Var finns Sollentunas bästa backar?

I februari bloggade jag om lånepulkor. Av de fyra lånepulkor jag köpte, märkte upp och la ut i pulkabackar runt om i Sollentuna fick tre fötter. En fanns kvar när säsongen var över och den har jag idag placerat ut i Edsbergsparken. Självklart provåkte jag och kan meddela att både backen och pulkan är i topptrim. Nu ska jag köpa nya pulkor och lägga i andra backar i Sollentuna, men jag behöver få in tips om var kommunens pulkabackar egentligen finns. Berätta för mig i en kommentar var just din bästa backe finns så ska jag under julen försöka ordna så att fler åksugna barn och vuxna får chansen att susa nerför just den.

Vi ses i backarna i vinter!

Ibland krävs krav

Arlanda flygplats har fått Swecos stora energipris för sitt arbete med att minska sin energianvändning. De senaste åren har man minskat energianvändningen med 25 procent och nu sprids modellen till andra flygplatser så att de också kan bli mer energisnåla. Det är väldigt bra, både att energianvändningen minskat, men också att erfarenheterna sprids.

Vi ska dock inte glömma varför Arlanda gör detta. Ett av de villkor Länsstyrelsens förenat deras miljötillstånd med reglerar nämligen flygplatsens samlade utsläppen av kväveoxid och koldioxid. Mycket ska räknas in, inte bara flygverksamheten utan även marktransporterna vid, till och från flygplatsen. Det här är också förklaringen till att Arlanda plötsligt tagit initiativ till att samordna kollektivtrafiken till och från Arlanda så att tåg passar med bussar och det gamla önskemålen om pendeltåg till flygplatsen plockats fram och lanseras som en ny fräsch framtidsvision. Luftfartsverket, som driver Arlanda flygplats, har med sin stab av jurister överklagat tillståndet i alla tänkbara instanser för att slippa det här koldioxidkravet, men det står sig än. Att sätta ett koldioxidtak för verksamheten är visserligen helt unikt i världen, men just detta har också drivit fram unika lösningar, som t.ex. sådana som nu gett Arlanda ”Stora energipriset”.

Ett annat av de villkor som finns i miljötillståndet handlar om flygtrafik över Upplands Väsby tätort. Arlanda får i längden inte fortsätta dirigera flygtrafik över Väsby utan måste ta till en kurvad inflygning som tar planen över mindre bullerkänsliga områden. Det jobbiga är att denna typ av inflygning inte fanns när tillståndet gavs och just därför gav Länsstyrelsen Arlanda en massa år på sig att ta fram dem. Kurvade inflygningar skulle definitivt gynna de bullerstörda i norra Sollentuna. Även det här är kravet är besvärligt för Arlanda och har tvingat dem att försöka komma på nya innovativa lösningar för kurvade inflygningar, som de själva säger att även andra flygplatser nyfiket följer.

Det här betyder att Länsstyrelsens miljötillstånd haft precis den effekt det ska ha, det har satt eld under Luftfartsverkets rumpa och tvingat dem att hitta på nya och bättre lösningar. Hade ingen ställt de kraven tror jag vi kan vara ganska säkra på att initiativen från Arlanda inte hade varit lika goda.

Eftersom Arlanda delvis misslyckats med sina överklaganden kommer de att söka ett helt nytt miljötillstånd. Det är en lång process där Sollentuna ingår som remissinstans. Jag lovar vara vaken i frågan och håller en tumme för att Länsstyrelsen fortsätter vara tuffa.

Ett Sollentunaföretag försvinner

En epok går i graven den 27 februari 2010 när Edsbacka krog stänger för gott efter 27 år i Sollentuna. Krogen har betydligt längre historia än så, men Christer Lingströms mästerverk, Sveriges första restaurang att få två stjärnor i Guide Michelin, kommer inte längre att utmana smaklökarna hos dem som har råd att lägga en liten förmögenhet på en måltid.

”Vi vill avsluta med flaggan i topp. Den rådande konjunkturen gör att vi inte ser någon långsiktighet i det vi gör. På lång sikt bedömer vi att det inte finns utrymme för den här typen av finkrog", säger krögare Christer Lingström.

Det är tråkigt för Sollentuna eftersom Edsbacka krog placerat oss på kartan och tråkigt för det tjugotal anställda som drabbas av nedläggningen. Vad som slår mig när jag läser artiklarna i DN, SvD och DI är dock att vi kommer att få se mycket mer av det här framöver. Det handlar nämligen om mer än en konjunkturnedgång och Christer säger till DI ”Vi är inte hungriga längre, vi har inget kvar att bevisa” och tillägger ”Jag var en gammal gubbe mot slutet”. Nu är Christer faktiskt inte mer än 52, men han är inte ensam, det finns många gubbar där ute. Många 40-talister som med framgång drivit små och medelstora företag som nu skulle vara i behov av ett generationsbyte. Det sägs att en tredjedel av Sveriges företagare är 40-talister som inom den närmaste 10-årsperioden vill gå i pension. Det i kombination med att var tredje ägarförändring misslyckas gör att vi framöver måste räkna med att många företag kommer att läggs ned eller går i konkurs. Det gör att flera hundratusen jobb kan försvinna i Sverige de närmaste åren. Läs mer om detta här, här och här.

Frågeställningarna oroar även privat. Jag jobbar nämligen själv i ett litet Sollentuna-företag tillsammans med pappsen. Usch, jag blir som så många andra i familjeföretag lite lätt stressad av att tänka på ägarförändringar och generationsbyten. Borde nog tömma spargrisen för att kunna tröstäta på Edsbacka. Även om det inte kan bli på pappsens 65-årsdag, eftersom den råkar infalla dagen efter portarna till Edsbacka slagit igen för gott.

Folkpartiets miljöpolitik, vad finns att skriva om den?

Jag sitter här och klurar på texter till Folkpartiets skrivartävling. Det är i sanning en utmaning att med max 400 tecken beskriva vedertagen folkpartipolitik på ett visionärt sätt och helst i punktform. Oavsett om mina texter kommer till användning eller hamnar i det runda arkivet på länsförbundet har det varit väl spenderad tid att läsa partiprogram, motioner, rapporter och pressmeddelanden för att uppdatera sig om vad som egentligen är vedertagen folkpartipolitik.

Jag har de senaste åren självklart försökt följa Folkpartiets riks- och länspolitik, men fokuserat på den lokala politiken i Sollentuna och dagens läsningen har lärt mig mycket. Skeptiskt lagd som jag är fanns rädslan att det jag skulle läsa kanske kunde få mig att förskräckt rygga tillbaka och känna att jag nog hamnat i fel parti. Så blev det inte, jag känner mig tvärtom styrkt i mitt val av att ha tagit del av så många kloka tankar som redan tänkts av andra folkpartister med andra hjärtefrågor än mina. Fast en sak blev tyvärr uppenbar; vi måste verkligen göra något åt vår miljöpolitik. Grön el och restriktiva fiskekvoter i Östersjön i alla ära, men nog är väl miljö- och klimatfrågor viktigare för oss än vad vår politik gör gällande? Det är ju trevligt att vi kunnat bidra med ett förbud mot fosfater i tvättmedel, men jag upplever ett stort miljöengagemang bland många av mina partikamrater, ett engagemang som inte speglas i att partiets hemsida listar som vår fjärde viktigaste miljöfråga att vi vill ”Förbättra sjöfartssäkerheten i Östersjön”. Nej, här måste vi skärpa oss och det rejält.

Vill du läsa mer om Folkpartiets miljöpolitik? Du kan alltid börja här, men ännu trevligare vore om du sedan hjälpte till att mejlsa ut den för på det här området finns helt klart en stor förbättringspotential och ett behov av engagerade medlemmar.

Är du intresserad av skrivartävlingen hittar du mer information här. Senast 20/11 ska bidragen vara inne.

Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.

DN har idag en intressant artikel om att Stadsmissionen ger hjälp åt unga män som för att slippa möta verkligheten fastnar i pojkrummet och flyr in i en virtuell värld. Ett växande problem i västvärlden enligt Jan Löwdin, psykoterapeut vid Stadsmissionens nya mottagning för unga män. Jag tycker det är ett jättebra initiativ och jag är alltid tacksam när frivilliga insatser hjälper till när samhället inte har resurser. Extra bra är när de som vill hjälpa verkligen försöker identifiera sin målgrupp och deras specifika problem för att bl.a. ta reda på varför de inte på andra sätt redan sökt eller kunnat få den hjälp de så väl behöver. Det här verkar stadsmissionen verkligen ha jobbat med.

