En besk, men nödvändig medicin

Image courtesy of Paul at FreeDigitalPhotos.net

Ett parti är aldrig starkare än resultatet i senaste valet. Sedan 1973 har Centerpartiet i princip konsekvent fått färre och färre röster i varje val. Efter kallduschen i valet 2010 gjordes till slut en välbehövlig och smärtsam intern valanalys som identifierade tydliga brister. Brister som vi nu successivt och i raskt takt måste åtgärda om vi inte vill passera fyraprocentsspärren och sopas ut från maktens korridorer.

Partiledning har sjukdomsinsikt och talar om kronisk sjukdom och partiet har ordinerats sig själv flera livsnödvändiga mediciner varav en heter nytt idéprogram. De senaste dagarnas rubriker om ”internt uppror”, ”raseri mot nya Centern” och "Lööf ratas av de egna" vittnar dock om att medicinerna smakar väl beskt för några i partiet. Eftersom jag är av uppfattningen att idéprogrammet är helt avgörande för vår överlevnad kostar jag inte på mig något panikartat flockbeteende. Visst höjde även jag ett ögonbryn åt tidningarnas krigsrubriker om fri invandring och månggifte, men istället för att läsa Aftonbladet satte jag mig och läste de 17 (egentligen bara 14) sidorna. Efter det förstår jag ännu mindre de partikamrater som verkar vilja att ge upp och peka ut syndabockar. Lanseringen av förslaget till idéprogram har partiet skött illa, men innehållet är över lag riktigt bra. Över det finns ingen anledning att skämmas, tvärtom.

De invändningar jag har mot idéprogrammet är inte många eller stora* och jag har haft så många chanser att i den föredömligt öppna processen påverka innehållet att jag inte känner mig ett dugg överkörd eller orättvist behandlad. Att slutprodukten inte till 100% stämmer överens med min livsåskådning är också naturligt. Ska alla ha ett parti som passar perfekt i alla avseenden måste man nog räkna med att det behövs lika många partier som det finns väljare.

De Centerpartister som kritiserar idéprogrammet bör komma ihåg att partiet har att välja mellan att förnyas eller att dö. Det är faktiskt inte svårare än så. Visst ställer nya idéer stora krav på alla Centerpartister när vi ska omsätta idéerna i sakpolitik och förklara sambanden för väljarna, men den som klagar över det förestående arbetet bör komma ihåg att den som inte har lust att arbeta kallas lat. Och visst kommer det att vara fler än Aftonbladets ledarskribenter och våra politiska konkurrenter som retar oss för att vi talar om rättigheter för polyamorösa, utrikes födda och kommande generationer istället för att nedlåta oss till populism, men översittare kommer det alltid att finnas och deras hån får aldrig bli ett skäl att gå med sänkt huvud.

Det lätt att vara rädd i ett parti som står och balanserar på riksdagsspärren, men om vi låter rädslan hindra oss från att berätta hur vi vill att samhället ska utvecklas kan vi lika gärna kasta in handduken direkt. Politik är nämligen att vilja och förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet visar en stark vilja att bidra till ett bättre samhälle även för kommande generationer, en vilja att garantera alla människor skyddsnät och grundtrygghet utan att de fråntas rätten att själva styra över sina egna liv. Den viljan är inte bara idéprogrammets, den är även min. Det gör det lätt att vara Centerpartist, även i tuffa tider som dessa.

___________________
* Till hen som skrev texten under rubriken ”Djur och natur” i idéprogrammet väntar dock ett illvrål så snart jag vet till vem jag ska skicka ugglan.

Värdig eller värdelös?

