Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.

DN har idag en intressant artikel om att Stadsmissionen ger hjälp åt unga män som för att slippa möta verkligheten fastnar i pojkrummet och flyr in i en virtuell värld. Ett växande problem i västvärlden enligt Jan Löwdin, psykoterapeut vid Stadsmissionens nya mottagning för unga män. Jag tycker det är ett jättebra initiativ och jag är alltid tacksam när frivilliga insatser hjälper till när samhället inte har resurser. Extra bra är när de som vill hjälpa verkligen försöker identifiera sin målgrupp och deras specifika problem för att bl.a. ta reda på varför de inte på andra sätt redan sökt eller kunnat få den hjälp de så väl behöver. Det här verkar stadsmissionen verkligen ha jobbat med.

I en i övrigt saklig och bra artikel sticker en mening ut markant. I papperstidningen har man t.o.m. lyft fram den grafiskt för att ge den extra utrymme. De kan i tysthet behålla illusionen om sin egen oövervinnlighet och slipper tills vidare inse att de kanske är medelmåttor, en insikt som verkar vara särskilt smärtsam för pojkar. Meningen är klart olycklig, för rimligen har det inte att göra med tilldelningen X- och Y-kromosomer hur smärtsamt det är att gå från barnets självcentrerade värld till en där man kanske inte ens känner att man duger som man är. Smärtan finns där, oavsett om den tar sig uttryck i att man spelar World of Warcraft om nätterna, lägger ut lättklädda bilder av sig själv på snyggast.se eller skär sig i armarna. Det är att vara ung som gör ont, inte att vara pojke. Sedan kan pojkarna behöva annan hjälp än flickorna med det gör inte deras smärta vare sig större eller mindre.