Bra kan bli bättre - Om Sollentunas sjöisar

”Lär av Sollentuna kommun och Norrvikens skridskobana. Tack vare att man om det behövs, kan ploga sju dagar i veckan har man också den mest välhållna och mest besökta isslingan i landet.” Så lyfter företrädare för flera friluftsföreningar, på Brännpunkt i SvD, fram Sollentuna som en föregångskommun när det gäller att ploga fungerande sjöisslingor. I artikeln framgår också att varje besök på Norrvikens skridskoslinga kostar cirka 85 öre. En synnerligen modest summa för att ge folk chansen att njuta av en fritidssysselsättning som dessutom är bra för hälsan.

Sollentunaborna har dock fler isslingor tillgå. På Rösjön finns också en plogad bana som Täby kommun administrerar och på Edsviken samarbetar Sollentuna Södra Scoutkår och Danderyds kommun för att ploga en nio km lång slinga där man dessutom kan finna ro, värme och nya krafter från blåbärssoppa, kaffe och korv som säljs av och till förmån för Scoutkåren. Ett utmärkt exempel på hur en kommun och en förening kan samarbeta.

Vi Sollentunabor är med andra ord lyckligt lottade, men jag tror vi skulle kunna erbjudas ännu mer till ganska ringa ekonomiska kostnader och stora trivsel- och hälsovinster. Marknadsföringen är t.ex. en del där vi kan bli bättre. Jag tog med mig en kär vän på promenad i Tegelhagen och ut på Edsvikens is härom helgen. Trots att Edsviken har plogats sedan 1996, min vän bor i Sollentuna och hennes familj oftare har skridskor än skor på fötterna var besöket hennes första, men troligen inte sista på Edsvikens is. Det säger faktiskt något om förbättringspotentialen i kommunens marknadsföring av vår fantastiska havsvik. Och hur vore det om vi i framtiden plogade även på mindre sjöar, som Väsjön? Det skulle ge närboende barn utmärkta möjligheter att både under skol- och fritid använda sjön för utomhusaktiviteter, men antagligen också kunna attrahera många andra. Jag skulle t.ex. inte alls ha något emot att ta en hundpromenad med min vän och våra familjer till Väsjön för att åka lite skridskor på sjön och dricka varm choklad på kajen. Det skulle bli bra omväxling till att hänga vid de spolade planerna på t.ex Sollentunavallen.

Jag tror jag får skriva några rader till mina Centerkompisar i Kultur- och fritidsnämnden och be dem lägga ett ord för både mer sjöisplogning och -information i Sollentuna. Med tanke på att vi i Sollentuna redan har kunskaperna och utrustningen borde det inte vara ogenomförbart. Och då kanske min Väsjödröm faktiskt också kan bli verklighet en dag?

Har jag sagt att jag älskar snö?

Snöiga dagar som denna lockar inte bara fram barnasinnet utan även minnen från barndomens vintrar. På Röda skolan i Norrviken stod i början av 80-talet skolbarnens skidor uppradade mot husväggen och på skolgården fanns enorma snöhögar som vi barn kunde bygga grottor i. Snöbergen var också utmärkta om man lekte att man var bergsfåglar som byggde bon av pinnar på klippväggar. Det gjorde vi när vi inte hade trojaåkning runt skolgården. Trojka-åkningen var influerad av "På stäppen", en visa vi lärt oss på musiken och vars text och vackra ryska folkmelodi sitter klockrent än idag. Leken gick ut på att två personer låtsades vara hästar. De drog en tredje person, som hade skidor, genom att hålla i dennes skidstavar och dra personen bakom sig i en svindlande fart. Två ekipage tävlade med varandra om att snabbast ta sig runt huvudbyggnaden.

Vi åkte inte bara längdskidor till och runt Lilla Röda, vi gjorde det också på fritiden. På golfbanan i Viby ordnades längdspår och dit tog man sig själv från Norrviken via tunneln under E4:an. Den som idag kallas Ko-tunneln. Min braiga mamma gick dit med en snöskyffel och skottade in snö i tunnel så att barnen skulle slippa förstöra eller ta av sig skidorna. Det tänker jag faktiskt på varje gång jag går i en gångtunnel vintertid. Tänk om fler gjorde som hon -så många pulkor, snowracers och föräldraryggar det skulle spara.