I en i övrigt saklig och bra artikel sticker en mening ut markant. I papperstidningen har man t.o.m. lyft fram den grafiskt för att ge den extra utrymme. De kan i tysthet behålla illusionen om sin egen oövervinnlighet och slipper tills vidare inse att de kanske är medelmåttor, en insikt som verkar vara särskilt smärtsam för pojkar. Meningen är klart olycklig, för rimligen har det inte att göra med tilldelningen X- och Y-kromosomer hur smärtsamt det är att gå från barnets självcentrerade värld till en där man kanske inte ens känner att man duger som man är. Smärtan finns där, oavsett om den tar sig uttryck i att man spelar World of Warcraft om nätterna, lägger ut lättklädda bilder av sig själv på snyggast.se eller skär sig i armarna. Det är att vara ung som gör ont, inte att vara pojke. Sedan kan pojkarna behöva annan hjälp än flickorna med det gör inte deras smärta vare sig större eller mindre.

Kommunmässan i Stinsen

Det har åter varit kommunmässa i Stinsen. Lönehelg bidrog till att påtagligt många rörde sig vid och i montrarna som bemannades av tjänstemän och politiker från våra kommunala nämnder och bolag. En del andra verk och myndigheter som skatteverket, kronofogden och luftfartsverket fanns också på plats. Från scenen bjöd kulturskolan på underhållning och där uppe hölls också en del intervjuer som dock inte förmådde tränga ner genom sorlet från alla intressanta samtal som fördes inne i montrarna.

Själv stod jag några timmar i Miljö- och byggnadsnämndens monter som flöt ihop med kommunledningskontorets. Det blev många långa samtal runt den modell över centrum som likt en godisskål lockade in folk. Jag har fått frågor om garageinfarter, trottoarhöjder, LED-belysning, trafikplanering, scoutlokaler, trafiksäkerhet, handikapparkering, infartsparkering (mycket av den varan faktiskt), Sollentunahem, detaljplaner, översiktsplaner och faktiskt även om varmvattenberedare. En del kunde jag besvara själv och för annat blev insatsen att para ihop de frågande med rätt tjänstemän.

Det finns uppenbarligen ett behov av att både politiker och tjänstemän kommer ut lite bland vanligt folk ibland. Precis som vid förra kommunmässan var det både roligt och lärorikt att på ett avspänt sätt träffa de medborgare som nyttjar våra tjänster och även de tjänstemän som levererar dessa tjänster. Jag rekommenderar alla mina partikamrater att ta sig tiden att nästa gång vara på plats i ”sin” monter en kortare eller längre stund. För det är om inte annat ett utmärkt sätt att lära sig mer om den egna verksamheten.

Passivt hus för aktiva barn

I Miljöaktuellt kan man läsa att det i Österåker byggs en förskola som klassas som passivhus, dvs huset kommer i huvudsak att värmas upp av värmen från barnen, personalen och maskinerna i huset.

- Ju fler personer, desto mer värme alstras som kan återanvändas för att värma upp huset, säger Claes Elehn från NCC, som bygger förskolan. Jag tror inte vi ska tolka hans uttalande som att det är bra med stora febriga barngrupper i förskolorna även om det kanske skulle ge extra fina siffror på den "energiskärm" som gör att barn och personal kan följa energianvändningen i huset. Förskolan Skogslunden kommer att rymma 90 barn och huset ska utöver sin låga energianvändning bidra till miljön genom att användas i den pedagogiska verksamheten för att visa barnen ekologiska kretslopp.

Jag håller tummarna för att Österåkers modiga försök faller väl ut och att det i sinom tid dyker upp liknande förskolor även i vårt eget lite mer försiktiga Sollentuna.

Bosse har varit i farten igen

Granskad eller granskande journalistik?

Jag hoppas ni redan hört om den senaste riksdagsmotionen från de två moderata riksdagsledamöterna Jan R Andersson och Peder Wachtmeister (Foto: Ulrika Vendelbo). Den om att SVT:s nyhetsprogram ska granskas eftersom SVT:s nyheter präglas av en vänstervriden syn. Ni kan läsa om den i SvD, eller läsa den i sin helhet här.

Jan Axelsson, programdirektör för nyheterna på SVT, tror inte att åsikten delas av den moderata riksdagsgruppen i övrigt. Det tror verkligen inte jag heller, men ändå känns tongångarna kring granskande journalistik lite bekanta. För hur var det han sa vårt moderata kommunalråd Rosdahl? ”Vi är självklart jätterädda om vårt varumärke och vill inte ha en betald person som snackar skit om oss.”

Nåja, det är ju i alla fall trevligt att läsa att herrarna Andersson och Wachtmeister tycker att SVT ska fortsätta göra politiska reportage, debattprogram och andra nyhetsrapporteringar med politiska inslag. Det är också trevligt att Andersson faktiskt börjat betala sin TV-licens, för det är ju trots allt den som finansierar de nyheter han retar sig på.

Dubier om dubbar

Det ska bli förbjudet att använda dubbdäck på Söder i Stockholm. Först ut blir Hornsgatan som har stora problem med för höga partikelhalter. Dubbarna sliter loss partiklar från vägbeläggningen och dessa ställer till problem i våra kroppar när vi andas in dem. Att förbjuda dubbdäck lokalt är dock, för att skräda orden, en mindre bra idé. Det är helt enkelt på tok för dyrt och svårt att kontrollera. Att införa förbud utan att ha planer för hur efterlevnaden ska kontrolleras är som att uppmana till demoralisering.

Vi har för höga partikelhalter på vissa ställen i Sollentuna. Det är trafiken på E4an som alstrar merparten av dessa små små cancerogena pyttepartiklar. Är lösningen att lokalt förbjuda dubbdäck på en sträcka av en av Sveriges mest trafikerade vägar? Kanske en partikelskatt som via tullstationer tas ut av alla dubbade bilar som passerar kommunen just på motorvägen? Nej, om forskning visar att dubbar dödar fler än de räddar är det kanske dags att börja fundera kring ett generellt dubbförbud, sådant går nämligen att kontrollera, och eventuellt undanta vissa platser i landet där vi kan visa att dubbar räddar fler liv än de tar. Forskning på andra vägbeläggningar vore inte heller dumt. Nya typer av asfaltbeläggningar dyker visserligen upp på marknaden ibland, men om man jämför de senaste decenniernas utveckling på vägbeläggningssidan med den inom t.ex. nanotekniken kan man undra varför ingen tänker utanför lådan och funderar ut något mindre farligt, mer bullerdämpande och kanske också billigare material att ha på vägarna.

Jag tar Sollentunas partikelproblem på allvar, men lösningen kommer aldrig att vara ett lokalt dubbförbud.

Vill du läsa mer om partiklarna i Sollentuna? Varje år presenteras miljöläget i Sollentuna i form av en mycket läsvärd miljöredovisning. Den senaste hittar du här och tidigare års finns här!

Raketsäker lekpark

I lördagens SvD skriver Sanna Rayman på ledarsidan:” I Sderot ligger en lång gul och orange kålmask utsträckt genom lekplatsen, som en kul tunnel att springa i. Men den här färgglada masken är inte bara en plats för lek. Den är noggrant testad, och inne i den kan man gömma sig för raketer.”

När jag ser lektunnelns lekfullt gula utsida kan jag inte låta bli att tänka på att jag bara dagarna innan fått veta att det i vårt kvarter startats en namninsamling för att påverka oss politiker att satsa mer på barnens lekplatser. Detta efter att Sollentuna Energi berövat ”hängbroparken” i Skälby barnens älskade hängbro.

Jag har inte ord för att beskriva glädjen över att det största problemet med vår närmaste lekpark är av ett helt annat slag än att barnen behöver en säker tillflykt när vuxna försöker döda dem. Å andra sidan är det lika svårt att i ord klä sorgen att det är vardagen för andra barn, föräldrar och politiker.

Koja kräver inte bygglov

Mamma Mu och alla andra kojbyggare kan andas ut; kammarrätten slår i en dom fast att barnens trädkoja inte är bygglovspliktig. En granne störde sig på kojan, eller mer troligt barnens lek, och ärendet har nu varit uppe i kommun, länsstyrelse och länsrätt innan kammarrätten gav prövningstillstånd och slutligen avgjorde ärendet. Det kojbyggande barnet i mig tackar lika mycket som den, i alla fall något, vuxnare miljö- och byggnadsnämndsledamoten. Det är skönt att kojor får vara kojor och att sura grannar inte alltid får rätt.

I Sollentuna betraktar vi i miljö- och byggnadsnämnden för övrigt även lekstugor som lekredskap och sådana kräver inte bygglov. Kan vara bra att veta om grannen gnäller.

P.S. Bilden är tagen 1978 och bara något år senare skulle flickan längst fram på höger sida bygga sin första trädkoja tillsammans med brodern, han som sitter bredvid och håller i hunden. Jag kan inte minnas att vi sökte bygglov.

