Idag blev stora delar av Sollentuna strömlöst. Avbrottet varade inte länge, men när telefonväxeln gick i dvala och det pågående telefonsamtalet bröts samtidigt som datorn slocknade kunde jag inte jobba på som planerat. Efter att ha dirigerat om företagstelefonen till mobilen tog jag därför hunden på en promenad till ICA Norrviken där företaget har sin postbox och där vi varje morgon inhandlar kontorets morgonfika. Utanför möttes jag av en liten ansamlig människor. Eftersom frysar och kassor inte klarar sig utan ström var kunderna utkörda och butiken låst. Vi fick snällt vänta eller vända om med oförrättat ärende. Med andra ord kunde vi inte ens komma åt den fysiska posten när strömförsörjningen felade. Det hade jag faktiskt inte räknat med.
Åter på jobbet började jag och kollegorna diskutera samhällets sårbarhet (samtidigt som vi passade på att sortera papper) och det visade sig att vissa på hemmaplan inte hade tillgång ens till de mest basala kokmöjligheter om strömmen försvann. Själva har vi både spritkök och bränsle samt en större samling konserver och torrvaror att ta till om strömmen försvinner, men när batteriet i mobilen tar slut skulle vi t.ex. inte kunna ringa för någon vanlig telefon som inte kräver extern strömförsörjning har vi faktiskt inte längre även om vi fortsätter våga vägra IP-telefoni. Vi har filtar, ficklampa och första förband i bilen om något oförutsett händer, men jag tror inte att jag skulle kunna tanka bilen om bensinstationen var strömlös, även om macken lyckades hålla igång pumparna. Jag har nämligen nästan aldrig kontanter med mig och kort har ju en tendens att sluta fungera när kortläsaren är strömlös. Det finns med andra ord en del brister att upptäcka i den privata krisplanen.
För en tid sedan kunde man i lokaltidningen läsa om kommunens Frivilliga resursgrupper (FRG) som i händelse av kris kan hjälp medborgarna genom att t.ex. ordna med besök hos äldre när strömlöshet sätter trygghetslarm ur spel. Jag är glad att vi i Sollentuna satsar på krisberedskap av detta slag och känner stor tacksamhet mot de sollentunabor som lägger oavlönad tid och kraft på detta. Samtidigt fick dagens strömavbrott mig att fundera på om inte behovet av hjälp till medborgarna kan bli mycket, mycket större än vad vi anar. Vi behöver bl.a. mat, värme, vatten, fungerande avlopp, mediciner och sjukvård samtidigt som vi har stora behova av att kunna transportera oss och hålla kontakten med omvärlden. Många av dessa saker ska (och har) samhället resurser och beredskap att hjälpa till med, men om vi inte har några privata förråd av mat, stearinljus, batterier och spritkök hemma hur sårbart är då inte vårt samhälle? Vad händer om vi drabbas av något värre än några dagars strömavbrott?
Jag hoppas och tror att kommunen har en väl fungerade krisplan och jag kommer snarast att sätta mig in i mer hur den ser ut för min nämnd och redan idag ska jag se över företagets och familjens. En vänlig postmästare på Posten lovade för övrigt att se över rutinerna för tillgängligheten av postboxarna. Är det kanske läge att du också tar en titt på din krisberedskap?
Åter på jobbet började jag och kollegorna diskutera samhällets sårbarhet (samtidigt som vi passade på att sortera papper) och det visade sig att vissa på hemmaplan inte hade tillgång ens till de mest basala kokmöjligheter om strömmen försvann. Själva har vi både spritkök och bränsle samt en större samling konserver och torrvaror att ta till om strömmen försvinner, men när batteriet i mobilen tar slut skulle vi t.ex. inte kunna ringa för någon vanlig telefon som inte kräver extern strömförsörjning har vi faktiskt inte längre även om vi fortsätter våga vägra IP-telefoni. Vi har filtar, ficklampa och första förband i bilen om något oförutsett händer, men jag tror inte att jag skulle kunna tanka bilen om bensinstationen var strömlös, även om macken lyckades hålla igång pumparna. Jag har nämligen nästan aldrig kontanter med mig och kort har ju en tendens att sluta fungera när kortläsaren är strömlös. Det finns med andra ord en del brister att upptäcka i den privata krisplanen.
För en tid sedan kunde man i lokaltidningen läsa om kommunens Frivilliga resursgrupper (FRG) som i händelse av kris kan hjälp medborgarna genom att t.ex. ordna med besök hos äldre när strömlöshet sätter trygghetslarm ur spel. Jag är glad att vi i Sollentuna satsar på krisberedskap av detta slag och känner stor tacksamhet mot de sollentunabor som lägger oavlönad tid och kraft på detta. Samtidigt fick dagens strömavbrott mig att fundera på om inte behovet av hjälp till medborgarna kan bli mycket, mycket större än vad vi anar. Vi behöver bl.a. mat, värme, vatten, fungerande avlopp, mediciner och sjukvård samtidigt som vi har stora behova av att kunna transportera oss och hålla kontakten med omvärlden. Många av dessa saker ska (och har) samhället resurser och beredskap att hjälpa till med, men om vi inte har några privata förråd av mat, stearinljus, batterier och spritkök hemma hur sårbart är då inte vårt samhälle? Vad händer om vi drabbas av något värre än några dagars strömavbrott?
Jag hoppas och tror att kommunen har en väl fungerade krisplan och jag kommer snarast att sätta mig in i mer hur den ser ut för min nämnd och redan idag ska jag se över företagets och familjens. En vänlig postmästare på Posten lovade för övrigt att se över rutinerna för tillgängligheten av postboxarna. Är det kanske läge att du också tar en titt på din krisberedskap?
2012-02-18: Intressant text i DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar