Pappa ska bara gå och återvinna tidningen...

Har du också stått frustrerad i köket när glöggästerna gått hem och funderat över hur du ska sortera den tomma dadelasken? Eller har du råkat i praktgräl med svärföräldrarna om var jacketkronan som fastnade i knäcken ska slängas? Händer det att du är rädd för att gå till din närmaste återvinningsstation för att du inte vill outa för grannarna att du inte har en susning om presentpappret ska sorteras som returpapper eller pappersförpackningar? Nu kan du uppnå den efterlängtade julefriden och slippa all ångest. Sita har nämligen precis lanserat gratisappen ”Källsortera” till iPhone och Android. Den hjälper dig att sortera vanliga saker, som cyklopöga, köttermometer, hundbajs och ID-kort, men har också en speciell del som handlar om julens sopor. Dessutom kan den lätt visa dig alla återvinningsstationer i ditt närområde.

Efter att ha lekt med appen en stund har jag egentligen bara fyra spontana önskemål inför framtida versioner:

• Att direkt från appen kunna rapportera in när man observerat återvinningsstationer i behov av tömning.
• Att guiden tog bättre hänsyn till hur matavfall ska sorteras, det innebär att det både behövs betydligt fler sökord (som ägg, äggskal, kaffesump, majskolvar och annat spännande) och att fraktionen ”Hushållssopor” kompletteras med en ny, ”Matavfall”, om användaren (och telefonen) befinner sig i en kommun där den fraktionen finns.
• Att få guidning till Återvinningscentraler (som Hagby) och sådana lokala företeelser som Miljöbilen.
• Det vore också bra att kunna söka direkt på den fraktion man vill bli av med, dvs kunna söka efter närmaste ställe att lämna t.ex. returpapper, elektronikavfall eller farligt avfall så att man slapp klicka sig runt bland återvinningsstationerna och se vad de tar emot.

Jo just det, nu när återvinningsstationerna kommit att bli den plats dit vi vallfärdar om julen kan det lätt bli lite skräpigt med allt presentpapper, kontokortsräkningar och Aladdin-askar. Orkar du inte vänta på någon eventuell framtida app-version med rapporteringsfunktion går det självklart bra att ringa FTI som ansvarar för återvinningsstationerna. De tar gärna emot rapporter om fulla behållare och förfulande bråte. Så passa på att lägga in FTIs nummer, 020-0880311, i mobilen samtidigt som du laddar ner ”Källsortera”.

Dags att kavla upp ärmarna

Idag begick jag en straffbar handling. Jag diskade degbunken efter gårdagens lussebullsbak. I varmt vatten. I rinnande varmt vatten! Alla som haft hemkunskapsundervisning vet att varmt vatten i samband med disk ska tas till vara genom att tappas upp i diskho eller disklåda och återanvändas. Det finns inget försvar för att diska direkt i varmvattenstrålen. Ty så är det sagt: diskning under rinnande varmvatten är två dödssynder i en och samma handling.

På Häggviksskolan där jag fick min hemkunskapsundervisning levde den som inte hade rent mjöl i diskpåsen i rädsla åka fast i lärarens slumpvisa kontroller. Rejäla avhyvlingar inför klassen var det mildaste straffet. En vän, från en annan skola visserligen, fick sitt i övrigt välförtjänta toppbetyg i hemkunskap sänkt med motiveringen att hen ertappats med just detta: att hastigt ha diskat ett föremål under rinnande varm vatten.

Hemkunskapens målinriktade programmering för 20 år sedan har permanent ändrat min attityd och fått mig att förstå att det är viktigt att hushålla med vatten och energi, men den har bara delvis lyckats förändra mitt beteende. Diskbaljan står för det mesta sorgligt övergiven under diskbänken och jag diskar nästan allt som inte platsar i diskmaskinen direkt under kranen. Jag skäms över det, men jag låter lättjan vinna.