Frihet i döden

Jag tror inte på gud. Det har jag nog aldrig gjort, med undantag av en kort passage 1983 som jag delar med många jämnåriga kvinnor i det här landet. Jag har läst min bibel och tagit till mig vettiga stycken, förkastat andra och självklart har jag genom åren funderat mycket kring tro och religion. Sekulariserad i enlighet med svensk norm vore nog en lämplig etikett på uppväxten och den har självklart präglat mig. När en av mina kloka vänner stack Illusionen om gud i händerna på mig och sa att jag borde tänka en vända till hjälpte dock inga undanflykter. Jag tvingades konfronteras med min tro, eller avsaknaden av den, och jag fick till slut erkänna mig besegrad. Samma dag ändrade jag Religiös åskådning på Facebook från det bekväma agnostiker till det, för många, mer skavande ateist. Det var frigörande att komma ut ur garderoben och till min stora glädje slapp mitt nya jag förskjutas av de i vänkretsen med en mycket uttalad tro.

Livet som ateist i Sverige skiljer sig kanske inte så mycket från det som agnostiker eller troende, men vad gäller döden finns tydliga skillnader. Jag lever fortsatt i en trygg övertygelse om att ingen gud har en plan för mig och att jag själv styr över vad det blir av mitt liv. Skillnaden är att det jag vill se hända kan jag inte skjuta upp för jag vet att jag en dag ska dö även om jag inte har en aning om när. En dag ska jag dock garanterat dö, det ska vi alla, och när jag gör det är jag helt enkelt borta. De elektriska impulser i hjärnan som gör mig till den jag är kommer att upphöra och ingen själ kommer att virvla iväg eller dröja sig kvar. Det finns ingen plats för mig i någon himmel eller helvete. Jag får varje dag själv se till att ta ansvar för mitt handlande och eftersom inga återseenden väntar efter döden måste de jag håller av få känna sig så älskade i livet att det finns kärlek kvar även när jag är borta och inte kan ge dem mer. Livet känns mycket viktigare och roligare sedan jag förlikats med insikten om att det kommer att följas av en oändlig tid av död.

Mina anhöriga har naturligtvis mitt fulla förtroende att göra precis vad de vill, inom lagens ram, med den biomassa jag efterlämnar när hjärnan släckt ner. Utan att ha någon övertro på min charm tror jag att det kanske kommer att finnas några människor som har ett behov av ett avslut och ett farväl även av mig. Det är nämligen ett behov de allra flesta har när en människa i deras närhet dör. Om mina anhöriga finner tröst i att fylla min rester med kemikalier, låta en präst berätta lite om mig och lite om gud, använda jordens begränsade resurser till en påkostad kista att elda upp och gräva ner i vigd jord och avslutningsvis resa en monumental sten som ska stå i 25 år med inskriptioner om min uppgång och mitt fall så står det dem helt fritt. Jag har inga invändningar. För låt oss göra det klart ännu en gång, då är jag inte längre kapabel att tycka något alls. Däremot känner jag dem nog så väl att jag törs gissa att det knappast skulle kännas rätt för dem och troligen inte ge dem tröst. Det skulle kunna vara ett befriande ironiskt avslut på en ateists vara, men även om ironi är min generations signum tror jag inte det är det paketet de kommer att vilja lägga i varukorgen i Fonus webbutik.

Tänk istället om mina anhöriga och vänner kunde få samlas för att ta farväl av mina frystorkade rester i ett vackert kapell helt utan religiösa symboler. Tänk om det i anslutning till detta kapell fanns en begravningsplats eller kanske ännu hellre än minneslund dit de kunde söka sig för att finna tröst i den vackra arkitekturen och den rogivande miljön. Tänk om detta fanns i min hemkommun Sollentuna och var finansierat av pengar som jag och andra redan betalat in för att täcka vår hädangång.

Jag är nog inte helt ensam om att tänka i dessa banor eftersom andelen borgerliga begravningar ständigt ökar och i stockholmsregionen 2008 var uppe i 10,5 %. Via lagstiftning som begravningslag och begravningsförordning vill staten garantera alla invånare en värdig begravning. Man kan välja en borgerlig begravning, men fysiska platser som säkerställer värdighet för anhöriga med annan religion eller frihet från religion åstadkommer man inte genom att ge pengarna till en kyrka. Jag och två miljoner andra svenskar är inte medlemmar i svenska kyrkan och vi saknar idag helt möjlighet att påverka vad begravningsavgiften används till.

Jag vill att begravningsansvaret läggs på kommunerna istället för kyrkan. Hade kommunen det ansvaret skulle alla, oavsett religion eller frihet från sådan, på lika villkor kunna diskutera vad pengarna ska användas till. Det skulle kännas rätt i ett land som både har religionsfrihet och är ett av världens minst religiösa.

Jag lever i frihet från religion. Låt samma frihet få prägla min död.

Nya idéer inget för äldreboenden

Knivsta har liksom många kommuner i landet ett stort behov av nya äldreboenden. Eftersom äldreboenden både är en bostad och en arbetsplats och det finns många önskemål och viljor som ska vägas samman vågade sig Knivsta på ett nytt grepp vad gäller en inte helt oviktig detalj i en bostad, nämligen badrummet.

– Det här handlar exempelvis om personlig integritet vid toalettbesök. Det borde gå att göra badrum som passar både dem som ska bo och arbeta i äldreboendet, säger Knivstas kommunalråd Göran Nilsson (M).

Man lät därför bygga två provbadrum, ett enligt gängse normer där störst vikt läggs vid arbetsmiljön och det andra enligt ett nytt koncept i vilket Handikappinstitutet i Solna varit delaktig. De nya idéerna byggde på tanken att den boende ska kunna klara sig själv så mycket som möjligt, men samtidigt skapa en god arbetsmiljö för de som har badrummen som sin arbetsplats. Man fick besök av arbetsterapeuter, sjukgymnaster, representanter från länsstyrelsen, PRO med flera, men ingen kom från arbetsmiljöverket. De inspekterar bara i efterhand och om de då inte godkänner badrummen som arbetsplats måste man riva och bygga nytt. Det är lätt att förstå att det vore samhällsekonomiskt lönsamt om Arbetsmiljöverket kunde ge förhandsbesked om arbetsplatser som t.ex. badrummen i Knivsta. Ett system där den som vill ha ett förhandsbesked har den möjligheten och får betala för den tid Arbetsmiljöverket lägger ner vore därför helt rimlig.

– Före 1996 lämnade vi förhandsbesked efter att ha granskat kommunernas bygglov, men den dåvarande regeringen lade ett större ansvar på arbetsgivarna. Samtidigt som vi bara ska inspektera i efterhand. Och om vi hjälper en kommun så kommer andra att höra av sig. Det blir ohållbart för oss, säger Håkan Edén, ansvarig på Arbetsmiljöverket.

Knivsta satsade stort på sina provbadrum och de kunde säkert ha betalat för att få ett förhandsbesked, men regler är regler och det går alltså inte. Det är faktiskt inte rimligt att vi har så stelbent regelverk. Arbetsmiljöverket och SKL borde omedelbums ta initiativ till ett snack med regeringen om en regeländring. Nu genast!

För Knivsta är det dock för sent, de bygger 100 badrum enligt det gamla konceptet som gör att bostaden för de äldre mer kommer att kännas som en institution än ett hem.

Läs mer här och här.

Att ikläda sig politikerrollen

Kommunfullmäktig i Sollentuna hade sammanträde för några dagar sedan. På en av de folkvalda fanns en klädsel som inte behagade alla närvarande. Ord som respektlöst har använts för att beskriva den valda ensemblen. Respektlöshet mot kommunens högsta beslutande organ och därmed medborgarna som det representerar. Frågan ställs nu; kan textilier av det här slaget accepteras framöver?

I Göteborgsförorten Lerum hade detta aldrig kunnat ske. Eller jo, det har visst hänt även där, men efter den jobbiga incidenten har partierna skrivit på en frivillig överenskommelse om att ledamöterna framöver ska ha en vårdad klädsel, ett vårdat språk och dessutom sitta still på sina platser under sammanträdena.

