Earth Hour och Vintergatans dag

Earth Hour kan inte gärna ha undgått någon. DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, WWF och Arla har uppmärksammat kampanjen med nedsläckning lördagen den 28/3 mellan 20.30 och 21.30. I t.ex. Nacka förespråkar FP ett deltagande och 141 kommuner har redan beslutat att släcka utebelysningen, men här i Sollentuna har vi sagt nej och FP sällade sig då till skaran med nejsägare. Kanske kan vi tänka om till nästa år?

Nedanstående är en debattartikel av mig och Sven Hovmöller (S), ursprungligen publicerad tidningen Populär Astronomis mars-nummer.

Vi har båda haft förmånen att under uppväxten kunna ta del av den fantastiska existensiella upplevelse det är att se Vintergatan och alla miljoner stjärnor på himlen. Den hisnande känslan av att vår lilla, lilla jord är ensam i universum är svårslagen.

Vi kan dock inte räkna med att våra barn erbjuds samma möjlighet att blicka ut i evigheten.

I Sollentuna, en förortskommun till Stockholm där vi båda bor och är politiska aktiva, kan man nämligen inte längre se Vintergatan.
I tio års tid har Sven Hovmöller haft det som en sport att försöka visa sina barn detta naturens bländande underverk och han har aldrig lyckats. Kanske är det bara otur? Sven bad sin sons lärare i sjätte klass att fråga alla barn i klassen om de hade sett Vintergatan. Inte en enda hade sett den!

På kommunalpolitisk nivå möts man inte sällan av önskemål om en utökad omfattning av utomhusbelysning i samhället. Belysning av idrottsanläggningar ökar den möjliga nyttjandetiden, belysning av övergångsställen ger förbättrad trafiksäkerhet och belysta gångstråk ger en större trygghetskänsla och leder till minskad brottslighet. Argument som dessa är svåra att bortse ifrån och gör väldigt många i samhället positiva till en ökad omfattning av mängden utomhusbelysning. Det är därför troligt att vi kommer att se ännu mer belysning utomhus och även om argument som en minskad energiförbrukning kan driva fram mål om att t.ex. rikta belysningen rätt och använda nya typer av energisnåla ljuskällor kan vi nog räkna med att natthimlen kommer att urvattnas än mer framöver.

Med insikten om att Vintergatan inte längre kan ses i Sollentuna och medveten om att kraven på oss politiker om än mer belysning kommer att öka la Sven i februari förra året fram en motion till kommunfullmäktige i Sollentuna om att inrätta en ”Vintergatans dag” i kommunen. En dag om året, exempelvis kring vårdagjämningen i slutet av mars i samband med Earth Hour, då gatubelysningen stängs en timme, ett tillfälle att gå ut och titta på och njuta av stjärnhimlen. Vore det molnigt just den dagen fick man hoppas på bättre lycka nästa år, men något år skulle man förhoppningsvis få en chans att visa sina barn det gråa bandet över himlavalvet och kanske kunde detta bidra till att förmedla ett ödmjukt förhållningssätt till livet och naturen.

Man kunde ha önskat att en motion som den om Vintergatans dag skulle kunna vinna gillande. I september meddelade dock både kommunens säkerhetschef och norrortspolisen att de bedömde att en nedsläckning av gatubelysningen riskerade att få negativa konsekvenser för trafiksäkerhet och invånarnas trygghet. Kommunfullmäktige tog fasta på detta och avslog motionen.

Stads- och förortsbarnen som inte har möjlighet att åka till andra, mörkare, delar av landet kommer troligen aldrig att få se Vintergatan. Om inte fler engagerar sig i frågan vill säga. En Vintergatans dag behöver inte vara en fråga som skiljer blocken åt och skulle i princip inte kosta något alls att genomföra. Motviljan sitter troligen inte i ideologi eller omsorg om invånarnas trygghet och säkerhet och heller inte i resursbrist utan snarare i oförståelse och ointresse. Enda sättet att ändra på detta är att fler tar chansen att prata med sina politiker. Vem vet, de kanske aldrig ens skänkt ljusföroreningar eller Vintergatan en tanke…

The Rubber Room

Jag följer via podradio ett fantastiskt radioprogram kallat ”This American Life” producerat av Chicago Public Radio. De entimmeslånga avsnitten om allt möjligt och omöjligt i den mänskliga tillvaron är rent av beroendeframkallande. De sänds en gång i veckan och jag kan inte nog rekommendera serien. Idag lyssnade jag på ett avsnitt om ”The Rubber Room”. Vet du inte vad det är? Det visste inte jag heller och nu när jag vet måste jag dela med mig.

