Grodan och passiviteten

Photo © 2010 J. Ronald Lee.

Du har säkert hört den där koka-grodan-metaforen. Grodans idiotbeteende är en myt, men vi å andra sidan verkar tyvärr vara precis så korkade. Om våra grannar samlades ihop och fraktades i boskapsvagnar för att utplånas i koncentrationsläger skulle vi säga ifrån, eller hur? Att vi däremot passivt låter flyktingförläggningar brinna och människor drunkna på sin väg mot stängda gränser, det verkar vi kunna ha överseende med. Temperaturen stiger och vi låter det ske. Vi som i du och jag alltså. Inte vi som i någon annan. Det är din och min passivitet och likgiltighet som monterar ner demokratin. Det är du och jag som accepterar att människor inte är lika mycket värda. Värst av allt är kanske att vi, till skillnad från grodan, faktiskt har alla förutsättningar att förstå vilka konsekvenser temperaturökningen kommer att få. Vi har låtit oss kokas tidigare, men uppenbarligen inget lärt oss.

”Passivitet och likgiltighet är människans största fiende.” Orden som Emerich Roth idag uttalade på sin föreläsning etsar sig fast på samma sätt som bilden av nakna, utmärglade kroppar staplade i en hög utanför ett koncentrationsläger. Emerich är snart 92 år. Han kommer inte att kunna ge sin ögonvittnesskildring av förintelsen länge till. Han och de andra överlevarna kommer att tystna och då är det upp till oss. Oss som i du och jag.

Även om det finns många saker som är betydligt roligare rekommenderar jag dig att se Emerichs film ”Förintelsens ögonvittne”. Den används bl.a. i skolundervisning och går att se direkt via länken. Den  är väl värd en knapp timme av ditt liv. Att se filmen handlar inte om att förfasa sig över förintelsens fasor utan om att lära sig vilka konsekvenser hat kan få när passiva människor låter det växa. Sedan är det upp till dig och mig att fortsätta berätta så att våra barn kan förstå även när inga överlevande från förintelsen finns kvar. Fast framför allt måste vi sluta vara passiva och likgiltiga inför det faktum att det som aldrig, aldrig skulle få hända igen faktiskt börjat hända, just här och nu.

Bilden är lånad från filmen "Förintelsens ögonvittne"

P.S. För dig som har yngre barn och vill prata om främlingsfientlighet rekommenderar jag "Grodan och främlingen". Boken finns även som film och i uppläst version på flera språk hos UR.

Kill them, kill them with fire!

Skit i vargjaktens vara eller icke vara. Folk i vargområden gnäller jämt om hur jobbigt det är med varg inpå knuten, men egentligen är det här i Sollentuna de verkliga uppoffringarna görs för bevarandet av skyddsvärda arter. Vår rätt att lägga ut picknickfilten på bajsfritt gräs kränks faktiskt dagligen.

Första gången jag på allvar började fundera kring gässen i Edsbergsparken var för flera år sedan då ett dåvarande kommunalråd berömde sig själv för att han och landshövdingen i god kamratlig anda utövat lite ministerstyre för att se till att Sollentuna fick rätt att döda fler gäss än vad tjänstemännen på Länsstyrelsen ansåg var rimligt. Utöver det obehag jag alltid känner när politiker anser sig stå över grundlagar fick jag mig en tankeställare gällande gässen. Varför bryr sig staten, i det här fallet genom Länsstyrelsen, om kanadagäss? De är ju en art som planterades in i Sverige under 1900-talet och den kan väl knappast vara skyddsvärd? Svaret var enkelt, det är inte kanadagäss som huserar i Edsbergsparken. Det bajs som fastnar i våra skosulor när vi strosar över gräsmattorna vid slottet kommer från vitkindade gäss.

