter. Våra avgifter för inspektioner och kontroller är naturligtvis lättare att bära i en verksamhet där den kan slås ut på fler barn, men det är en liten del av problemet. För att driva en förskola är att driva ett företag och man kommer inte ifrån personalansvar, löneförhandlingar, matinköp, att sätta sig in i och hålla sig uppdaterad i tonvis med lagstiftning, ta fram och informera om nya rutiner och allt det där andra som inte riktigt kan räknas som kvalitetstid tillsammans med barnen. På "mitt" område kan det handla om att tag i rutiner för temperaturmätningar i matleveranserna, kontroll av ledningarnas vattentemperatur, obligatorisk ventilationskontroll, radonsaneringar, rutiner för solskydd och en väldig massa annat smått och gott som vi självklart alla vill ska fungera i en verksamhet där våra barn vistas dagligen. Arbetet och kostnaderna för detta är dock inte nämnvärt mindre för att man har 20 barn istället för 80. Att dessutom i en grupp på fem-sex anställda se till att man har någon som på ett effektivt och bra sätt kan ta tag i allt detta kan vara ett problem i sig.

Vad man inte ska glömma att det här är företag som inte rår över sina inkomster på samma sätt som andra. När utgifterna ökar till följd av nya krav och ersättningen från kommunen inte ökar i motsvarande grad kan man i praktiken bara öka intäkterna genom att ta in fler barn. Visst kan man göra effektiviseringar i verksamheten för att minska utgifterna, men när de stora utgifterna är personalkostnader handlar det till slut faktiskt om fler barn eller färre vuxna för att få ihop ekvationen. Det känns inte orimligt att eftersträva en annan modell, där en förskola som levererar en barnomsorg av hög kvalitet skulle kunna få mer betalt. Som med allt annat kan det stötas och blöta i oändlighet vad som är kvalitet och hur det ska mätas.

Det här är en svårlöst ekvation och jag har inga bra lösningar. Att våra politiska beslut om weblösningar, öppettider, deltidsbarn och riskklassningar av livsmedelsenheter påverkar små och stora verksamheter olika tycker jag dock vi ska tänka på en extra gång. I alla fall om vi vill att det ska finnas kvar några små förskolor på sikt.

Jag försöker följa utvecklingen i sonens nya, lika småskaliga, förskola och kan konstatera att det ska till en hel del oavlönat hårt arbete av eldsjälar för att få en verksamhet som uppfyller alla krav, går runt ekonomiskt och samtidigt levererar riktigt bra barnomsorg. Krigsrubrikerna om förskolor som kan lyfta ut feta vinster känns väldigt, väldigt långt borta. Personalen, lokalen, besluten och allt det andra känns desto närmre.