Kill them, kill them with fire!

Skit i vargjaktens vara eller icke vara. Folk i vargområden gnäller jämt om hur jobbigt det är med varg inpå knuten, men egentligen är det här i Sollentuna de verkliga uppoffringarna görs för bevarandet av skyddsvärda arter. Vår rätt att lägga ut picknickfilten på bajsfritt gräs kränks faktiskt dagligen.

Första gången jag på allvar började fundera kring gässen i Edsbergsparken var för flera år sedan då ett dåvarande kommunalråd berömde sig själv för att han och landshövdingen i god kamratlig anda utövat lite ministerstyre för att se till att Sollentuna fick rätt att döda fler gäss än vad tjänstemännen på Länsstyrelsen ansåg var rimligt. Utöver det obehag jag alltid känner när politiker anser sig stå över grundlagar fick jag mig en tankeställare gällande gässen. Varför bryr sig staten, i det här fallet genom Länsstyrelsen, om kanadagäss? De är ju en art som planterades in i Sverige under 1900-talet och den kan väl knappast vara skyddsvärd? Svaret var enkelt, det är inte kanadagäss som huserar i Edsbergsparken. Det bajs som fastnar i våra skosulor när vi strosar över gräsmattorna vid slottet kommer från vitkindade gäss.

Vitkindad gås är en art som är fredad enligt jaktlagen och upptagen i Bern- och Bonnkonventionerna samt i AEWA. Enligt artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är också förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. I Sollentuna är det dock få av de styrande som uttrycker glädje eller stolthet över det faktum att en skyddsvärd fågelart hittat en lämplig häckningsplats i vår kommun. Tvärtom söks det med ljus och lykta efter sätt att få fåglarna att sluta föröka sig, flytta eller dö. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Eftersom kommunpolitikerna har målsättningen att göra Edsvik, där slottsparken ingår, till ”en av norra Storstockholms mest besökta attraktioner” står bortdrivandet av gässen högt på den politiska dagordningen. Vi som sitter i kommunstyrelsen har fått utförlig rapport om gässen och både Kultur- och fritidsnämnden och Trafik- och fastighetsnämnden har uppenbarligen också varit involverade i den senaste idén för att freda gräset, plastschäfrar importerade från USA. ”Det är miljövänligt och man slippar döda alla gässen” berättar Anna Franzén, projektledare för Edsviksprojektet, för tidningen Vi i Sollentuna. Den oväntade schäfereffekten beskrivs i fredagens Aftonbladet och ansvarig politiker är snabb att meddela att schäferprojektet inte är politiskt.

Fast plastschäfrarna har inte bara varit ett misslyckande, de har nog faktiskt bidragit till lite fler besökare i området, i alla fall i dag. Många kom som vanligt för att picknicka, mata gässen och beundra de små duniga gässlingarna, men i dag var det också en del som kom främst för att fotograferade de snurrande hundarna.

Återstår att se om kommunen, nu när schäferprojektet nått fasen där man letar syndabockar, ser sig tvungen att ”döda alla gässen” för att ge Edsvik luft under vingarna. Om staten är jobbig och sätter sig på tvären kanske någon politiker kan tänka sig att ringa in en kompistjänst igen?

Eller vänta, kan det kanske vara rimligt att vi storstadsbor ibland får peta bort lite bajs från skorna för att en hotad art ska få en chans att överleva? Förlåt, jag vet inte vad som flög i mig, vi har ju faktiskt valt politiker främst för att någon ska lösa våra fågelbajsproblem åt oss.

Öppet brev till apoteken i Sollentuna

I min familj finns det både människor och djur. Eftersom djuren har svårt att berätta hur de mår är de nog tyvärr ofta sjukare när de kommer till veterinären än vad vi människor är när vi kommer till läkaren. För små djur kan också något så trivialt som nedsatt aptit vid sjukdom snabbt få svåra konsekvenser. Det är alltså ofta bråttom att komma igång med behandling när djuren mår dåligt. Ändå är det inget av de åtta apoteken i Sollentuna som på riktigt verkar bry sig om vare sig djuren eller den målgrupp vi mattar och hussar utgör. Hyllorna för ickeakuta djurprodukter som maskmedel och fästinghalsband visar att ni hoppas att vi är beredda att satsa en slant på våra djur, men när det verkligen varit bråttom har ingen av er hittills kunnat ge djuren i min familj den hjälp de behövt. Vanlig antibiotika, smärtlindring och vätskeersättning finns sällan att få tag på och personalens kunskap om djurpreparaten är låg.

När jag fått beskedet att antibiotikan till den svårt skadade kattassen finns i Farsta, tycker ni då att jag ska åka dit eller ska jag beställa hos någon av er och vänta ett dygn med att påbörja behandlingen? När råttan har så ont att den bits när man rör vid den, ska den då behöva vänta till efter helgen med att få smärtlindring? Och när hunden är nyopererad och behöver konstant tillsyn samt lugn och ro, ska jag då ta med den in till stan i jakten på medicinen den behöver få morgonen därpå eller ska jag lämna den ensam hemma?

De beskrivna situationerna är självupplevda och borde aldrig ha behövt inträffa på en marknad där det råder knivskarp konkurens om kunderna. Jag kan inte tala för andra, men om ett apotek ville hjälpa alla i min familj, även djuren, skulle de i alla fall få en väldigt tacksam och trogen kund även för alla andra små och stora apoteksbehov. Då kanske också veterinären, som brukar varna för att medicinerna är svåra att få tag på, skulle kunna tipsa om att det i alla fall finns ett apotek i Sollentuna som brukar ha djurmedicin hemma på hyllan.