Vitkindad gås är en art som är fredad enligt jaktlagen och upptagen i Bern- och Bonnkonventionerna samt i AEWA. Enligt artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är också förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. I Sollentuna är det dock få av de styrande som uttrycker glädje eller stolthet över det faktum att en skyddsvärd fågelart hittat en lämplig häckningsplats i vår kommun. Tvärtom söks det med ljus och lykta efter sätt att få fåglarna att sluta föröka sig, flytta eller dö. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Eftersom kommunpolitikerna har målsättningen att göra Edsvik, där slottsparken ingår, till ”en av norra Storstockholms mest besökta attraktioner” står bortdrivandet av gässen högt på den politiska dagordningen. Vi som sitter i kommunstyrelsen har fått utförlig rapport om gässen och både Kultur- och fritidsnämnden och Trafik- och fastighetsnämnden har uppenbarligen också varit involverade i den senaste idén för att freda gräset, plastschäfrar importerade från USA. ”Det är miljövänligt och man slippar döda alla gässen” berättar Anna Franzén, projektledare för Edsviksprojektet, för tidningen Vi i Sollentuna. Den oväntade schäfereffekten beskrivs i fredagens Aftonbladet och ansvarig politiker är snabb att meddela att schäferprojektet inte är politiskt.

Fast plastschäfrarna har inte bara varit ett misslyckande, de har nog faktiskt bidragit till lite fler besökare i området, i alla fall i dag. Många kom som vanligt för att picknicka, mata gässen och beundra de små duniga gässlingarna, men i dag var det också en del som kom främst för att fotograferade de snurrande hundarna.

Återstår att se om kommunen, nu när schäferprojektet nått fasen där man letar syndabockar, ser sig tvungen att ”döda alla gässen” för att ge Edsvik luft under vingarna. Om staten är jobbig och sätter sig på tvären kanske någon politiker kan tänka sig att ringa in en kompistjänst igen?

Eller vänta, kan det kanske vara rimligt att vi storstadsbor ibland får peta bort lite bajs från skorna för att en hotad art ska få en chans att överleva? Förlåt, jag vet inte vad som flög i mig, vi har ju faktiskt valt politiker främst för att någon ska lösa våra fågelbajsproblem åt oss.

Öppet brev till apoteken i Sollentuna

I min familj finns det både människor och djur. Eftersom djuren har svårt att berätta hur de mår är de nog tyvärr ofta sjukare när de kommer till veterinären än vad vi människor är när vi kommer till läkaren. För små djur kan också något så trivialt som nedsatt aptit vid sjukdom snabbt få svåra konsekvenser. Det är alltså ofta bråttom att komma igång med behandling när djuren mår dåligt. Ändå är det inget av de åtta apoteken i Sollentuna som på riktigt verkar bry sig om vare sig djuren eller den målgrupp vi mattar och hussar utgör. Hyllorna för ickeakuta djurprodukter som maskmedel och fästinghalsband visar att ni hoppas att vi är beredda att satsa en slant på våra djur, men när det verkligen varit bråttom har ingen av er hittills kunnat ge djuren i min familj den hjälp de behövt. Vanlig antibiotika, smärtlindring och vätskeersättning finns sällan att få tag på och personalens kunskap om djurpreparaten är låg.

När jag fått beskedet att antibiotikan till den svårt skadade kattassen finns i Farsta, tycker ni då att jag ska åka dit eller ska jag beställa hos någon av er och vänta ett dygn med att påbörja behandlingen? När råttan har så ont att den bits när man rör vid den, ska den då behöva vänta till efter helgen med att få smärtlindring? Och när hunden är nyopererad och behöver konstant tillsyn samt lugn och ro, ska jag då ta med den in till stan i jakten på medicinen den behöver få morgonen därpå eller ska jag lämna den ensam hemma?