I kväll när jag pulsade på kvällspromenad med hunden och omväxlande ritade ögon i snön på grannarnas bilar och koncentrerade mig på att försöka fånga snöflingor med tungan kom jag plötsligt på att det är hög tid att börja agera som en vuxen. Så jag gick hem och hämtade snöskyffeln och tog en tur till gångtunneln under Sollentunavägen vid simhallen. Tjugo minuter, flera glada tillrop och leenden från förbipasserande samt en del svett senare kunde jag konstatera att jag är min mors dotter. Det finns nu en pulkapassage för de Skälbyungar och dragdjur som har ärenden till Edsbergsparkens härliga pulkabacke.

Andra inlägg om snö: Lånepulkor, Sollentunas bästa backar

En besk, men nödvändig medicin

Image courtesy of Paul at FreeDigitalPhotos.net

Ett parti är aldrig starkare än resultatet i senaste valet. Sedan 1973 har Centerpartiet i princip konsekvent fått färre och färre röster i varje val. Efter kallduschen i valet 2010 gjordes till slut en välbehövlig och smärtsam intern valanalys som identifierade tydliga brister. Brister som vi nu successivt och i raskt takt måste åtgärda om vi inte vill passera fyraprocentsspärren och sopas ut från maktens korridorer.

Partiledning har sjukdomsinsikt och talar om kronisk sjukdom och partiet har ordinerats sig själv flera livsnödvändiga mediciner varav en heter nytt idéprogram. De senaste dagarnas rubriker om ”internt uppror”, ”raseri mot nya Centern” och "Lööf ratas av de egna" vittnar dock om att medicinerna smakar väl beskt för några i partiet. Eftersom jag är av uppfattningen att idéprogrammet är helt avgörande för vår överlevnad kostar jag inte på mig något panikartat flockbeteende. Visst höjde även jag ett ögonbryn åt tidningarnas krigsrubriker om fri invandring och månggifte, men istället för att läsa Aftonbladet satte jag mig och läste de 17 (egentligen bara 14) sidorna. Efter det förstår jag ännu mindre de partikamrater som verkar vilja att ge upp och peka ut syndabockar. Lanseringen av förslaget till idéprogram har partiet skött illa, men innehållet är över lag riktigt bra. Över det finns ingen anledning att skämmas, tvärtom.

De invändningar jag har mot idéprogrammet är inte många eller stora* och jag har haft så många chanser att i den föredömligt öppna processen påverka innehållet att jag inte känner mig ett dugg överkörd eller orättvist behandlad. Att slutprodukten inte till 100% stämmer överens med min livsåskådning är också naturligt. Ska alla ha ett parti som passar perfekt i alla avseenden måste man nog räkna med att det behövs lika många partier som det finns väljare.

De Centerpartister som kritiserar idéprogrammet bör komma ihåg att partiet har att välja mellan att förnyas eller att dö. Det är faktiskt inte svårare än så. Visst ställer nya idéer stora krav på alla Centerpartister när vi ska omsätta idéerna i sakpolitik och förklara sambanden för väljarna, men den som klagar över det förestående arbetet bör komma ihåg att den som inte har lust att arbeta kallas lat. Och visst kommer det att vara fler än Aftonbladets ledarskribenter och våra politiska konkurrenter som retar oss för att vi talar om rättigheter för polyamorösa, utrikes födda och kommande generationer istället för att nedlåta oss till populism, men översittare kommer det alltid att finnas och deras hån får aldrig bli ett skäl att gå med sänkt huvud.

Det lätt att vara rädd i ett parti som står och balanserar på riksdagsspärren, men om vi låter rädslan hindra oss från att berätta hur vi vill att samhället ska utvecklas kan vi lika gärna kasta in handduken direkt. Politik är nämligen att vilja och förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet visar en stark vilja att bidra till ett bättre samhälle även för kommande generationer, en vilja att garantera alla människor skyddsnät och grundtrygghet utan att de fråntas rätten att själva styra över sina egna liv. Den viljan är inte bara idéprogrammets, den är även min. Det gör det lätt att vara Centerpartist, även i tuffa tider som dessa.

___________________
* Till hen som skrev texten under rubriken ”Djur och natur” i idéprogrammet väntar dock ett illvrål så snart jag vet till vem jag ska skicka ugglan.

Värdig eller värdelös?