Låt oss säga att en ung kvinna är inskriven på en vårdinrättning för att få cancervård. En stor del av personalen utgörs av nyanställda vikarier eftersom hälften av den ordinarie personalen fått sparken för att de avslöjats med att ha varit drogpåverkade på jobbet. På kvinnans vårdinrättning vårdas samtidigt en man som avtjänar ett tioårigt fängelsestraff för bland annat grova våldtäkter, där han visat exceptionell hänsynslöshet och råhet. En dag låser personalen av misstag in kvinnan ihop med mannen som våldtar henne och hotar strypa henne om hon avslöjar vad han gjort. När kvinnan senare vågar börja berätta för personalen vad hon utsatts för låter man henne inte göra en polisanmälan utan vill istället göra en egen utredning. Låter det här som en vårdinrättning du skulle vilja hänvisas till om du var sjuk? Faktum är att det är sant, eller i alla fall, nästan sant, att det kan vara så här illa inom den svenska vården. I verkligheten var det faktiskt ännu värre för kvinnan led nämligen inte av cancer utan tvångsvårdades för svårt självskadebeteende. Hon var alltså så svårt sjuk att hon inte var fri att avbryta sin ”vård” och lämna vårdinrättningen utan var tvingad av samhället att vara kvar.

Är du är så sjuk och mår så dåligt att samhället fruktar för ditt liv, då är det också samhällets plikt ge dig adekvat vård under säkra och värdiga former. Det ska inte spela någon roll om du vårdas för att din kropp löpt amok och börjat producera cancerceller eller om din sjukdom är psykisk.

När man är med och fattar beslut som berövar en människa sin frihet tar man på sig ett enormt ansvar. Jag har själv suttit i Förvaltningsrätten och varit med om att besluta om tvångsvård av människor med självskadebeteende. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att den vård vi dömde dem till kunde vara så här genomusel. Det känns fruktansvärt att inse att samhället istället för att ge värdig vård till svårt sjuka unga kvinnor, som inte dömts för något brott och som inte utgör fara för någon annan än sig själv, systematiskt spärrar in dem på rättspsykiatriska kliniker tillsammans med våldsbenägna och grovt kriminella män. Det är extra tungt att ta in att jag varit en del av den apparat som utsatt dessa svårt sjuka människor för övergrepp av det här slaget.

Mer information finns här: Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, TV4, TV4, TV4, Sofia Åkerman

Två ståplatsbiljetter i helvetet, tack!

Jag är ung (med politiska mått mätt alltså), jag är kvinna och jag har varit politiker. Kombinationen har gjort att jag fått kommentarer och gliringar som ingen man i samma position rimligen hade behövt ta emot. Jag diskuterar väldigt gärna det mesta mellan himmel och jord, men när kollegorna i politiken känt behov av att kommentera min kjollängd och ålder har jag tvingat bort den kokande ilskan genom att övertyga mig själv att dessa politikerkollegor bara är så gravt åsiksinkontinenta att de inte kan rå orden som rinner ur dem.

Jag vet att andra kvinnor i politiken vittnat om erfarenheter liknande mina och även om man gör sitt bästa för att låta idiotins spott och spe rinna av är det tyvärr svårt att bortse från att det fortfarande är illa ställt med jämställdheten i politiken. Glastaken finns uppmonterade överallt och nåde den som lyckas ta sig igenom ett utan att skära av sig huvudet. Det är faktiskt lättare att hantera underliga påståenden om bröstoperationer än det är att behöva acceptera att Centern är det enda av Sollentunas nio fullmäktigepartier som har en kvinnlig gruppledare och att det på kommunens organisationsschema bara finns utrymme för en kvinnlig sollentunapolitiker som ordförande bland ett otal herrar. För kvinnor behövs precis lika mycket som män i politiken.

Nåja, just nu är det inte den lokala politikerskaran som retat upp mig utan ledande företrädare för Socialdemokraterna och Folkpartiet på riksplanet som haft den dåliga smaken att i sociala medier ägna sig åt helt obefogade nedvärderande kommentarer om Centerpartiets partiledare Annie Lööf med anledning av hennes Almedalstal. Jag är inte ett dugg förvånad, men mycket besviken på Marita Ulvskog och Karin Pilsäter.

Så här såg det igår ut på Marita Ulvskogs Twitterflöde:

Karin Pilsäter valde istället att på Facebook kommentera Annie så här:

Jag är otroligt glad att tillhöra ett parti som både lokalt och centralt, i ord och handling, gång på gång, visar att det finns både plats och stöd för kloka kvinnor, som Myrhed och Lööf. En annan klok kvinnlig politiker, Madeleine Albright, sa en gång: “There is a special place in hell for women who don’t help other women.” Låt oss hoppas att Ulvskog och Pilsäter när de igår bokade sina biljetter till det där Albrightska helvetet fick de två absolut sista platserna.   