De beskrivna situationerna är självupplevda och borde aldrig ha behövt inträffa på en marknad där det råder knivskarp konkurens om kunderna. Jag kan inte tala för andra, men om ett apotek ville hjälpa alla i min familj, även djuren, skulle de i alla fall få en väldigt tacksam och trogen kund även för alla andra små och stora apoteksbehov. Då kanske också veterinären, som brukar varna för att medicinerna är svåra att få tag på, skulle kunna tipsa om att det i alla fall finns ett apotek i Sollentuna som brukar ha djurmedicin hemma på hyllan.

Rädd när jag hör att de säger: - Du, är inte som oss.

Jag vet av egen erfarenhet hur tungt det är att vara rädd varje gång man öppnar en tidning. Rädd att ens barn ska läsa att mamma är en dålig människa. Rädd över hur det som sker ska påverka ens familj, vänner och partikamrater. Hur det ska påverka ens framtida jobbchanser. Jag vet hur den konstanta magknipen känns och hur det är att vakna med hög puls och inte kunna somna på kvällen. Jag vet hur det är att fundera på om allt det hemska som sägs om en kanske ändå är sant. Över om det var rätt val att stå upp för det man tror på. Om man prioriterade rätt när man inte vek ner sig när de andra slog. Jag vet hur det känns att stå i en orkan. Och framför allt vet jag hur det känns när någon öppet vågar visa sitt stöd när man har det som värst.

Just nu blåser det om Anna Myrhed. Hon är min chef i politiken och dessutom en av mina allra bästa vänner. Så har det dock inte alltid varit. När vi träffades första gången blev jag arg på henne. Påläst och välargumenterande kom hon in som en stormvind i Sollentunapolitiken och framförde synpunkter på den politik vi i alliansen bedrev och visade med tydlighet att kommunens ledande politiker och tjänstemän inte alltid agerat med kommuninvånarnas bästa i sikte. Indirekt sa hon åt mig och alla andra Sollentunapolitiker att vi borde höja blicken från våra tjocka handlingsbuntar, lämna komfortzonen där mycket tid och kraft gick åt till navelskådning, ryggdunkning och interna angelägenheter och istället kavla upp ärmarna och ta oss an de stora utmaningar Sollentunaborna valt just oss att hantera åt dem.

Jag blev främst arg på henne - jag är inte stolt över att erkänna det - för att hon hade rätt i att vi gjort fel. Dessutom blev jag arg på henne - det här är jag ännu mindre stolt över - för att hon var vacker, ruskigt smart och dessutom kreativ på ett sätt jag aldrig sett hos någon tidigare. Så här kan vi inte ha det, tänkte jag. Så jag skällde på henne och kallade henne illojal. Hon lät sig dock inte sättas på plats, tvärtom, hon golvade min inre Jante med några rejäla snytingar. Omtumlad föreslog jag att vi skulle röka fredspipa och över en lång middag lärde jag känna en underbar människa. En kvinna med humor, intellekt och med hjärtat på rätta stället. En kvinna som talar klarspråk, tar sig tid att lyssna och lära och som grundar sina åsikter på fakta. En ärlig och orädd kvinna. En fantastisk politiker.

Orkanen runt Anna kommer att mojna, tids nog. Tills dess finns jag här, dygnet runt. Som vän och Centerpartist, men också som medmänniska. Och hör du någon säga att Anna inte är som andra så är det helt sant. Hon är så mycket bättre.

Bra kan bli bättre - Om Sollentunas sjöisar

”Lär av Sollentuna kommun och Norrvikens skridskobana. Tack vare att man om det behövs, kan ploga sju dagar i veckan har man också den mest välhållna och mest besökta isslingan i landet.” Så lyfter företrädare för flera friluftsföreningar, på Brännpunkt i SvD, fram Sollentuna som en föregångskommun när det gäller att ploga fungerande sjöisslingor. I artikeln framgår också att varje besök på Norrvikens skridskoslinga kostar cirka 85 öre. En synnerligen modest summa för att ge folk chansen att njuta av en fritidssysselsättning som dessutom är bra för hälsan.