För att inte förlora sin egen legitimitet måste politiker, i alla lägen, ha förtroende för att medborgarna klarar av att välja sina företrädare. Vissa röstar bevisligen gärna på ett parti vars representanter är stöpta i en samma form och likt en liten armé klätts i en för partiet representativ uniform. Andra gör andra val och bryr sig kanske mindre om klädsel och mer om att deras representanter är kompetenta, ärliga och fattar välgrundade beslut i linje med de löften som utfärdats. I en demokrati är inget val mer rätt eller fel än det andra och kommunfullmäktige har till uppgift att ge stort utrymme för den bredd av åsikter som finns bland medborgarna. Ett inte oviktigt sätt att ge detta utrymme är att tillåta alla sorters kläder, oavsett om de tydligt speglar väljarnas önskemål och åsikter eller kanske bara vittnar om att bäraren använder sin tid och kraft till andra, och får man anta, viktigare saker än att umgås med sin garderob. Att ge detta utrymme, även om det riskerar lämna fältet öppet för kläder som bevisligen orsakar högt blodtryck hos en minoritet, borde vara viktigare än att hörsamma en enskild grupps önskemål.

Vid högtidligare tillställningar bör klädseln anpassas efter de önskemål som ställs av arrangören, det är ett sätt att visa respekt. Om kommunfullmäktigesammanträden ska räknas till dessa högtidliga tillställningar ska vi komma ihåg att vi är inbjudna dit av medborgarna. Deras viljor om vilken klädkod som ska stå på inbjudan går uppenbarligen isär och kanske är det då bäst för alla inblandade att lägga skattepengar och kraft på annat än att ta reda på och fastställa hur de vill ha det. Kanske skulle vi politiker rent av bli än mer hånade och föraktade om de visste att vi faktiskt diskuterar frågan om vilken klädsel som på bästa sätt visar dem respekt? Om vi frågade dem kanske de skulle säga att vi kan stå i talarstolen med pennor uppkörda i näsan utan att de bryr sig, bara vi fattar bra beslut i de frågor som rör deras liv och vardag?

Kan det vara så att det är lättare att som politiker tala om andras respektlöshet än att erkänna att det är man själv som provoceras av klädsel som visar att andra inte tycker, tänker och värderar samma saker som man själv? För det är ju uppenbart en respektlöshet som vida överstiger den att komma iklädd shorts.

Jag vet att riksdagen tillämpar en heteronormativ förlegad klädkod, men eftersom två fel inte gör ett rätt ska vi absolut inte följa deras exempel i Sollentuna. Jag hoppas att den dagen aldrig kommer då jag behöver vara med och fatta beslut om vad andra vuxna får ha på sig. Istället för att ta efter riksdagen eller Lerum är därför mitt förslag att partierna i Sollentuna gemensamt skriver på en överenskommelse om att tjänstgörande ledamöter ska uppvisa åtminstone normal koncentrationsförmåga. Då skulle vi undvika tomma stolar, sovande ledamöter och sådana för vilka det svartnar för ögonen när ett par shorts kommer in i synfältet.

Barnarbete i valet 2010

I våras bad jag valkansliet i Sollentuna att inte slänga de valkuvert som blev över efter valet till europaparlamentet. Tanken var att någon skola kanske kunde vara intresserad av att ordna ett skolval inför valet 2010 som ett led i sin demokratiundervisning. Tjänstemännen lovade hitta en plats att gömma undan lådorna på och jag funderade på ett bra sätt att övertyga partikollegorna i IDN (Integrations- och demokratinämnden), BUN (Barn- och ungdomsnämnden) och GVN (Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden) om det smarta i att slå ett slag för skolval. Jag bidade min tid i väntan på att sommaren skulle ta slut så att alla åter var mottagliga för mina glada tillrop och idéer eller också glömde jag tillfälligt bort det hela. Jag avslöjar inte vilket, men några framstötar har jag i alla fall inte gjort.

I förra veckan var valnämnden kallad till höstens första och sista möte. Då tog tjänstemännen överraskande upp frågan och sa att de hade tänkt lite mer sedan vi talades vid om kuvert och skolval. Eftersom många av våra vallokaler är inrymda skolor var deras idé att vi kanske kunde få till någon form av demokratiprojekt i berörda skolor. Eleverna skulle t.ex. kunna göra dekorativ (och samtidigt informativ) skyltning till de klassrum och matsalar som vi använder oss av. Kanske skulle väljarna kunna få hjälp att hitta rätt av små levande vägvisare? En lysande idé tyckte valnämnden och gav genast kansliet i uppdrag att ta tag i frågan i samråd med IDN.

Även om barnen inte får rösta behöver de tidigt få lära sig om vad demokrati innebär och hur den fungerar i praktiken. Själva valdagen borde vara dagen med stort D i en demokrati och naturligtvis ska den kunna engagera både stora och små. Dessutom kan vi lära av t.ex. McDonald’s som tar hjälp av det i marknadsföringssammanhang svårslagna barntjatet för att leda föräldrarnas plånböcker till snabbmatens mecka. Om vi intresserar barnen för valet och valdagen kanske vi kan få hjälp att få några soffliggande föräldrar till valurnorna.

Jag håller tummarna för att IDN, BUN och GVN nappar på idén och aktivt hjälper till med att engagera skolorna i valet 2010. Klistret på valkuverten blir nog gammalt och dåligt om vi väntar till 2014.

Om ordet fritid i fritidspolitiker

Jag får ibland frågan hur mycket tid jag lägger på politiken. Det ingår tyvärr i politikerkonceptet att kunna svara undflyende på obehagliga frågor och eftersom jag aldrig skulle våga göra någon tidmätning är det inte svårt att ducka frågan. Jag har dock själv börjat fundera och nu efter sommaren har jag roat mig med att väga mina handlingsbuntar. Inför måndagens MBNau har det kommit 2250 gram handlingar. Det är mer än vanligt eftersom sommaren dämt upp en flod av ärenden. Totalt motsvarar det ca 450 A4-sidor. Dubbelsidiga sådana med text som, även om den är intressant och ibland lättas upp med en och annan graf eller illustration, knappast vinner några skönlitterära priser. Dessutom smygs det alltid in några månadsrapporter och kvalitetsredovisningar som skulle kunna användas i medicinskt behandling av t.ex. sömnproblem eller för att dämpa värk, enligt devisen att man bara känner den kraftigaste smärtan. Det är lätt att säga att den som sig i leken ger får också leken tåla och visst är det så att de flesta av oss finner stor tillfredsställelse i våra uppdrag. Samtidigt är det uppenbart att alla vi som fastnat i politikträsket lever i konstant fara att bli förskjutna av våra förtvivlade anhöriga. Just därför är det skönt att ibland, när handlingshögarna ligger utspridda i hemmet och julklappsboken på nattduksbordet fortfarande har krispigt obrutna pärmar, minnas prefixet fritid i fritidspolitiker. Vi gör det här på vår fritid och ibland är det tillåtet att inte lusläsa allt utan skumma det viktigaste och slappa i soffan med familjen. Ordet fritid får aldrig bli en smärtande påminnelse om vad man tvingas offra utan är ett skydd att gömma sig bakom i tider när kraven blir lite väl många.

Dubbelriktad demokrati

Det var i Stockholms Fria Tidning jag såg notisen om att (fp) i Stockholm vill tillåta dubbelriktad cykeltrafik på enkelriktade gator. Det framgår tydligen i det nya cykelprogram som partiet lagt fram. Ingen stor nyhet kanske, även om Expressen, SvD, SR, Metro och DN tydligen också fångat upp detta. För mig var det dock som om världen stannade upp ett ögonblick. För det var diskussionerna vid fikabordet på dåvarande Stockholms Gatu- och fastighetskontor kring just denna fråga som för tio år sedan fick mig att ta steget att engagera min politiskt.

Cyklister var ett hett ämne i Stockholm för tio år sedan (det kan vi tacka Stella Fare för). En sak som då och då kom upp internt bland mina erfarna trafikplanerarkollegor på Gfk var därför just frågan om enkelriktningar för cyklister. Inne i städer måste vissa gator vara enkelriktade, men alla var övertygade om att detta inte borde gälla cyklister. Att det vore väldigt, väldigt bra med en ändring av skyltens innebörd, i alla fall i städerna. När jag som nykomling hade hört detta några gånger dristade jag mig en gång, vid fikat, till att fråga varför de inte försökte få denna ändring till stånd. Det blev helt tyst vid bordet. Till slut var det någon som förbarmade sig och förklarade att det var Vägverket som bestämde över skyltarnas juridik och att det var helt omöjligt att försöka påverka Vägverket. Det visste de alla, det skulle jag också veta när jag jobbat ett tag. Ingen av de närvarande hade försökt med just den här frågan visade det sig, men det var heller ingen idé, vissa saker går helt enkelt inte att ändra på.