När jag stod där idag med min degbunke i vattenstrålen och lät mig översköljas av dåligt samvete råkade jag titta ut genom fönstret. Grannen tvättade bilen på vägen utanför. En ångande flod av varmvatten uppblandat med bilschampo och allehanda skadliga ämnen från väg, motor, bromsbelägg och kaross rann raka vägen ned i dagvattenbrunnen för direkttransport till Edsviken. Jag blev inte arg, jag blev inte ens full i skratt. Jag blev uppgiven. Det var en ny och obehaglig känsla.

Det är svårt att uppnå en attitydförändring hos sig själv och ännu svårare att uppnå den hos andra. Ändå räcker det inte på långa vägar att vi blir medveta och ändrar attityd. Vi måste ändra beteenden om vi ska klara miljöutmaningarna. Inget är svårare. Inget känns viktigare.

Min son ritar också äpplen

Jag gillar matte. Jag är inte extremt begåvad eller så, men en viss fallenhet har jag nog och jag har alltid haft lätt för att uppskatta den färgrika och nästan magisk upplevelse det för en synestet är att få jobba med tal. På lågstadiet var matte dock en pina. Vi fick rita äpplen och emellanåt päron och titta på tiotalskamrater som höll varandra i handen. Jag gillade inte alls att rita äpplen eller att ringa in mängder, även om det var polkagrisklubbor och karameller i kulörta papper vi skulle räkna. De alldeles för lätta uppgifterna blev till en mental blockering och stressade mina hjärnceller till att istället hitta på dumheter. Något mina lärare inte odelat uppskattade. Min kloka mamma insåg faran och visade mig på kvällarna hur multiplikation och division fungerade, hon lärde mig dra roten ur och gav mig matteuppgifter att fundera på. Hon lyckades stimulera ett intresse som skolan annars troligen skulle ha dödat. 28 år senare börjar min son i första klass och jag inbillar mig verkligen att utvecklingen gått framåt.

I svenskaundervisningen har klassen tillgång till tre olika läseböcker eftersom barnen är på olika nivåer. Beroende på vilka utmaningar de behöver får de mer eller mindre text, med fler eller färre bilder och med olika svår meningsbyggnad. I matten fungerar det dock inte så. Där har alla samma bok med äpplen att rita och streck som ska dras mellan numrerade punkter. Godiset är borta, men annars har ingenting hänt på nästan 30 år. Den som behöver större utmaningar får visserligen en extra bok, men den innehåller ännu fler uppgifter på samma nivå. Situationen är frustrerande för alla inblandade.

När sonen ritar äpplen är han okoncentrerad och uttråkad. Ska jag vara ärlig blir det heller inte ens alltid rätt och snyggt blir det definitivt inte. Precis som det var för mig. Läraren vittnar om hur han är lika okoncentrerad i skolan som hemma. När vi kämpat oss igenom äppel- och streckritarläxan brukar jag fråga om han vill lära sig något nytt. Det vill han alltid. Hittills har det blivit lite potenserberäkningar, areaberäkningar, decimaltal och envariabelberäkningar. Han är ett under av koncentration när han klurar och tänker och stolt som en tupp när han berättar både svaret och hur han kommit fram till ett sätt för att räkna ut det. Jag blir alldeles varm och stolt när jag tänker på att killen med ett rutblock och en penna som enda redskap utöver hjärnan kom på hur man räknar ut arena på en spetsvinklig triangel. Det är något många vuxna jag känner skulle gå bet på, men som min sjuåring klurat ut helt själv.

Den senaste tidens mediala fokus på matematikundervisning och särbegåvade barn (NU och SvD1, 2, 3, 4) är otroligt välkommen och jag är glad att tillhöra ett parti som ser förbättringspotentialen på matematikområdet, den nytta som kan komma ut av att satsa på detta och dessutom inte bara pratar utan också skickar med pengapåsen till satsningarna som behövs. Sedan delar jag kanske inte riktigt Jannes tro på mer katederundervisning. Faktum är att jag inte bryr mig hur skolans lösningar ser ut, bara vi börjar ta till vara barns begåvningar bättre och slutar slösa bort dem på äppelritande. Äppelritande är nämligen en skitkass metod för vissa barn. Barn vars begåvning vi rimligen inte borde anse oss ha råd att förlora.