Rabaldret om Väsjöstaden

Sollentunas meste lokaljournalist Bo Wanngård har lagt ut ännu ett reportage på sin ena YouTube-kanal (den gamla hittar ni här). Dessutom har han på allmän begäran avslutat sitt lokaljournalistiska sabbatsår och bevakar och berättar åter om Sollentuna, bl.a. via sin hemsida och blogg. Fortsätt Bosse, den här kommunen behöver dig!

Censuren i Folkpartiet

I elva år var jag Folkpartist, men banden till det partiet är klippta och jag kan ärligt säga att jag inte ångrat mig en minut. Visst har det funnits många tillfällen när jag varit ledsen och arg över det som hände i mitt förra parti, men ångrat mitt beslut har jag inte gjort. För jag lämnade först när man sjunkit så lågt att partiets lokala nomineringskommitté, med stöd och uppbackning av den lokala partiledningen, tog till censur. Det finns tyvärr inget annat ord för de åtgärder som vidtogs för att aktivt hindra en ledamot av kommittén, Anders Pettersson, från att delge medlemmarna sin åsikt om att partiet bl.a. behövde ta tag i ledarskapsproblemen innan man tillsatte de vakanta platser som uppstått när flera medlemmar valt att lämna sina kommunala uppdrag. De som tystade Anders den gången berövade inte bara en partikamrat rätten att framföra sin åsikt, Anders var vald av medlemmarna till att ingå i den grupp som hanterade partiets nomineringsfrågor och när han censurerades hindrades medlemmarna från att ta del av hans slutsatser om nomineringarna. Så får man faktiskt inte göra och jag kommer alltid att betrakta det som skedde som ett övergrepp både mot folkpartimedlemmarna och mot Anders.

Jag har som sagt lämnat Folkpartiet bakom mig och hade egentligen aldrig tänkt blogga om censuren, men eftersom det fortfarande finns människor jag bryr mig om i Folkpartiet vill jag på detta vis upplysa dem om att det tyvärr förekommer censur inom partiet än idag.

I november 2011 fastslog Folkpartiets ledningsgrupp i Sollentuna i en skrivelse att om medlemmar vill lyfta ledarskapsproblem inom partiet ska detta ske i rätt forum. Rätt forum var enligt ledningsgruppen inte medlemsmöten och bloggen, de  två forum som alla folkpartimedlemmar i Sollentuna har tillgång till.

Den 11 juni 2012 la Nicolaus Anderbom ut ett inlägg på Folkpartiets blogg. En blogg som alltså är öppen för alla medlemmar i partiet och som i sin beskrivning anger att: ”Inläggen är inte nödvändigtvis förankrade bland medlemmar, utan kan istället visa den åsiktshöjd vi tillåter”. Nicolaus har skrivit på bloggen förr, så sent som i april skrev han t.ex. ett inlägg om pappamånader. Skillnaden är att det här blogginlägget, som handlade om att toppen i Folkpartiet slutat lyssna på medlemmarna, bara fick ligga kvar en kort stund innan det censurerades. Jag har frågat Nicolaus hur det gick till och han säger att han fick ett telefonsamtal från ordföranden i föreningsstyrelsen, Anna-Lena Johansson, som frågade om han ville sluta som medlem. Sedan togs inlägget bort. Av någon annan än Nicolaus, bör tilläggas.

Demokrati bygger på respekt för människors värderingar och åsikter. Respekt för människors möjligheter att få framföra och ta del av andras värderingar och åsikter och diskutera dessa. Att beröva och undertrycka människors möjlighet att uttrycka sig hör inte hemma i en demokratisk organisation och definitivt inte i ett liberalt parti. Nedan följer Nicolaus blogginlägg som någon tog sig friheten att censurera.

Kejsarinnans nya intimhygienprodukt

Du minns kejsaren med de nya kläderna? Visst gör du det. Dessutom tror jag att du någon gång, i något sammanhang, stått där och berömt kläderna du inte kunnat se. Allt för att inte framstå som just så dum som känner dig. Jag har fått nog av att känna mig dum. Likt det där frispråkiga och prestigelösa barnet i sagan tänker jag därför avslöja något du, om du är kvinna i fertil ålder, vet, men aldrig talar om; tillverkare av dambindor är lika förslaget skrupellösa som kejsarens skräddare.

