Usch!

Min tro på mina medmänniskor fick sig en törn idag. På jobbet ringde en kund och meddelade att en av de byggmaskiner de hyr in av oss blivit stulen. Vi har på jobbet under senare år allt oftare fått rapporter om stulna maskiner och det har tyvärr blivit vardag för byggbolag och uthyrningsföretag att tjuvar genom välplanerade inbrott kommer över ett större antal maskiner som sedan raskt lämnar landet. Dagens stöldanmälan var dock av ett annat och nästan ännu mer beklämmande slag.

Slutanvändare av maskinen var ett av Stockholms största byggföretag, ett som likt många andra tvingats till omfattande varsel och uppsägningar under det senaste halvåret. Min kund beklagade sig över att denna maskin bara var en i raden av många som på senare tid ”kommit bort” utan några tecken på inbrott. Enligt den uppgivna kunden begås dessa stölder runt om på flera olika byggen och kundens, helt rimliga, slutsats var att de anställda själva stjäl maskinerna, som ett slags avgångsvederlag. Något som endast är möjligt för att deras kollegor inte gör något för att förhindra det. Ingen har sett eller hört något. I de flesta fall görs dessutom inte ens en polisanmälan vid byggstölder eftersom man, vis av erfarenhet, gett upp hoppet om att polisen kan hjälpa till att återfinna maskinerna eller sätta dit de skyldiga.

Jag har stor tilltro till den här kunden och har dessutom fått en liknande rapport från södra Sverige nyligen så jag kan inte längre försöka intala mig att det faktiskt inte går till så här i Sverige. Att vuxna människor ens kommer på idén att stjäla är beklämmande, men att andra och till antalet många fler, accepterar det och ser mellan fingrarna när så allvarliga brott som stöld begås får mig att vilja ta till några av de ord jag brukar spara till tillfällen då jag stött lilltån mot soffbordsbenet. Egentligen borde jag kanske inte vara förvånad för jag vet ju själv att ingen ens reagerat de två gånger min mamma blivit vittne till barnmisshandel, i köpcentrum fulla av vuxna vittnen. Så länge det finns människor, som min mamma, som vägrar se på och istället agerar, lovar jag dock att jag ska fortsätta tro gott om mina medmänniskor. Att det i Sverige finns alldeles för många fegisar är dock uppenbart och det suger, för att uttrycka sig milt.