Jag hoppas att regeringens matematiksatsning bär frukt. Kunskapsfrukt, som är mindre fyrkantig än den dagens och gårdagens skolbarn fått smaka.

LAS -Ett sätt att skära bort det friska på trädet?

Inför Folkpartiets pågående landsmöte i Karlstad har partistyrelsen föreslagit att den nuvarande lagstiftningen om anställningsskydd ersätts med turordningsregler som baseras på den enskildes kompetens. Man vill göra det lättare för företagen att våga nyrekrytera och vill ge möjlighet att lägga större vikt vid den anställdes kompetens vid neddragningar och omstruktureringar. Nu gällande regelverk sägs inte vara anpassat till dagens kunskapssamhälle.

– Ska målet om full sysselsättning uppnås behöver vi vända på varenda sten för att fler unga och utrikes födda ska komma i arbete, säger Erik Ullenhag, integrationsminister och partiets andre vice ordförande.

Rimligen borde samma principer gälla i politiken som i näringslivet. För nog behöver även vi ta till vara kompetensen, anpassa oss till dagens kunskapssamhälle och vända på varenda sten för att fler unga och utrikes födda ska komma in politiken? Eftersom vi inte heller hindras av några lagar på området har alla förutsättningar att leva som vi lär. Fast gör vi det?

Jag tittar på partiets egen lista i Sollentuna från valet 2010 och finner bara två personer under 30 år, först på plats 11 och 32. Denna grupp utgör hela 38,5 % om man ser till Sollentunaborna totalt (17,6 % av alla i valbar ålder, dvs över 18 år). Dessa unga friska skott på Folkpartiträdet bor tyvärr inte kvar i kommunen längre och denna grupp har därför ingen FP-representation i vare sig fullmäktige eller ute i nämnder och styrelser.

För de utrikes födda och de med utländsk bakgrund ser det tyvärr inte mycket bättre ut. Jag gör inte anspråk på att veta var alla som står på vår lista är födda, men med två namn utgörs mindre än 5 % av vår lista av "utomnordingar". De 19,5 % av Sollentunaborna som är utrikes födda saknar representation i vår fullmäktigegrupp.

Några som däremot inte borde anse sig förfördelade är de kommuninvånare som är män och 65 år eller äldre. Denna grupp utgör 6,7 % av Sollentunaborna. Nästa år kommer de att ha en representation i vår fullmäktigegrupp på 43 %.

Vi förutsätter att näringslivet har behov av och vilja att lägga större vikt vid annat än anställningsår, men hålls tillbaka och hindras av lagar. Jag tror FP gör rätt i att driva frågan om en ändring av LAS. Jag tror dock att det är ännu viktigare att vi inför valet 2014 ändrar våra egna oskrivna regler som tyvärr också har mer fokusering på ”lång och trogen tjänst” än kompetens och sund konkurrens.

Negativt att vara tyst om positivt, fast inte tvärtom.

P1 har gjort ett inslag om Sollentunas kommunikationspolicy och där ges sken av att vi politiker vill måla upp en förskönande bild av kommunen och sätta munkavle på tjänstemännen. Dessutom framställs det som lite suspekt att vi varit framme och reviderat dokumentet när media börjat ställa frågor.

Den 21/9 förväntas kommunfullmäktige anta en något reviderad version av integrations- och kommunikationsberedningens förslag till policy för extern kommunikation, service och tillgänglighet för Sollentuna kommun. För den som inte vet det föregås fullmäktigebeslut nämligen av kommunstyrelsebeslut. Dessa i sin tur föregås normalt av beslut i något av kommunstyrelsens två utskott, i fallet med policyn var det kommunstyrelsens arbetsutskott, sollentunapolitikens Crème de la Crème, som hanterade frågan. Just denna policy har faktiskt också innan den nådde arbetsutskottet nagelfarits i en speciell integrations- och kommunikationsberedning som har representanter från alla partier i fullmäktige. Innan beredningen fattade något beslut om förslag till policy har partigrupperna dessutom getts chans att tycka till. Att dokumentet ändras lite i de olika stegen är därför helt naturligt och visar att bara att demokratin emellanåt faktiskt fungerar och att politikerna i de olika instanserna inte bara är där för att agera röstboskap. Alla dessa led finns för att ge utrymme för förankring och förändring.