De må kalla det SecureFit-teknik, SecureGuard™ eller Super Fit, men det är bara andra namn för en väv så skir att den egentligen har trådar spunna av lögner. När de talar om passformen som är utvecklad efter hur kroppen ser ut eller anpassar sig på ett naturligt sätt efter dina kroppsrörelser, yvs över de fjärilsformade vingarna som håller bindan på plats eller orerar om hur de skyddande konturerna hjälper till att hålla vätskan borta från kanterna ler de i mjugg. Över min och alla andras oförmåga att konfrontera dem med det uppenbara; dambindor är inte kärnfysik och framförallt har bindor INTE ”fram och bak precis som du”. För om de hade det skulle man slippa gissa sig till vad som är fram och vad som är bak på bindjäveln.

Nej, jag tänker inte utveckla det här inlägget. Istället tänker jag sortera in det i kategorierna ”dagens i-landsproblem” och ”knyta näven i fickan”.

Bilden har jag lånat av Always. Jag lämnar självklart tillbaka den om de saknar den.

Personlig hygien - en fråga om var du är född?

Jag ögnade mig just slött igenom ”Manual för utförarvyn” för den Sollentunaanpassade versionen av Pulsen combine, ett verksamhetssystem för kommunikationen mellan medborgare, kommun och företag som utför t.ex. hemtjänst åt kommuner. Fråga mig inte varför jag ägnar en måndagskväll åt det för det vet jag inte själv. Jag bara surfande runt och halkade in på en pressrelease och vidare in i denna föga upphetsande PDF på 28 sidor. På sidan 23 blir dock de trista instruktionerna spännande. Här syns nämligen ett registerkort som visar vilken information Vård- och omsorgskontorets lagrar om sina brukare (dvs. oss medborgare) och visar för företagen som levererar tjänster som hemtjänst och personlig assistans.

Sådant som namn, personnummer, adress, telefonnummer, och annat förstår och uppskattar jag att kommunen håller ordning på när man planerar hemtjänst, boendestöd och andra insatser. Även civilstånd och behov av tolk känns relevant och så långt är jag med. Det finns dock en liten ruta som jag inte blir klok på. Den anger om personen är född utomlands. Varför känner kommunen ett behov av att vid planeringen av insatser veta vilka som har ett annat födelseland än Sverige?

Min nyfikenhet är väckt och jag letar mig vidare. I Kulturdepartementets rapport ”Begreppet invandrare – användningen i myndigheters verksamhet” (Ds 2000:43) läser jag att:

• Indelning av personer på grund av invandrarskap eller liknande bör inte ske utan att detta noga har övervägts.

• När en indelning av personer är nödvändig, bör indelningen göras efter vad som är relevant i sammanhanget. Om det avgörande t.ex. är att de aktuella personerna har ett annat språk än svenska som modersmål, bör detta tas som utgångspunkt.

I Sollentunafallet handlar rimligen kryssrutan ”Född utomlands” varken om behovet av tolk, om ett utländskt medborgarskap eller uppehållstillstånd eftersom det finns egna fält för dessa uppgifter. Jag hoppas istället i mitt stilla sinne att det handlar om statistik och inget annat. Jag letar mig vidare till Statistiska centralbyråns hemsida. Där hittar jag som vanligt en hel del spännande, men får ingen riktig förklaring till varför man egentligen i Vård- och omsorgskontorets register skulle vilja samla in den här typen av statistik. Vem har intresse av statistik specifikt om insatserna för den femtedel av Sollentunas befolkning som är födda utomlands? Och om det nu bara handlar om statistik, varför gör man då inte fältet osynligt för alla utom det fåtal inom kommunen som arbetar med den här typen av arbetsuppgifter?

Sammanfattningsvis blir jag trött. Både för att klockan hunnit bli mycket och för att min egen kommun och ett företag som slår sig för bröstet och säger sig ha ”utvecklat djup kompetens inom de segment där man verkar” tycks ha skapat ett personregister som innehåller mer än nödvändig information. Om människor som bett samhället om hjälp med att duscha, inte att lagra och dela med sig av var de är födda.

Sollentuna i medieskugga?