Sollentunaborna har dock fler isslingor tillgå. På Rösjön finns också en plogad bana som Täby kommun administrerar och på Edsviken samarbetar Sollentuna Södra Scoutkår och Danderyds kommun för att ploga en nio km lång slinga där man dessutom kan finna ro, värme och nya krafter från blåbärssoppa, kaffe och korv som säljs av och till förmån för Scoutkåren. Ett utmärkt exempel på hur en kommun och en förening kan samarbeta.

Vi Sollentunabor är med andra ord lyckligt lottade, men jag tror vi skulle kunna erbjudas ännu mer till ganska ringa ekonomiska kostnader och stora trivsel- och hälsovinster. Marknadsföringen är t.ex. en del där vi kan bli bättre. Jag tog med mig en kär vän på promenad i Tegelhagen och ut på Edsvikens is härom helgen. Trots att Edsviken har plogats sedan 1996, min vän bor i Sollentuna och hennes familj oftare har skridskor än skor på fötterna var besöket hennes första, men troligen inte sista på Edsvikens is. Det säger faktiskt något om förbättringspotentialen i kommunens marknadsföring av vår fantastiska havsvik. Och hur vore det om vi i framtiden plogade även på mindre sjöar, som Väsjön? Det skulle ge närboende barn utmärkta möjligheter att både under skol- och fritid använda sjön för utomhusaktiviteter, men antagligen också kunna attrahera många andra. Jag skulle t.ex. inte alls ha något emot att ta en hundpromenad med min vän och våra familjer till Väsjön för att åka lite skridskor på sjön och dricka varm choklad på kajen. Det skulle bli bra omväxling till att hänga vid de spolade planerna på t.ex Sollentunavallen.

Jag tror jag får skriva några rader till mina Centerkompisar i Kultur- och fritidsnämnden och be dem lägga ett ord för både mer sjöisplogning och -information i Sollentuna. Med tanke på att vi i Sollentuna redan har kunskaperna och utrustningen borde det inte vara ogenomförbart. Och då kanske min Väsjödröm faktiskt också kan bli verklighet en dag?

Har jag sagt att jag älskar snö?

Snöiga dagar som denna lockar inte bara fram barnasinnet utan även minnen från barndomens vintrar. På Röda skolan i Norrviken stod i början av 80-talet skolbarnens skidor uppradade mot husväggen och på skolgården fanns enorma snöhögar som vi barn kunde bygga grottor i. Snöbergen var också utmärkta om man lekte att man var bergsfåglar som byggde bon av pinnar på klippväggar. Det gjorde vi när vi inte hade trojaåkning runt skolgården. Trojka-åkningen var influerad av "På stäppen", en visa vi lärt oss på musiken och vars text och vackra ryska folkmelodi sitter klockrent än idag. Leken gick ut på att två personer låtsades vara hästar. De drog en tredje person, som hade skidor, genom att hålla i dennes skidstavar och dra personen bakom sig i en svindlande fart. Två ekipage tävlade med varandra om att snabbast ta sig runt huvudbyggnaden.

Vi åkte inte bara längdskidor till och runt Lilla Röda, vi gjorde det också på fritiden. På golfbanan i Viby ordnades längdspår och dit tog man sig själv från Norrviken via tunneln under E4:an. Den som idag kallas Ko-tunneln. Min braiga mamma gick dit med en snöskyffel och skottade in snö i tunnel så att barnen skulle slippa förstöra eller ta av sig skidorna. Det tänker jag faktiskt på varje gång jag går i en gångtunnel vintertid. Tänk om fler gjorde som hon -så många pulkor, snowracers och föräldraryggar det skulle spara.

I kväll när jag pulsade på kvällspromenad med hunden och omväxlande ritade ögon i snön på grannarnas bilar och koncentrerade mig på att försöka fånga snöflingor med tungan kom jag plötsligt på att det är hög tid att börja agera som en vuxen. Så jag gick hem och hämtade snöskyffeln och tog en tur till gångtunneln under Sollentunavägen vid simhallen. Tjugo minuter, flera glada tillrop och leenden från förbipasserande samt en del svett senare kunde jag konstatera att jag är min mors dotter. Det finns nu en pulkapassage för de Skälbyungar och dragdjur som har ärenden till Edsbergsparkens härliga pulkabacke.