Redan på skisstadiet av detta viktiga styrdokument var ett viktigt medskick från Folkpartiets fullmäktigegrupp att det tydligt skulle framgå att kommunen inte på något sätt begränsar yttrandefriheten för kommunens anställda. Jag tycker det var mycket bra att kommunstyrelsen i onsdags reviderade förslaget något så att detta nu framgår ännu tydligare.

Det här med att policyn bidrar till en förskönande bild av kommunen då? Det är naturligtvis inte alls syftet att ge en falsk bild. Jag kan dock sträcka mig till att policyns reviderade formulering om att ”Sollentunas kommunikation ska förmedla en trovärdig bild av Sollentuna som en kommun som är bra att bo, leva och arbeta i och en kommun som är en attraktiv arbetsgivare” är lite för luddig. Min åsikt är nämligen att styrdokument av det här slaget ska hålla även när man läser det som fan läser bibeln. All risk för feltolkning i de viktiga styckena borde, i mitt tycke, elimineras på vägen till antaget dokument. Därför är nog trovärdig lite illa valt eftersom det kan tolkas som något helt annat än sann.

Jag kan bara beklaga att jag just när detta ärende kom upp på alliansgruppen innan kommunstyrelsen inte alls var i skick att agera i min favoritroll som djävulens advokat. Jag erkänner, jag var precis lika tyst som alla andra.

Ramstrand väcker sovande björn

Svar på insädaren ”En välsignelse skadar ingen elev” i Mitt i Sollentuna den 12 juli:

Vi är delvis överens Ramstrand och jag, det finns ingen anledning att på principiella grunder inte använda Sollentunas kyrkor vid skolavslutningar. När bra alternativ lokal saknas kan de erbjuda ett stämningsfullt och vackert rum. Våra gamla kyrkor är dessutom en del av vårt svenska kulturarv och vi är alla via skattsedeln med och betalar för att de restaureras och hålls i gott skick, oavsett om vi är medlemmar i Svenska kyrkan eller inte.

Så länge tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron, inte på religiösa inslag, anser både jag och Folkpartiet, i likhet med Skolverket, att skolavslutningar i kyrkan inte ska anses strida mot skollagens krav på en icke-konfessionell undervisning.

Sverige är dock inte ett kristet land. Merparten av befolkning tror inte på Gud. Jag tycker därför att skolavslutningar gärna kan vara sekulära, oavsett vilka lokaler de hålls i, och präster och välsignelser får därmed gärna lysa med sin frånvaro. För nog tar ingen skada av att rektor, lärare och barn själva leder en stämningsfull skolceremoni med tal och sång?

Josefin Silverfur, nitisk ateistisk humanist med barn i skolåldern

Good shit!

Jag brukar hävda att jag aldrig rökt i hela mitt liv. Så här i en trängre krets av människor som kan bevara en hemlighet törs jag dock avslöja att det är en sanning med modifikation; en gång har jag i ungdomlig nyfikenhet faktiskt dragit ett bloss, ur en vattenpipa. Det är jag inte ensam om att ha gjort.

Enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning har sex av tio ungdomar på gymnasiet rökt vattenpipa. När nu Aftonbladet försöker förmedla att vattenpipa kan vara minst lika farligt att röka som cigaretter har jag fått höra till synes normalbegåvade människor i min omgivning avslöja att de levt i en uppriktig tro att vattenpiperök innehållit ”ingenting” respektive ”bara vattenånga”. Möjligen har de låtit sig luras av det lilla gemytliga och oskuldsfulla ordet ”vatten”. Att tobaken dessutom ofta har smak av fräscha frukter som äpple gör nog också sitt till.