I en tid när vi kan väckas nattetid av att Aftonbladet skickar pushnyheter till mobilen om ankomsten av blåblodiga barn och där demokrati och röstningsförfarande i melodifestivalen nämns i samma meningar finns det all anledning att prata om betydelsen av journalistik som en förutsättning för vital demokrati. Journalistik i en form som har lite att göra med att hänga utanför en förlossningsavdelning eller rapportera från en efterfest.

Det brukar hävdas att Stockholmsförorter, som Sollentuna, är extra utsatta för en medieskugga som riskerar inverka menligt på demokratin. Fast är det så? Jag tänker tipsa om var du, när du tröttnat på rapportering om Big Brother-avhopp och folk som tror de är katter, kan börja leta efter riktiga nyheter, om Sollentuna.

Visst händer det att DN, SvD eller ABC rapporterar om Sollentuna, men nedan finns några som gör det mer frekvent och/eller med mer glöd. Listan gör inte anspråk på att vara komplett och du tycker att jag missat något mottages tips tacksamt.

Vi i Sollentuna - relativt ny papperstidning som kommer ut varje vecka. Delas ut i postlådor och finns i tidningsställ. Finns också som PDF-tidning att läsa på hemsidan och vissa artiklar läggs ut separat så att de går att länka till samt kommentera. Även tillgängligt via Facebook.

Mitt i Sollentuna - den lite mer etablerade papperstidning som varje vecka anländer i tusentals postlådor och finns att hämta i tidningsställ. Har på senare tid utökat det redaktionella materialet. Finns också som PDF-tidning på hemsidan. Har nyss lanserat en app (för iPhone och Andoid) där vissa artiklar läggs ut.

lokaljournalisten.se - ett av Sollentunas meste lokaljournalist Bo Wanngårds senaste projekt för Sollentunabevakning. Hemsidan är nyligen kompletterad med reportagebloggen som ger en bild av hur granskningen genomförs. Den sistnämnda kan man prenumerera på via RSS-flöde. lokaljournalisten har också undersidan JournaLeaks.se tänkt att göra det lättare för den vill tipsa och ha meddelarskydd.

DIN Lokaltidning - en webbtidning som sedan 2007 bevakat aktuella händelser inom kommunen. Artiklarna går att prenumerera på via RSS, länka till och kan med en enkel knapptryckning också fås i uppläst form. Har också en YouTube-kanal. Fram till alldeles nyligen hade man också ett debattforum, men hänvisar nu debatten till sin Facebook-grupp och Twitter.

Det goda samtalet eller Sollentunasamtalen - podsändningar med och av Johan Flyckt som samtalar med olika gäster med sollentunaanknytning. Är en del av DIN Lokaltidning och går att prenumerera på via t.ex. RSS, iTunes och Facebook.

Sollentunajournalen - en papperstidning som ges ut av kommunstyrelsen. Har till uppgift att stödja den kommunala demokratin och kommer ut med 8 nummer per år som levereras till postlådor och tidningsställ. Går också att läsa som PDF-tidning på Sollentunas hemsida.

Edsbergs-kuriren - tidigare en nyhets- och opinionstidning för Edsberg med omnejd, men bevakar sedan hösten 2007 främst vernissagerna på Edsvik konsthall. Herman Gyllenhaal är ansvarig utgivare. Ingen entydig väg in via webben, men det går att prenumerera på RSS-flöden av nyheter och videoinslag.

forumEDSVIK - har i och med namnändringen från Stallbladet markerat en högre ambiton än att ”bara” fungera som medlemstidning för föreningen Stallbackens vänner. Papperstidning med Bo Wanngård som redaktör. Distribueras till medlemmar och via tidningsställ.

tvSollentuna - Bo Wanngårds videoreportage om Sollentuna som tidigare gick att se via kabeltvkanalen Din Lokal-TV och delvis finansierades via kommunala medel. Idag en YouTube-kanal.