Jag satt kvar med min tekopp i handen när de andra återvände till sina arbetsrum. Precis som i morse stannade världen upp ett ögonblick. Tjugotre år gammal hade jag fått veta att det inte gick att påverka en sådan sak som den juridiska innebörden av en trafikskylt och att det inte ens var idé att försöka. De mest trafikkunniga i landets allra största kommun såg ett behov av en liten, men viktig skyltändring, men den skulle ändå aldrig komma till stånd. Min tro på demokratin hade fått en smärtsam spark i skrevet. Om ingen orkade ta tag ens i de små problemen hur skulle vi då kunna lösa de stora? Skulle jag behöva leva resten av mitt liv övertygad om att inget gick att förändra? Att det inte var någon idé att försöka? I en fungerande demokrati ska man kunna påverka även sådant som trafikskyltar, men en demokrati förutsätter engagemang både bland medborgare och deras politiker med tjänstemän. Den kräver att vi lyssnar på varandra, i alla riktningar och den kräver att vi törs säga till när vi ser att något behöver ändras på. Där och då fattade jag ett beslut. Jag skulle engagera mig i både stort och smått, jag skulle lyssna och jag skulle definitivt inte sluta säga ifrån när något borde ändras. Första steget skulle bli att hitta ett vettigt parti att gå med i. Ni vet vilket det blev.

Jag har aldrig brytt mig om själva enkelriktningsfrågan. Den berör cyklister i storstäder och det är de, deras folkvalda och deras tjänstemän som ska ta tag i problemet. Alla dessa vuxna och kapabla människor får själva ta ansvar för att få en ändring till stånd, om de vill ha den. Ändå stannade världen upp när jag läste den där notisen. Någon människa hade tagit sig tiden att berätta och någon hade lyssnat och tagit tag i saken. Det var beviset, jag har haft rätt hela tiden, både vad gäller demokratin och i mitt partival. Man ska aldrig någonsin ge upp hoppet om demokratin. Den må vara gammal och långsam, men än fungerar den.

Soffliggare

Även om jag lyckades somna i vår nya soffa bara tre minuter efter att vi ställt den på plats – man blir trött av valarbete – ser det ut att finnas färre soffliggare i Sollentuna än för fem år sedan. Då hade kommunen 3000 förtidsröstande. I det här valet är det hittills 4900 sollentunabor som tagit chansen. Oj, nu ropar soffan på mig igen...

Danmark -en del av Europa

För en vecka sedan var jag och familjen på semester i Danmark. Danskarna går till valurnorna samma dag som vi, den 7 juni. Köpenhamn står som värd för stundande klimatkonferens och möjligheten att belysa europafrågorna kunde knappast vara bättre. Här hemma i Sverige talas det mycket om ”det glömda valet”, men efter att ha kunnat jämföra med vårt grannland tycker jag vi borde sträcka på oss och vara stolta över vilket genomslag det stundande valet till europaparlamentet ändå fått hos oss.

De danska morgon- och kvällstidningarna berörde knappt valet alls. Andra synliga tecken som affischer och annonser var det ännu sämre med. Jag erkänner att vi inte följde TV-sändningarna speciellt noga, men TV-tablåerna visade i alla fall inga tecken på att debattprogram eller liknande bevakade valet. När vi lämnat ett Sverige som fullkomligt översvämmas av information om EU och vad partier och kandidater vill fick vi i Danmark verkligen leta innan vi hittade något.

Vad skrev då de tidningar som ändå lät valet få några rader? Tre frågor togs upp:

* Jordbruksstödet
* Flytten mellan Bryssel och Strasbourg
* Turkiets medlemskap

I övrigt inte ett ljud. Ändå finns det en god chans att en del danskar masar sig iväg till vallokalerna den 7:e, men det är nog inte för att valet till europaparlamentet lockar. Den ”folkeafsteming” om tronföljden som genomförs samtidigt annonserade statsministeriet mycket flitigt om. Det ska bli väldigt spännande att se om Danmark äntligen får en könsneutral tronföljd, men ännu mer spänd är jag på att se hur valdeltagandet skiljer sig åt runt om i EU. Jag tror inte moder Svea behöver inleda sin tid som ordförandeland med blossande kinder i skam över lågt valdeltagande. Inte har vi heller tagit till folkomröstningsmoroten för att locka väljarna. Det tycker jag vi ska vara stolta över!

Välj inte torskar!

Idag läste jag i Miljöaktuellt om torskar. Inget konstigt med det, tidningen rapporterar ofta om torskfiske. Idag handlade det dock om en annan sorts torskar...

Klimatkonferensen i Köpenhamn har tydligen bättrat på inkomsterna för stadens prostituerade. Dorit Otzen, som är chef på en stödorganisation för utländska prostituerade i Danmark, vet sedan gammalt att de prostituerade tjänar extra bra då politiker samlas för att diskutera världens problem.- Till och med under det sociala toppmötet, då man diskuterade fattigdom och marginaliserade grupper, blomstrade sexhandeln. Det är absurt.

Ja, Dorit, det är absurt. Absurt och beklämmande.

Vem gillar egentligen engelsk konfekt?

Jag är dokumenterat trögstartad på mornarna, men när det ur radion ljuder folkpartistiska stämmor brukar jag spetsa öronen och vakna till. Så även idag. Tyvärr handlade nyheten från SR om att Folkpartiets kandidater till europaparlamentet har väldigt olika uppfattning i den aktuella EU-frågan om halal- och kosherslakt. Fredrik Malm, som är vårt fjärdenamn på listan, har redan 2007 motionerat i riksdagen om att tillåta detta och håller ståndaktigt fast vid den åsikten. Marit Paulsen är lika negativ som Fredrik är positiv.

Hur ska en normalinsatt väljare kunna veta vad de får ut av att rösta på Folkpartiet när vi ständigt ger dubbla budskap? Borde vi tona ner vår liberala kluvenhet, beordra rättning i leden och tydliggöra det vi faktiskt är överens om?

Tanken slog mig senare, en röst på ett liberalt parti som Folkpartiet kan liknas vid att istället för en påse engelsk konfekt köpa en påse ”Bertie Botts bönor i alla smaker”; för det mesta smakar det både spännande och gott, men ibland står man där med öronvax eller syltad blodigel i munnen.

I ett liberalt parti ska det vara högt i tak och vi är nog alla stolta över att våra kandidater vågar stå för sina åsikter. Extra glada brukar vi bli när åsikterna bottnar i fakta. Tyvärr verkar det finnas väldigt lite forskning om slaktmetoder och djurens lidande. Ni som tror att sekulära slaktmetoder med bultpistoler och skållande av sövda grisar är mindre plågsamt än de religiösa varianterna får mer än gärna plocka fram fakta som styrker detta. Det är alltså inte metoden dessa två kandidater strider om så att väljarna flyr till tryggare partier. Fredrik värderar religionsfrihet högre än djurskydd och Marit tvärtom. Ställningstaganden som dessa finns det utrymme för i ett liberalt parti även om Fredriks åsikt smakar svettig tennissocka för just mig.

En röst på Folkpartiet innebär ofrånkomligen att man då och då tvingas utsätta smaklökarna för en böna som smakar disktrasa eller vanilla coke. Mersmaken av de andra bönorna kompenserar dock vida de obehagliga upplevelserna och man slipper garanterat den engelska konfekten.

Moses, skolmaten och dödsstraffet

Jag hade förberett ett blogginlägg om EU och livsmedelskontroll i skolor när jag för familjefridens skull istället tog tag i välbehövlig städning av fjärrkontrollsgrisen Moses. Där bland pennor och batterier och annat smått och gott hittade jag miniputtboken ”Mina grundläggande rättigheter i Europeiska Unionen”. Jag satte mig och bläddrade i den lilla skriften och blicken fastnade redan på första uppslaget, på Artikel 2 –Rätten till liv

1. Var och en har rätt till liv
2. Ingen får dömas till döden eller avrättas

Det finns fortfarande länder som anser det förenligt med demokrati att ha ihjäl sina medmänniskor, men vill de vara medlemmar i EU måste de tänka om. Många vet det nog redan, men det behöver upprepas tills det sitter, utan folkpartiets europaparlamentariker Hadar Cars hade den andra raden antagligen inte funnits där. En av våra grundläggande demokratiska rättigheter blev med hans, folkpartiets och EU:s hjälp verklighet för många, många fler.

EU:s inverkan på kommunens livsmedelskontroll påverkar antagligen dina (eller i alla fall dina barns) vardag mer än dödsstraffets avskaffande i Lettland och Turkiet, men varför inte använda en stund till att glädjas åt allt det stora EU kan åstadkomma istället för att hänga läpp över det som inte blivit riktigt lika bra? Med fler folkpartister i europaparlamentet kan vi nog få ordning även på de mindre och mer vardagsnära frågorna!