Låt oss säga att en ung kvinna är inskriven på en vårdinrättning för att få cancervård. En stor del av personalen utgörs av nyanställda vikarier eftersom hälften av den ordinarie personalen fått sparken för att de avslöjats med att ha varit drogpåverkade på jobbet. På kvinnans vårdinrättning vårdas samtidigt en man som avtjänar ett tioårigt fängelsestraff för bland annat grova våldtäkter, där han visat exceptionell hänsynslöshet och råhet. En dag låser personalen av misstag in kvinnan ihop med mannen som våldtar henne och hotar strypa henne om hon avslöjar vad han gjort. När kvinnan senare vågar börja berätta för personalen vad hon utsatts för låter man henne inte göra en polisanmälan utan vill istället göra en egen utredning. Låter det här som en vårdinrättning du skulle vilja hänvisas till om du var sjuk? Faktum är att det är sant, eller i alla fall, nästan sant, att det kan vara så här illa inom den svenska vården. I verkligheten var det faktiskt ännu värre för kvinnan led nämligen inte av cancer utan tvångsvårdades för svårt självskadebeteende. Hon var alltså så svårt sjuk att hon inte var fri att avbryta sin ”vård” och lämna vårdinrättningen utan var tvingad av samhället att vara kvar.

Är du är så sjuk och mår så dåligt att samhället fruktar för ditt liv, då är det också samhällets plikt ge dig adekvat vård under säkra och värdiga former. Det ska inte spela någon roll om du vårdas för att din kropp löpt amok och börjat producera cancerceller eller om din sjukdom är psykisk.

När man är med och fattar beslut som berövar en människa sin frihet tar man på sig ett enormt ansvar. Jag har själv suttit i Förvaltningsrätten och varit med om att besluta om tvångsvård av människor med självskadebeteende. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att den vård vi dömde dem till kunde vara så här genomusel. Det känns fruktansvärt att inse att samhället istället för att ge värdig vård till svårt sjuka unga kvinnor, som inte dömts för något brott och som inte utgör fara för någon annan än sig själv, systematiskt spärrar in dem på rättspsykiatriska kliniker tillsammans med våldsbenägna och grovt kriminella män. Det är extra tungt att ta in att jag varit en del av den apparat som utsatt dessa svårt sjuka människor för övergrepp av det här slaget.

Mer information finns här: Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, TV4, TV4, TV4, Sofia Åkerman

Två ståplatsbiljetter i helvetet, tack!

Jag är ung (med politiska mått mätt alltså), jag är kvinna och jag har varit politiker. Kombinationen har gjort att jag fått kommentarer och gliringar som ingen man i samma position rimligen hade behövt ta emot. Jag diskuterar väldigt gärna det mesta mellan himmel och jord, men när kollegorna i politiken känt behov av att kommentera min kjollängd och ålder har jag tvingat bort den kokande ilskan genom att övertyga mig själv att dessa politikerkollegor bara är så gravt åsiksinkontinenta att de inte kan rå orden som rinner ur dem.

Jag vet att andra kvinnor i politiken vittnat om erfarenheter liknande mina och även om man gör sitt bästa för att låta idiotins spott och spe rinna av är det tyvärr svårt att bortse från att det fortfarande är illa ställt med jämställdheten i politiken. Glastaken finns uppmonterade överallt och nåde den som lyckas ta sig igenom ett utan att skära av sig huvudet. Det är faktiskt lättare att hantera underliga påståenden om bröstoperationer än det är att behöva acceptera att Centern är det enda av Sollentunas nio fullmäktigepartier som har en kvinnlig gruppledare och att det på kommunens organisationsschema bara finns utrymme för en kvinnlig sollentunapolitiker som ordförande bland ett otal herrar. För kvinnor behövs precis lika mycket som män i politiken.

Nåja, just nu är det inte den lokala politikerskaran som retat upp mig utan ledande företrädare för Socialdemokraterna och Folkpartiet på riksplanet som haft den dåliga smaken att i sociala medier ägna sig åt helt obefogade nedvärderande kommentarer om Centerpartiets partiledare Annie Lööf med anledning av hennes Almedalstal. Jag är inte ett dugg förvånad, men mycket besviken på Marita Ulvskog och Karin Pilsäter.