New York City har ca 80 0000 anställda lärare. Mellan 600 och 900 av dem tillbringar sina arbetsdagar i något som kallas ”The Rubber Room”, ett slags fängelse eller skamvrå för lärare som misskött sig. Brotten kan t.ex. bestå i att man i en konversation med en annan vuxen sagt ”fuck” så att barn kunnat höra det förbjudna ordet. För detta tas man ur sin ordinarie tjänst och placeras istället med andra syndare i väntan på besked om man får återgå till arbetet eller får sparken. Med normala arbetstider och med bibehållen lön sitter de sedan där hopfösta i stora kontorslokaler utan att göra något alls, i månader och år! Vissa lärare har gått dit varje arbetsdag de senaste 8-10 åren. Låter det för absurt för att vara sant? I väntan på den dokumentärfilm som är på gång kan du se en trailer och läsa mer på http://www.rubberroommovie.com/, men lyssna framför allt på radioinslaget (det kan du enkelt göra via datorn genom att klicka här). Om du tar dig förbi mittinslaget som handlar om konspiratorisk samhällsplanering kan du i slutet av programmet dessutom få höra om Clintonregeringens ”Chimp act” om statliga äldreboenden för pensionerade försöksschimpanser. Sollentuna känns plötsligt så litet och enkelt. Jag längtar redan till nästa avsnitt.

Delvis ditt ansvar?

Det händer uppenbarligen att grisar kokas levande i Sverige. (SR, DN, SvD, Aftonbladet) Jag har slutat förvånas över de grymheter vi människor är kapabla till, men jag blir fortfarande ledsen, otroligt ledsen. Ett av slakteriernas VD, Michael Hugosson, är övertygad om att det är effektiviseringarna och det ökade tempot som är orsaken till olyckorna. Han säger sig ha det yttersta ansvaret och jag skulle så otroligt gärna vilja att det var så enkelt. En enda stressad människa att peka ut som skyldig, det vore så enkelt, så lätt att åtgärda, så lätt att gå vidare. Fast det vore ju att blunda för sanningen. Alltså måste jag ännu en gång brottas med insikten att jag tycker att även mina vänner, släktingar och bekanta, människorna jag älskar och beundrar, bär en del av det kollektiva ansvaret för att grisar kan kokas levande i Sverige. Hur kan kloka och underbara människor som ni greppa den billiga köttbiten på hyllan utan att ägna djuret i förpackningen en tanke? Jag kommer nog aldrig att kunna förstå det.

Rösta i EU-parlamentsvalet och fira nationaldagen samtidigt?!

I Sollentunas valnämnd jobbas det frenetiskt inför det stundande valet till EU-parlamentet. Roligast på dagens sammanträde var att vi, på folkpartiets initiativ, gav vårt kansli i uppdrag att utreda möjligheterna att i samband med nationaldagsfirandet i Edsbergsparken den sjätte juni anordna förtidsröstning. Ett utmärkt tillfälle att ge Sollentunaborna en chans att rösta, men också ett sätt att göra lite extra reklam för den ordinarie valdagen som ju infaller dagen efter, den sjunde juni. Jag hoppas förslaget visar sig vara praktiskt och ekonomiskt genomförbart. Återkommer och avlägger rapport efter nästa möte då jag vet mer.

P.S. Hundarna på bilden får inte rösta i EU-parlamentsvalet, men de besöker trots detta gärna nationaldagsfirandet i Edsbergsparken.

Usch!

Min tro på mina medmänniskor fick sig en törn idag. På jobbet ringde en kund och meddelade att en av de byggmaskiner de hyr in av oss blivit stulen. Vi har på jobbet under senare år allt oftare fått rapporter om stulna maskiner och det har tyvärr blivit vardag för byggbolag och uthyrningsföretag att tjuvar genom välplanerade inbrott kommer över ett större antal maskiner som sedan raskt lämnar landet. Dagens stöldanmälan var dock av ett annat och nästan ännu mer beklämmande slag.

Slutanvändare av maskinen var ett av Stockholms största byggföretag, ett som likt många andra tvingats till omfattande varsel och uppsägningar under det senaste halvåret. Min kund beklagade sig över att denna maskin bara var en i raden av många som på senare tid ”kommit bort” utan några tecken på inbrott. Enligt den uppgivna kunden begås dessa stölder runt om på flera olika byggen och kundens, helt rimliga, slutsats var att de anställda själva stjäl maskinerna, som ett slags avgångsvederlag. Något som endast är möjligt för att deras kollegor inte gör något för att förhindra det. Ingen har sett eller hört något. I de flesta fall görs dessutom inte ens en polisanmälan vid byggstölder eftersom man, vis av erfarenhet, gett upp hoppet om att polisen kan hjälpa till att återfinna maskinerna eller sätta dit de skyldiga.

Jag har stor tilltro till den här kunden och har dessutom fått en liknande rapport från södra Sverige nyligen så jag kan inte längre försöka intala mig att det faktiskt inte går till så här i Sverige. Att vuxna människor ens kommer på idén att stjäla är beklämmande, men att andra och till antalet många fler, accepterar det och ser mellan fingrarna när så allvarliga brott som stöld begås får mig att vilja ta till några av de ord jag brukar spara till tillfällen då jag stött lilltån mot soffbordsbenet. Egentligen borde jag kanske inte vara förvånad för jag vet ju själv att ingen ens reagerat de två gånger min mamma blivit vittne till barnmisshandel, i köpcentrum fulla av vuxna vittnen. Så länge det finns människor, som min mamma, som vägrar se på och istället agerar, lovar jag dock att jag ska fortsätta tro gott om mina medmänniskor. Att det i Sverige finns alldeles för många fegisar är dock uppenbart och det suger, för att uttrycka sig milt.