Andra inlägg om snö: Lånepulkor, Sollentunas bästa backar

En besk, men nödvändig medicin

Image courtesy of Paul at FreeDigitalPhotos.net

Ett parti är aldrig starkare än resultatet i senaste valet. Sedan 1973 har Centerpartiet i princip konsekvent fått färre och färre röster i varje val. Efter kallduschen i valet 2010 gjordes till slut en välbehövlig och smärtsam intern valanalys som identifierade tydliga brister. Brister som vi nu successivt och i raskt takt måste åtgärda om vi inte vill passera fyraprocentsspärren och sopas ut från maktens korridorer.

Partiledning har sjukdomsinsikt och talar om kronisk sjukdom och partiet har ordinerats sig själv flera livsnödvändiga mediciner varav en heter nytt idéprogram. De senaste dagarnas rubriker om ”internt uppror”, ”raseri mot nya Centern” och "Lööf ratas av de egna" vittnar dock om att medicinerna smakar väl beskt för några i partiet. Eftersom jag är av uppfattningen att idéprogrammet är helt avgörande för vår överlevnad kostar jag inte på mig något panikartat flockbeteende. Visst höjde även jag ett ögonbryn åt tidningarnas krigsrubriker om fri invandring och månggifte, men istället för att läsa Aftonbladet satte jag mig och läste de 17 (egentligen bara 14) sidorna. Efter det förstår jag ännu mindre de partikamrater som verkar vilja att ge upp och peka ut syndabockar. Lanseringen av förslaget till idéprogram har partiet skött illa, men innehållet är över lag riktigt bra. Över det finns ingen anledning att skämmas, tvärtom.

De invändningar jag har mot idéprogrammet är inte många eller stora* och jag har haft så många chanser att i den föredömligt öppna processen påverka innehållet att jag inte känner mig ett dugg överkörd eller orättvist behandlad. Att slutprodukten inte till 100% stämmer överens med min livsåskådning är också naturligt. Ska alla ha ett parti som passar perfekt i alla avseenden måste man nog räkna med att det behövs lika många partier som det finns väljare.

De Centerpartister som kritiserar idéprogrammet bör komma ihåg att partiet har att välja mellan att förnyas eller att dö. Det är faktiskt inte svårare än så. Visst ställer nya idéer stora krav på alla Centerpartister när vi ska omsätta idéerna i sakpolitik och förklara sambanden för väljarna, men den som klagar över det förestående arbetet bör komma ihåg att den som inte har lust att arbeta kallas lat. Och visst kommer det att vara fler än Aftonbladets ledarskribenter och våra politiska konkurrenter som retar oss för att vi talar om rättigheter för polyamorösa, utrikes födda och kommande generationer istället för att nedlåta oss till populism, men översittare kommer det alltid att finnas och deras hån får aldrig bli ett skäl att gå med sänkt huvud.

Det lätt att vara rädd i ett parti som står och balanserar på riksdagsspärren, men om vi låter rädslan hindra oss från att berätta hur vi vill att samhället ska utvecklas kan vi lika gärna kasta in handduken direkt. Politik är nämligen att vilja och förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet visar en stark vilja att bidra till ett bättre samhälle även för kommande generationer, en vilja att garantera alla människor skyddsnät och grundtrygghet utan att de fråntas rätten att själva styra över sina egna liv. Den viljan är inte bara idéprogrammets, den är även min. Det gör det lätt att vara Centerpartist, även i tuffa tider som dessa.

___________________
* Till hen som skrev texten under rubriken ”Djur och natur” i idéprogrammet väntar dock ett illvrål så snart jag vet till vem jag ska skicka ugglan.