Sveriges beredskap är god: ca 19 miljoner tummar

För en tid sedan kom frågan om krisberedskap att aktualiseras på mitt jobb. Då handlade det om miljödiesel som åldras och när den behöver användas, t.ex. vid strömavbrott, i dieselmotorer på reservaggregat är helt obrukbar. Så var det inte förr. Innan vi började blanda FAME i dieseln för miljöns skull kunde diesel lagras i princip hur länge som helst och fanns där som en plan B. Ett litet exempel på sårbarhet som man antagligen inte märker förrän det är för sent och står där och tittar ner i sörjan av åldrande diesel i motortanken och kliar sig i huvudet undrandes om det finns någon plan C för att få ström till vattenpump, värme och matlagning.

Det är nog så att många lever kvar i tron att det som gick förr går idag också. Att den beredskap vi hade förr, under kalla kriget och med världskrigen i färskt minne, finns än idag. Fast så är det inte, vi lever i en annan tid, en tid med riktigt usel beredskap om något har osmaken att inte fungera som det är tänkt.

Mitt allra första blogginlägg skrevs strax efter ett större strömavbrott 2008 och det handlade om just krisberedskap. Även om det inte framgår i den texten var jag inspirerad av att från en mycket säker källa ha fått beskrivet för mig Sveriges undermåliga krisberedskap på ett annat viktigt område, nämligen flödet av statens pengar i händelse av någon form av större eller mindre kris. Fast vad ska man med pensioner och föräldraförsäkringar till om det inte ens finns mat på butikshyllorna?

Idag skriver Erik Helmersson riktigt bra i DN om vår sårbarhet och om Sveriges generellt usla krisberedskap. Läs det han skriver och läs gärna också mitt blogginlägg från 2008.

Orkar du inte bry dig? Lägg då istället lite kraft på Eriks avslutande fyra tips: ”Köp konserver. Köp värmeljus. Installera vedspis. Håll tummarna.”

En gladare och grönare liberal

Det har nu gått några månader sedan jag lämnade mina förtroendeuppdrag och Sollentunapolitiken. Jag har utöver jobbet hunnit ägna mer av min tid åt familj, vänner och reflektioner, utan att styras av handlingsutskick och en kalender full av politiska möten. Det har varit skönt att få fundera, vända, vrida och syna mina värderingar på ett sätt jag alldeles för sällan tagit mig tid till under mina sju år i Sollentunapolitiken.

Jag är liberal. För den som inte snöat in på ideologier säger ordet kanske inte så mycket, men det innebär att man värnar människors rättigheter och frihet. Människors rätt att tycka, tänka, agera och handla fritt, så länge det inte begränsar andras människors frihet. För mig är det liberalt att inte tvinga in kommande generationer i en framtid där deras möjligheter och frihet begränsas av vår tids misslyckanden på miljöområdet. Faktum är att jag ser miljön som en av vår tids allra största och viktigaste utmaningar.

Jag mår bättre nu än jag gjort på mycket länge och vill åter dra mitt strå till samhällsstacken. För demokratin behöver fler människor som engagerar sig politiskt. Människor av alla de slag. Även sådana som jag som måste hinna med läxläsning, företag, gympapåsar, sopsortering, hundpromenader, storhandlande och vab mellan möten, handlingsläsande, flygbladsdelande och allt det där andra som hör vardagen till i ett politiskt parti. Jag vill bidra med den kompetens jag har, försöka göra Sollentuna liberalare, mer demokratiskt och bättre på att sköta om miljön. Det gör man dessvärre inte slappandes i vardagsrumssoffan.

Sedan några dagar tillbaka är jag en del av alliansens gröna röst. Jag är nämligen nybliven medlem i Centerpartiet. Det känns ovant, men samtidigt roligt och spännande. Dessutom känns det väldigt rätt. För när vissa byter övertygelse för sitt parti, byter jag parti för min övertygelse.

Som en bonus ser jag dessutom fram emot att få arbeta med Anna Myrhed, Centerpartiets gruppledare i Sollentuna. Under de år jag lärt känna henne inom Sollentunaalliansen har hon på ett imponerande sätt slagit vakt om Sollentunabornas intressen, skattepengar och demokrati. Hon har dessutom genom att tydligt och envetet lyfta miljöfrågorna på alliansens agenda väckt en insikt hos många om att Sollentunas miljöproblem med partiklar, buller och nedsmutsade sjöar inte löser sig av sig självt. Påmint om att det behövs en politisk vilja. En vilja som finns hos Centerpartiet.