Från statligt håll har det i många år gjorts tappra försökt att få oss att förknippa tobakströkning med ord som bensen, nitrosaminer, formaldehyd, cyanväte, död, impotens, stroke, hjärtinfarkt och cancer. Förvisso osexiga ord allihop, men tyvärr utan den laddning som krävs för att få en genomsnittsfjortis att tacka nej till en smygcigg eller ett pipmunstycke. Därför gör det mig så glad att DN och Svenskan i sin rapportering lyckats koppla samman smuggelcigaretter med ord som varken för tankarna till porlande bäckar eller känns som en vuxenvärldens lättignorerade pekpinnar. Orden är ”avföring” och "hundbajs".

Samtidigt som Kina förbjuder rökning på allmän plats avslöjas det alltså att cigaretterna de prånglar till svenska kids kan innehålla hundbajs. Ett genidrag hos någon kreativ kinesisk entreprenör som faktiskt skulle kunna ha effekt på folkhälsan om vi envist hjälps åt att sprida nyheten. För hur lockande kan det vara att börja röka bajs?

Cigaretter och vattenpipa är skit, ibland är det till och med bajs!

Alla som tror på gud räcker upp handen!

Jag satte nästan maten i vrångstrupen och fick harkla mig rejält innan jag återfick talförmågan och kunde fråga ut treåringen som satt med armen rakt upp vid matbordet. Visst hade vi pratat om religion med honom, men meningen vår son tagit i sin mun och den efterföljande fysiska trosbekännelsen från denne lille repeterande papegoja måste helt enkelt ha varit i säck innan den kom i påse. Det hade den, visade det sig. Sonens citat kom från en fröken på morgonsamlingen på det dagis han precis bytt till. Jag är än idag imponerad av att jag lyckades hålla mig saklig och lugn i min utfrågning av sonen trots att det som malde inombords var helt andra frågor än de som kom ur min mun. Varför frågade personalen ut barnen ut om deras tro? Var det möjligt att vi som föräldrar kunde ha missat att vår förskola hade kristna förtecken?

Många är de gånger jag funderat över om en kommun med platsbrist i barnomsorgsverksamheter kan hänvisa barn till en religiös förskola mot föräldrarnas vilja. Jag har väntat och väntat på någon annan ska intressera sig för frågan och att den ska dyka upp i media, men tänkt att det tyvärr lär dröja. För en religiös familj som upprörs över en förskola med annan religiös profil väcker knappast några sympativågor i ett sekulariserat Sverige och vilken ickereligiös familj kan träda fram offentligt utan att både de och budbäraren framstår som intoleranta? Men så plötsligt händer det, en av få religiösa rörelser som det går att kritisera ostraffat ger sig in i förskolebranschen och Stockholms stad står plötsligt i skamvrån efter att ha hänvisat ett barn till en pedagogik som har sitt ursprung hos folk som tror att vi alla lider av trauman som vi åsamkats av elaka utomjordingar för miljoner år sedan. Scientologkopplingen lyfter problemet med att kommuner kan hänvisa barn till udda förskolor till en förstasidesnyhet i DN.

Vad gäller förskoleplacering säger skollagen att ”Skälig hänsyn ska tas till barnets vårdnadshavares önskemål”. Är det ett rimligt önskemål att inte vilja ha en konfessionell förskola åt sina barn? Ska man kunna tacka nej till en finskspråkig förskola och ändå få en annan placering inom lagens stipulerade fyra månader? Jag tycker det.

Folkpartiet vill att alla barn och föräldrar ska kunna välja den skolform som passar barnet bäst. För mig innebär den valfriheten också att barn och föräldrar inte ofrivilligt ska hänvisas till waldorfpedagoger, föräldrakooperativ och allergiförskolor när det de efterfrågar är barnomsorg utan atroposofi, arbetsgivaransvar eller extra avtal om att föräldrarna ska hålla sig rökfria. Utan ett tydligt ramverk om vilka önskemål en kommun tycker det är skäliga att ta hänsyn till saknas den förutsägbarhet som behövs för att den önskvärda valfriheten inte samtidigt ska riskera bli en begränsning för andra. Även vi i Sollentuna borde nog ta oss en funderare på vilka ramar vi enas kring för om detta finns idag i alla fall ingen information på kommunens hemsida.

