Det var i Stockholms Fria Tidning jag såg notisen om att (fp) i Stockholm vill tillåta dubbelriktad cykeltrafik på enkelriktade gator. Det framgår tydligen i det nya cykelprogram som partiet lagt fram. Ingen stor nyhet kanske, även om Expressen, SvD, SR, Metro och DN tydligen också fångat upp detta. För mig var det dock som om världen stannade upp ett ögonblick. För det var diskussionerna vid fikabordet på dåvarande Stockholms Gatu- och fastighetskontor kring just denna fråga som för tio år sedan fick mig att ta steget att engagera min politiskt.
Cyklister var ett hett ämne i Stockholm för tio år sedan (det kan vi tacka Stella Fare för). En sak som då och då kom upp internt bland mina erfarna trafikplanerarkollegor på Gfk var därför just frågan om enkelriktningar för cyklister. Inne i städer måste vissa gator vara enkelriktade, men alla var övertygade om att detta inte borde gälla cyklister. Att det vore väldigt, väldigt bra med en ändring av skyltens innebörd, i alla fall i städerna. När jag som nykomling hade hört detta några gånger dristade jag mig en gång, vid fikat, till att fråga varför de inte försökte få denna ändring till stånd. Det blev helt tyst vid bordet. Till slut var det någon som förbarmade sig och förklarade att det var Vägverket som bestämde över skyltarnas juridik och att det var helt omöjligt att försöka påverka Vägverket. Det visste de alla, det skulle jag också veta när jag jobbat ett tag. Ingen av de närvarande hade försökt med just den här frågan visade det sig, men det var heller ingen idé, vissa saker går helt enkelt inte att ändra på.
Jag satt kvar med min tekopp i handen när de andra återvände till sina arbetsrum. Precis som i morse stannade världen upp ett ögonblick. Tjugotre år gammal hade jag fått veta att det inte gick att påverka en sådan sak som den juridiska innebörden av en trafikskylt och att det inte ens var idé att försöka. De mest trafikkunniga i landets allra största kommun såg ett behov av en liten, men viktig skyltändring, men den skulle ändå aldrig komma till stånd. Min tro på demokratin hade fått en smärtsam spark i skrevet. Om ingen orkade ta tag ens i de små problemen hur skulle vi då kunna lösa de stora? Skulle jag behöva leva resten av mitt liv övertygad om att inget gick att förändra? Att det inte var någon idé att försöka? I en fungerande demokrati ska man kunna påverka även sådant som trafikskyltar, men en demokrati förutsätter engagemang både bland medborgare och deras politiker med tjänstemän. Den kräver att vi lyssnar på varandra, i alla riktningar och den kräver att vi törs säga till när vi ser att något behöver ändras på. Där och då fattade jag ett beslut. Jag skulle engagera mig i både stort och smått, jag skulle lyssna och jag skulle definitivt inte sluta säga ifrån när något borde ändras. Första steget skulle bli att hitta ett vettigt parti att gå med i. Ni vet vilket det blev.
Cyklister var ett hett ämne i Stockholm för tio år sedan (det kan vi tacka Stella Fare för). En sak som då och då kom upp internt bland mina erfarna trafikplanerarkollegor på Gfk var därför just frågan om enkelriktningar för cyklister. Inne i städer måste vissa gator vara enkelriktade, men alla var övertygade om att detta inte borde gälla cyklister. Att det vore väldigt, väldigt bra med en ändring av skyltens innebörd, i alla fall i städerna. När jag som nykomling hade hört detta några gånger dristade jag mig en gång, vid fikat, till att fråga varför de inte försökte få denna ändring till stånd. Det blev helt tyst vid bordet. Till slut var det någon som förbarmade sig och förklarade att det var Vägverket som bestämde över skyltarnas juridik och att det var helt omöjligt att försöka påverka Vägverket. Det visste de alla, det skulle jag också veta när jag jobbat ett tag. Ingen av de närvarande hade försökt med just den här frågan visade det sig, men det var heller ingen idé, vissa saker går helt enkelt inte att ändra på.
Jag satt kvar med min tekopp i handen när de andra återvände till sina arbetsrum. Precis som i morse stannade världen upp ett ögonblick. Tjugotre år gammal hade jag fått veta att det inte gick att påverka en sådan sak som den juridiska innebörden av en trafikskylt och att det inte ens var idé att försöka. De mest trafikkunniga i landets allra största kommun såg ett behov av en liten, men viktig skyltändring, men den skulle ändå aldrig komma till stånd. Min tro på demokratin hade fått en smärtsam spark i skrevet. Om ingen orkade ta tag ens i de små problemen hur skulle vi då kunna lösa de stora? Skulle jag behöva leva resten av mitt liv övertygad om att inget gick att förändra? Att det inte var någon idé att försöka? I en fungerande demokrati ska man kunna påverka även sådant som trafikskyltar, men en demokrati förutsätter engagemang både bland medborgare och deras politiker med tjänstemän. Den kräver att vi lyssnar på varandra, i alla riktningar och den kräver att vi törs säga till när vi ser att något behöver ändras på. Där och då fattade jag ett beslut. Jag skulle engagera mig i både stort och smått, jag skulle lyssna och jag skulle definitivt inte sluta säga ifrån när något borde ändras. Första steget skulle bli att hitta ett vettigt parti att gå med i. Ni vet vilket det blev.
Jag har aldrig brytt mig om själva enkelriktningsfrågan. Den berör cyklister i storstäder och det är de, deras folkvalda och deras tjänstemän som ska ta tag i problemet. Alla dessa vuxna och kapabla människor får själva ta ansvar för att få en ändring till stånd, om de vill ha den. Ändå stannade världen upp när jag läste den där notisen. Någon människa hade tagit sig tiden att berätta och någon hade lyssnat och tagit tag i saken. Det var beviset, jag har haft rätt hela tiden, både vad gäller demokratin och i mitt partival. Man ska aldrig någonsin ge upp hoppet om demokratin. Den må vara gammal och långsam, men än fungerar den.