Manlig könsstympning

En bild säger mer än tusen ord, sa min vän idag när hon ringde och ville prata om svenskans artikelserie om manlig könsstympning. Trots att vi det senaste året ofta har diskuterat detta tabubelagda ämne och är överens om att det måste upp till diskussion på många fler ställen än i våra telefonsamtal och i Läkartidningen sa bilden mer än allt vi tänkt få med i insändare, debattartiklar och motioner. Självklart var vi båda väldigt glada att se att SvD tagit sitt mediala ansvar och i sin artikelserie (7/5, 8/5, 9/5) belyst frågan om manlig könsstympning ur flera vinklar. Säkert pågår en viss debatt även i andra forum, men ämnet är de facto mycket tabubelagt.

Artikelserien är med stor sannolikhet en följd av att Astrid Lindgrens barnsjukhus för några veckor sedan rapporterat att två pojkar, födda 2001 och 2004, lidit allvarlig skada då de könsstympats under olagliga former i sina hem (SvD och DN). Med allvarlig skada syftas här på rent fysiska skador, men alla borde förstå att övergrepp av detta slag orsakar även andra former av lidande. Att en åttaårig pojke, i sitt hem, den plats som borde vara den tryggaste på jorden för ett barn, på sina närmastes initiativ kan utsättas för en stympning av könsorganet är vidrigt, men även under mer ordnade former är omskärelse av minderåriga inget annat än ett övergrepp och en stympning.

Trots alla stora ord om barns rättigheter är vi i Sverige påtagligt tysta om en tradition som gör att 3000 minderåriga svenska pojkar varje år, utan möjlighet att säga nej, utsätts för detta oåterkalleliga ingrepp. Anledningen till att pojkar 2009 helt lagligt kan berövas sin förhud i ett land där det sedan länge är förbjudet med kvinnlig könsstympning och där lagstiftarna skyddar hundsvansar kan inte vara något annat än en utbredd politisk rädsla att stöta sig med starka religiösa grupper. För inte finns det väl något svenskt parti som tycker att övergrepp på pojkar ska vara tillåtet? Religionsfrihet i all ära, barns rättigheter ska alltid väga tyngre än religion och tradition, det är jag inte ensam om att tycka, men fler borde bryta tystnaden och uttalat ställa sig på barnens sida i denna infekterade fråga.

Så var det avslutningsvis den där bilden, den hittar du här.

Sviterna av en solig helg parken

Det har varit vackert väder och en extra dag ledigt i helgen. Det märks i Edsbergsparken. Så här ser det ut runt några av parkens ca 15 soptunnor ikväll. Anmärkningsvärt är dock att alla de tunnor som saknade lock och istället har en smal springa att hysta in skräpet genom var halvtomma och att det inte stod något utanför dessa. Folk har inte ens försökt använda dem. Man kan dra slutsatsen att parken är ett uppskattat utflyktsmål, att tunnornas utformning uppenbarligen har stor betydelse, att folk är otroligt lata och att civilkuraget bland de som faktiskt tycker att det inte är ok att skräpa ner måste vara nära nog obefintligt. Hur svårt är det att säga till när man ser någon skräpa ner?

Hjärtligt tack till de som får den tråkiga uppgiften att städa upp efteråt och ett lika hjärtligt skäms till alla nedskräpare och fega vittnen!

Nya parkeringstaxor och felparkeringsavgifter

I tisdags fattade Miljö- och byggnadsnämnden (MBN) beslut om att införa mer enhetliga parkeringstaxor i kommunen. Avgiftsändringen berör allmänna parkeringsplatser och alltså inte Sollentunahems platser och andra platser på fastighetsmark. Avgift kommer att tas ut på vardagar 9-19 och det kommer att kosta 8:-/timme i centrumområdena och 6:-/timme på resterande avgiftsbelagda platser i kommunen. Några platser som idag är gratis kommer framöver att kosta och det berör Ribbings väg, Hammarbacken, Åkeribacken och Kuskvägen.

Framöver kommer det också att finnas möjlighet att betala parkeringen via mobiltelefon. Det kommer att kosta lite extra, men innebär att man lätt kan förlänga sin tid utan att behöva avbryta det man håller på med för att gå till automaten. Man ska också kunna använda sin betalade tid på andra parkeringsplatser vilket underlättar om man har flera ärenden att uträtta. Det tar lite tid att skylta om, köpa in nya automater och teckna avtal med någon som levererar telefontjänsten. Det är därför oklart exakt när ändringen är helt genomförd, men det är i alla fall på gång.

Felparkeringsavgifterna ändras samtidigt och istället för två olika nivåer införs tre. Dyrast är att parkera där det råder stoppförbud eller att utan parkeringstillstånd för rörelsehindrad stå på handikapplats. Felparkeringsavgiften för detta blir framöver 800:-. Även fortsättningsvis gäller att parkeringsplatser märkta med P-skylt enligt bilden har tillåten parkeringstid på maximalt 24 timmar. Den (knepiga?) datumparkeringen består som tidigare mellan 02-15, men det kommer att bli dyrare att ställa sig på fel sida vägen.

Vad hoppas vi då uppnå med de nya taxorna? Dels var vi tvungna att ändra parkeringsavgifterna med anledning av att dessa från årsskiftet ska vara momsbelagda och dels har inte nivåerna justerats sedan 2003. Tungt vägande skäl att se över taxorna var också att:
* bättre använda taxorna som styrmedel för att skapa förutsättningar att faktiskt hitta en ledig plats där platsbrist råder i dagsläget
* bidra till att öka efterlevnaden av gällande regler
* införa möjlighet till SMS-parkering
* uppmuntra fastighetsägare att själva ordna parkeringslösningar på fastighetsmark

Det är heller ingen hemlighet att avgifterna behövs för att även framöver säkerställa en bra parkeringsövervakning, inte bara på de avgiftsbelagda platserna utan i hela kommunen.

Earth Hour och Vintergatans dag

Earth Hour kan inte gärna ha undgått någon. DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, WWF och Arla har uppmärksammat kampanjen med nedsläckning lördagen den 28/3 mellan 20.30 och 21.30. I t.ex. Nacka förespråkar FP ett deltagande och 141 kommuner har redan beslutat att släcka utebelysningen, men här i Sollentuna har vi sagt nej och FP sällade sig då till skaran med nejsägare. Kanske kan vi tänka om till nästa år?

Nedanstående är en debattartikel av mig och Sven Hovmöller (S), ursprungligen publicerad tidningen Populär Astronomis mars-nummer.

Vi har båda haft förmånen att under uppväxten kunna ta del av den fantastiska existensiella upplevelse det är att se Vintergatan och alla miljoner stjärnor på himlen. Den hisnande känslan av att vår lilla, lilla jord är ensam i universum är svårslagen.

Vi kan dock inte räkna med att våra barn erbjuds samma möjlighet att blicka ut i evigheten.

I Sollentuna, en förortskommun till Stockholm där vi båda bor och är politiska aktiva, kan man nämligen inte längre se Vintergatan.
I tio års tid har Sven Hovmöller haft det som en sport att försöka visa sina barn detta naturens bländande underverk och han har aldrig lyckats. Kanske är det bara otur? Sven bad sin sons lärare i sjätte klass att fråga alla barn i klassen om de hade sett Vintergatan. Inte en enda hade sett den!

På kommunalpolitisk nivå möts man inte sällan av önskemål om en utökad omfattning av utomhusbelysning i samhället. Belysning av idrottsanläggningar ökar den möjliga nyttjandetiden, belysning av övergångsställen ger förbättrad trafiksäkerhet och belysta gångstråk ger en större trygghetskänsla och leder till minskad brottslighet. Argument som dessa är svåra att bortse ifrån och gör väldigt många i samhället positiva till en ökad omfattning av mängden utomhusbelysning. Det är därför troligt att vi kommer att se ännu mer belysning utomhus och även om argument som en minskad energiförbrukning kan driva fram mål om att t.ex. rikta belysningen rätt och använda nya typer av energisnåla ljuskällor kan vi nog räkna med att natthimlen kommer att urvattnas än mer framöver.

Med insikten om att Vintergatan inte längre kan ses i Sollentuna och medveten om att kraven på oss politiker om än mer belysning kommer att öka la Sven i februari förra året fram en motion till kommunfullmäktige i Sollentuna om att inrätta en ”Vintergatans dag” i kommunen. En dag om året, exempelvis kring vårdagjämningen i slutet av mars i samband med Earth Hour, då gatubelysningen stängs en timme, ett tillfälle att gå ut och titta på och njuta av stjärnhimlen. Vore det molnigt just den dagen fick man hoppas på bättre lycka nästa år, men något år skulle man förhoppningsvis få en chans att visa sina barn det gråa bandet över himlavalvet och kanske kunde detta bidra till att förmedla ett ödmjukt förhållningssätt till livet och naturen.