Så här såg det igår ut på Marita Ulvskogs Twitterflöde:

Karin Pilsäter valde istället att på Facebook kommentera Annie så här:

Jag är otroligt glad att tillhöra ett parti som både lokalt och centralt, i ord och handling, gång på gång, visar att det finns både plats och stöd för kloka kvinnor, som Myrhed och Lööf. En annan klok kvinnlig politiker, Madeleine Albright, sa en gång: “There is a special place in hell for women who don’t help other women.” Låt oss hoppas att Ulvskog och Pilsäter när de igår bokade sina biljetter till det där Albrightska helvetet fick de två absolut sista platserna.   

Rabaldret om Väsjöstaden

Sollentunas meste lokaljournalist Bo Wanngård har lagt ut ännu ett reportage på sin ena YouTube-kanal (den gamla hittar ni här). Dessutom har han på allmän begäran avslutat sitt lokaljournalistiska sabbatsår och bevakar och berättar åter om Sollentuna, bl.a. via sin hemsida och blogg. Fortsätt Bosse, den här kommunen behöver dig!

Censuren i Folkpartiet

I elva år var jag Folkpartist, men banden till det partiet är klippta och jag kan ärligt säga att jag inte ångrat mig en minut. Visst har det funnits många tillfällen när jag varit ledsen och arg över det som hände i mitt förra parti, men ångrat mitt beslut har jag inte gjort. För jag lämnade först när man sjunkit så lågt att partiets lokala nomineringskommitté, med stöd och uppbackning av den lokala partiledningen, tog till censur. Det finns tyvärr inget annat ord för de åtgärder som vidtogs för att aktivt hindra en ledamot av kommittén, Anders Pettersson, från att delge medlemmarna sin åsikt om att partiet bl.a. behövde ta tag i ledarskapsproblemen innan man tillsatte de vakanta platser som uppstått när flera medlemmar valt att lämna sina kommunala uppdrag. De som tystade Anders den gången berövade inte bara en partikamrat rätten att framföra sin åsikt, Anders var vald av medlemmarna till att ingå i den grupp som hanterade partiets nomineringsfrågor och när han censurerades hindrades medlemmarna från att ta del av hans slutsatser om nomineringarna. Så får man faktiskt inte göra och jag kommer alltid att betrakta det som skedde som ett övergrepp både mot folkpartimedlemmarna och mot Anders.

Jag har som sagt lämnat Folkpartiet bakom mig och hade egentligen aldrig tänkt blogga om censuren, men eftersom det fortfarande finns människor jag bryr mig om i Folkpartiet vill jag på detta vis upplysa dem om att det tyvärr förekommer censur inom partiet än idag.

I november 2011 fastslog Folkpartiets ledningsgrupp i Sollentuna i en skrivelse att om medlemmar vill lyfta ledarskapsproblem inom partiet ska detta ske i rätt forum. Rätt forum var enligt ledningsgruppen inte medlemsmöten och bloggen, de  två forum som alla folkpartimedlemmar i Sollentuna har tillgång till.

Den 11 juni 2012 la Nicolaus Anderbom ut ett inlägg på Folkpartiets blogg. En blogg som alltså är öppen för alla medlemmar i partiet och som i sin beskrivning anger att: ”Inläggen är inte nödvändigtvis förankrade bland medlemmar, utan kan istället visa den åsiktshöjd vi tillåter”. Nicolaus har skrivit på bloggen förr, så sent som i april skrev han t.ex. ett inlägg om pappamånader. Skillnaden är att det här blogginlägget, som handlade om att toppen i Folkpartiet slutat lyssna på medlemmarna, bara fick ligga kvar en kort stund innan det censurerades. Jag har frågat Nicolaus hur det gick till och han säger att han fick ett telefonsamtal från ordföranden i föreningsstyrelsen, Anna-Lena Johansson, som frågade om han ville sluta som medlem. Sedan togs inlägget bort. Av någon annan än Nicolaus, bör tilläggas.

Demokrati bygger på respekt för människors värderingar och åsikter. Respekt för människors möjligheter att få framföra och ta del av andras värderingar och åsikter och diskutera dessa. Att beröva och undertrycka människors möjlighet att uttrycka sig hör inte hemma i en demokratisk organisation och definitivt inte i ett liberalt parti. Nedan följer Nicolaus blogginlägg som någon tog sig friheten att censurera.