Man kunde ha önskat att en motion som den om Vintergatans dag skulle kunna vinna gillande. I september meddelade dock både kommunens säkerhetschef och norrortspolisen att de bedömde att en nedsläckning av gatubelysningen riskerade att få negativa konsekvenser för trafiksäkerhet och invånarnas trygghet. Kommunfullmäktige tog fasta på detta och avslog motionen.

Stads- och förortsbarnen som inte har möjlighet att åka till andra, mörkare, delar av landet kommer troligen aldrig att få se Vintergatan. Om inte fler engagerar sig i frågan vill säga. En Vintergatans dag behöver inte vara en fråga som skiljer blocken åt och skulle i princip inte kosta något alls att genomföra. Motviljan sitter troligen inte i ideologi eller omsorg om invånarnas trygghet och säkerhet och heller inte i resursbrist utan snarare i oförståelse och ointresse. Enda sättet att ändra på detta är att fler tar chansen att prata med sina politiker. Vem vet, de kanske aldrig ens skänkt ljusföroreningar eller Vintergatan en tanke…

The Rubber Room

Jag följer via podradio ett fantastiskt radioprogram kallat ”This American Life” producerat av Chicago Public Radio. De entimmeslånga avsnitten om allt möjligt och omöjligt i den mänskliga tillvaron är rent av beroendeframkallande. De sänds en gång i veckan och jag kan inte nog rekommendera serien. Idag lyssnade jag på ett avsnitt om ”The Rubber Room”. Vet du inte vad det är? Det visste inte jag heller och nu när jag vet måste jag dela med mig.

New York City har ca 80 0000 anställda lärare. Mellan 600 och 900 av dem tillbringar sina arbetsdagar i något som kallas ”The Rubber Room”, ett slags fängelse eller skamvrå för lärare som misskött sig. Brotten kan t.ex. bestå i att man i en konversation med en annan vuxen sagt ”fuck” så att barn kunnat höra det förbjudna ordet. För detta tas man ur sin ordinarie tjänst och placeras istället med andra syndare i väntan på besked om man får återgå till arbetet eller får sparken. Med normala arbetstider och med bibehållen lön sitter de sedan där hopfösta i stora kontorslokaler utan att göra något alls, i månader och år! Vissa lärare har gått dit varje arbetsdag de senaste 8-10 åren. Låter det för absurt för att vara sant? I väntan på den dokumentärfilm som är på gång kan du se en trailer och läsa mer på http://www.rubberroommovie.com/, men lyssna framför allt på radioinslaget (det kan du enkelt göra via datorn genom att klicka här). Om du tar dig förbi mittinslaget som handlar om konspiratorisk samhällsplanering kan du i slutet av programmet dessutom få höra om Clintonregeringens ”Chimp act” om statliga äldreboenden för pensionerade försöksschimpanser. Sollentuna känns plötsligt så litet och enkelt. Jag längtar redan till nästa avsnitt.

Delvis ditt ansvar?

Det händer uppenbarligen att grisar kokas levande i Sverige. (SR, DN, SvD, Aftonbladet) Jag har slutat förvånas över de grymheter vi människor är kapabla till, men jag blir fortfarande ledsen, otroligt ledsen. Ett av slakteriernas VD, Michael Hugosson, är övertygad om att det är effektiviseringarna och det ökade tempot som är orsaken till olyckorna. Han säger sig ha det yttersta ansvaret och jag skulle så otroligt gärna vilja att det var så enkelt. En enda stressad människa att peka ut som skyldig, det vore så enkelt, så lätt att åtgärda, så lätt att gå vidare. Fast det vore ju att blunda för sanningen. Alltså måste jag ännu en gång brottas med insikten att jag tycker att även mina vänner, släktingar och bekanta, människorna jag älskar och beundrar, bär en del av det kollektiva ansvaret för att grisar kan kokas levande i Sverige. Hur kan kloka och underbara människor som ni greppa den billiga köttbiten på hyllan utan att ägna djuret i förpackningen en tanke? Jag kommer nog aldrig att kunna förstå det.

Rösta i EU-parlamentsvalet och fira nationaldagen samtidigt?!

I Sollentunas valnämnd jobbas det frenetiskt inför det stundande valet till EU-parlamentet. Roligast på dagens sammanträde var att vi, på folkpartiets initiativ, gav vårt kansli i uppdrag att utreda möjligheterna att i samband med nationaldagsfirandet i Edsbergsparken den sjätte juni anordna förtidsröstning. Ett utmärkt tillfälle att ge Sollentunaborna en chans att rösta, men också ett sätt att göra lite extra reklam för den ordinarie valdagen som ju infaller dagen efter, den sjunde juni. Jag hoppas förslaget visar sig vara praktiskt och ekonomiskt genomförbart. Återkommer och avlägger rapport efter nästa möte då jag vet mer.

P.S. Hundarna på bilden får inte rösta i EU-parlamentsvalet, men de besöker trots detta gärna nationaldagsfirandet i Edsbergsparken.

Usch!

Min tro på mina medmänniskor fick sig en törn idag. På jobbet ringde en kund och meddelade att en av de byggmaskiner de hyr in av oss blivit stulen. Vi har på jobbet under senare år allt oftare fått rapporter om stulna maskiner och det har tyvärr blivit vardag för byggbolag och uthyrningsföretag att tjuvar genom välplanerade inbrott kommer över ett större antal maskiner som sedan raskt lämnar landet. Dagens stöldanmälan var dock av ett annat och nästan ännu mer beklämmande slag.

Slutanvändare av maskinen var ett av Stockholms största byggföretag, ett som likt många andra tvingats till omfattande varsel och uppsägningar under det senaste halvåret. Min kund beklagade sig över att denna maskin bara var en i raden av många som på senare tid ”kommit bort” utan några tecken på inbrott. Enligt den uppgivna kunden begås dessa stölder runt om på flera olika byggen och kundens, helt rimliga, slutsats var att de anställda själva stjäl maskinerna, som ett slags avgångsvederlag. Något som endast är möjligt för att deras kollegor inte gör något för att förhindra det. Ingen har sett eller hört något. I de flesta fall görs dessutom inte ens en polisanmälan vid byggstölder eftersom man, vis av erfarenhet, gett upp hoppet om att polisen kan hjälpa till att återfinna maskinerna eller sätta dit de skyldiga.

Jag har stor tilltro till den här kunden och har dessutom fått en liknande rapport från södra Sverige nyligen så jag kan inte längre försöka intala mig att det faktiskt inte går till så här i Sverige. Att vuxna människor ens kommer på idén att stjäla är beklämmande, men att andra och till antalet många fler, accepterar det och ser mellan fingrarna när så allvarliga brott som stöld begås får mig att vilja ta till några av de ord jag brukar spara till tillfällen då jag stött lilltån mot soffbordsbenet. Egentligen borde jag kanske inte vara förvånad för jag vet ju själv att ingen ens reagerat de två gånger min mamma blivit vittne till barnmisshandel, i köpcentrum fulla av vuxna vittnen. Så länge det finns människor, som min mamma, som vägrar se på och istället agerar, lovar jag dock att jag ska fortsätta tro gott om mina medmänniskor. Att det i Sverige finns alldeles för många fegisar är dock uppenbart och det suger, för att uttrycka sig milt.

Lånepulkor

Läste just i DN att det så här i sportlovstider finns lånepulkor att susa nedför backen med i Vasaparken. En utmärkt idé, väl värd att ta efter på andra ställen. Lånecyklar och liknande projekt har tidigare visat sig svåradministrerat, men några pulkor på strategiska platser i kommunen borde inte behöva bli en dyr erfarenhet. Främst tänker jag naturligtvis på att det finns många barn som saknar en egen pulka och att vi borde göra allt för att stimulera barns spontanlek, men jag erkänner gärna att jag också för egen del ser ett behov. På hur många av mina sena kvällspromenader i Edsbergsparken har jag inte längtansfullt tittat på pulkabacken och bannat mig själv för att jag glömt stjärtlappen hemma? Tänk vilken lycka om det då funnits en lånepulka! Om snön är kvar imorgon tror jag att jag ska lägga dit en...

Mina två minuter om vad som är viktigast i politiken i Sollentuna

Hellre än att jag bara slänger bort det jag förberedde under fredagen kan ni som vill få läsa det ni inte fick höra:

Politikerkåren har i flera avseenden en annan sammansättning än befolkningen. Andelen kvinnor, unga samt utrikes födda är betydligt lägre bland de förtroendevalda än i befolkningen som helhet. Det är svårt att hitta siffror för våra lokala partigrupper, de som finns representerade i kommunfullmäktige i Sollentuna, men i landet som helhet minskar antalet partimedlemmar. Om trenden fortsätter skulle i princip alla partier snart helt sakna medlemmar. Så kommer det naturligtvis inte att bli, men de minskande partierna är ändå ett av Sollentunas största problem. Vi blir allt färre som skall dela på ansvaret för att kommunen och landet drivs på ett bra sätt och i ett så komplext samhälle som dagens kräver styrandet delaktighet av människor med vitt skilda färdigheter, kunskaper och klokheter för att kunna hitta hållbara och accepterade lösningar.

2007 representerade varje förtroendevald politiker i Sollentuna 312 av kommunens invånare. I runda slängar 200 förtroendevalda delade på 300 uppdrag. Det innebär 1,5 uppdrag per vald politiker och då räknas inte interna uppdrag i t.ex. partiernas styrelser, länsförbund och andra grupperingar in. Jämfört med landet som helhet står sig Sollentuna relativt väl, men tidigare års trend med ett minskat antal förtroendevalda verkar hålla i sig. År 2007 minskade det totala antalet förtroendevalda i landets alla kommuner med ca 7,1% i förhållande till år 2003. I rikspolitiken ser vi tunga namn som hoppar av med motiveringen att politiken blivit en för stor börda att kombinera med familj och livet i övrigt. Vi ser samma sak ske här i Sollentuna även om våra politikers utträde ur politiken sällan skapar några rubriker i tidningarna. Att vi blir färre ökar arbetsbördan på dem som blir kvar och följden blir att vi antingen sliter ut oss, gör ett sämre jobb på våra många poster eller måste hitta mer tid till våra uppdrag och tvingas ta från den som borde läggas på sociala kontakter med familj, vänner, partikollegor och väljare, tiden med människorna som skulle ge oss de välbehövliga signalerna om vilken politik vi bör driva och hur vi bör driva den. Även om en icke försumbar del av befolkningen tycker att vi politiker har mer gemensamt med varandra än med väljarna är kanske sanningen snarare den att de politiker som engagerar sig i sina uppdrag snart inte känner gemenskap med någon.

Partierna är grunden för den parlamentariska demokratin. Fungerar inte partisystemet fungerar inte heller vårt politiska system och ingen verkar hittills ha kunnat presentera en bättre lösning. Problemet med partiernas svårigheter att få nya medlemmar angår inte bara Sollentuna utan hela landet och faktiskt hela Europa, men vi är verksamma här i Sollentuna och borde tillsammans, över partigränserna, göra en kraftansträngning för att ta tillvara det politiska intresse som trots allt verkar frodas i samhället om än just nu i andra former än de traditionella partierna. Gör vi inget för att få fler engagerade i partipolitiken mycket snart är risken uppenbar att hela vår demokrati på sikt vittrar sönder.

Ett stort tack till alla er som hört av er idag, utan ert stöd skulle en fortsättning i politiken inte vara ett alternativ.

Flagga för EU

Idag har jag varit på alliansmöte i MBN och som vanligt kom vi in även på helt andra frågor än de som stod på dagordningen inför kommande arbetsutskott. Denna gång funderade Tomas Franzén (M) på varför det inte flaggas med en EU-flagga utanför kommunalhuset (det kommer att dröja många år innan jag går med på att kalla det Turebergshuset) och det är onekligen en helt befogad fundering. Om nu Sollentunaborna tillsamans utgör en av de tio mest EU-positiva kommunerna i landet och vi politiker vill få kommunens olika instanser ska samlas för att få till ett högt valdeltagande i EU-parlamentsvalet den 7 juni är det fullt rimligt att börja med att flagga för EU. Kanske inte bara vid kommunalhuset utan även på andra platser i kommunen.

En snabb sökning på nätet visar att många kommuner har tagit fram allehanda flaggningsprinciper, riktlinjer för flaggning och flaggregler där EU-flaggan har en självklar plats på de kommunala flaggstängerna. Varför kan inte vi göra som t.ex. Tyresö (som dessutom föredömligt har lagt ut all information på sin hemsida)? Extra positivt i sammanhanget är att EU-flaggan inte är en dyr personalintensiv investering, den får nämligen vaja dygnet runt utan att etikettsivrare behöver få höjt blodtryck. Det är mindre än fyra månader kvar till EU-parlamentsvalet. Hur lång tid tar det innan vi letat oss ner i förråden och dammat av EU-flaggan?

"IT-systemet är ett sorgebarn"

...så säger socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson om försäkringskassan som är i blåsväder igen. Efter kritik för långa handläggningstider och utbetalningar om är sena kunde man i helgen i DN läsa om att IT-systemet för självbetjäning är en ekonomisk felsatsning.

Alla som begärt föräldrapenning eller tillfällig dito via nätet kan nog skriva under på att det inte är optimalt för ”kunderna”, speciellt inte om föräldrarna försöker dela på ansvaret för barnet och inte stannar hemma i ett förutsägbart mönster som t.ex. på heltid alla på varandra följande vardagar. Att båda jobbar och är hemma växelvis med barnet kräver både kraft och tålamod att övertyga systemet om. Slänger man dessutom in en mormor eller farfar i den svåra VAB-ekvationen blir systemet helt obrukbart och man måste göra både anmälan och begäran via telefon och blankett.

I min naivitet har jag trott att allt mitt tröstlösa slit framför datorn ändå underlättat för någon handläggare på försäkringskassan för det var onekligen tänkt att underlätta för alla parter. Den illusionen upphörde för några år sedan efter att vi, via datorn, hade begärt föräldrapenning den dag som angavs som den sista för att få utbetalningen samma månad. Pengarna uteblev och vi kontaktade försäkringskassan för att efterlysa dem. Svaret från handläggaren har inte lämnat mig någon ro. ”Om ni lämnar alla uppgifter elektroniskt måste ni göra det tidigare än om ni fyller i en manuell blankett och skickar in. Vi måste nämligen skriva ut era uppgifter och skicka dem till Östersund för inskanning och det tar en dag extra.” Hoppas ni hängde med där, när försäkringskassan har uppgifterna i digital form skriver de ut dem och skickar dem (med posten får man anta) för att skanna in dem i digital form igen. Jag har sedan det beskedet väntat på den dag då systemet måste skrotas och önskat att den som skrev kravspecen vid upphandlingen offentligt togs i örat för detta slöseri med skattepengar, tid och miljö. Ansvariga tjänstemän och politiker borde skämmas de med, för att inte tala om det företag som sålde systemet.

Jag hoppas verkligen att ingen annan än jag drar några paralleller till vårt eget självbetjäningssystem barn.sollentuna.se, för det vore ju jobbigt om vi själva varit med och skapat ett sorgebarn…

Dun, en mänsklig rättighet?

Kalla fakta har rapporterat om hur dunet som hamnar i våra duntäcken, -kuddar och –jackor plockas från levande gäss. Övriga media som DN och SvD hakade genast på ”nyheten”. Veterinären Johan Beck Friis säger ”Gäss upplever smärta precis som människor. Det här är inget annat än kvalificerad tortyr” och det behövs inte en hjärna mer utvecklad än gåsens för att förstå att det är sant. Det är bra att media engagerar sig i frågan, men det borde verkligen inte komma som någon överraskning att det går till så här. Min då treårige son sa när vi skulle köpa honom ett nytt täcke att han absolut inte ville ha ett duntäcke för han ville att fåglarna skulle få ha kvar sina fjädrar. Svårare än så är det inte. Köper du produkter med dun bär du en del av det kollektiva ansvaret för att andra kännande varelser behandlas så här illa. Kanske har du hört talas om att EU snart väntas stoppa importen av hund- och kattskinn? Du kanske rent av tycker att det är välkommet? Det gör inte jag. Jag gillar hundar och katter, men inte mer än andra pälsklädda däggdjur och jag tycker inte att några platsar som bräm. Väljer du att lägga dina pengar på en jacka med pälskrage kan du kanske snart vara lite mer säker på att pengarna inte köpt plågor för en katt eller hund, men du kan vara helt bergsäker på att räven, kaninen, minken eller vems päls det nu råkar vara du valt att klä dig i inte haft ett toppenliv innan den fick äran att inrama ditt ansikte. Om du har någon form av samvete, sluta köp dun- och pälsprodukter!

Sicko

Jag har just sett filmen Sicko. Den berättar inte hela sanningen om amerikansk sjukvård och den ger en helt okritisk bild av samhällsfinansierad sjukvård i andra länder. Ändå gör den mig så glad och stolt att leva i ett land som Sverige. Ibland behöver man påminnas om hur bra man har det och vad det är som gör detta möjligt. Tack allihop för att ni är med och betalar för livslång vård av mina vänners svårt sjuka barn, för min svärfars skalloperation, för min väns sjukskrivning, för min farmors nya knäleder, min brors bettskena och min sons astmabehandling. Tack för att ni är med och betalar för något som borde vara en självklarhet för alla människor på jorden, rätten till hälso- och sjukvård.