Nej, sonens förskola hade inga kristna förtecken. Under samtalet där vid middagsbordet framgick det ganska snart att förskolan bara hade gjort just det vi hoppats på när vi valde just den, de hade aktivt jobbat med den värdegrund och det uppdrag läroplanen slagit fast. Att min son redan som treåring inte bara hemma uppmuntrats att diskutera och reflektera över tros- och livsfrågor samt skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt ger i alla fall mig gott hopp om framtiden.

Filosofiska nötter

Hur många kvinnor känner du som genomfört en abort? Fundera på det en stund.

Två filosofiskt lagda herrar, Nicolas Espinoza och Martin Peterson framför idag på DN debatt att det är ”Dags för samhället att nyansera synen på aborter”. I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet undersöker de tanken att grundläggande moraliska omdömen om rätt och fel inte alltid är binära. De vill ändra den svenska lagstiftningen så att den speglar att aborter kan befinna sig en moralisk gråzon. Det heter att ”abortlagen bör moderniseras”.

I Sverige råder fri abort fram till 18:e graviditetsveckan. Därefter krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsen, som dock måste avslå ansökan om det finns anledning anta att fostret är livsduglig. Espinoza och Peterson finner uppenbarligen detta fel och vill införa en tredje kategori där det inte är samhällets skyldighet att aktivt assistera kvinnor som önskar göra abort, men där samhället heller inte förhindrar att de utförs. ”Om den gravida kvinnan befinner sig i den tredje kategorin och väljer att avbryta graviditeten är det hennes eget ansvar, inte något som samhället är skyldigt att bistå henne med.”

De debattsugna herrarna anser också att ”60- och 70-talens kvinnorörelse [hade] fel när den drev fram en abortlagstiftning som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets.” Man har dessutom kommit med kreativa förslag på hur man ska förhindra att den föreslagna moderna lagstiftningen leder till att aborter utförs illegalt eller blir en klassfråga, men jag tänker inte gå in närmare på vilka praktiska problem det skulle ställa till med när olika landsting kan tolka lagen olika, när speciella abortkliniker ska inrättas och det ska göras individuella bedömningar av kategori-tre-kvinnornas betalningsförmåga. För det i artikeln som verkligen gör att jag vill ruska om gubbarna är att samtidigt som de talar om att nyansera synen på aborter och konstaterar att ”Det är helt enkelt naivt att tro att man kan beskriva alla möjliga avvägningar mellan kvinnans och fostrets intressen i svartvitt” verkar de faktiskt tro att kvinnors beslut att genomföra abort är enkla, onyanserade och till råga på allt, något de inte tar eget ansvar för.

Nå, nu när du hunnit fundera en stund, hur många känner du som har gjort en abort? Erkänn, du har inte den blekaste aning! Antagligen för att få törs tala om egna aborter. Risken att dömas moraliskt, även för det mest nyanserade beslut, är uppenbar. Att inte våga berätta är samtidigt att ensam bära bördan av sitt beslut, utan att få ta del av andras stöd.

Det finns mycket som talar för att de allra flesta kvinnor är kapabla att fatta väl övervägda beslut och det finns dessutom anledning att tro att den som är gravid och inte önskar föda sitt barn vanligtvis har mycket goda skäl. Det finns också mycket som talar för att vi aldrig kommer att kunna enas om vilka aborter som är moraliskt rätt och vilka som är fel. Beslutet att ända ett litet människoliv kommer däremot alltid att vara ett av de absolut svåraste en kvinna kan ställas inför. Det finns därför ingen anledning att, som Espinoza och Peterson föreslår, komplicera ett redan svårt beslut ytterligare.

Sitta i klistret

Idag brusade jag upp. Blev oresonligt arg och använde kraftuttryck. Trots att stubinen var extra lång efter en underbar promenad genom ett fantastiskt vintervitt Sollentuna lyckades mina kollegor i kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott oavsiktligt skicka iväg en gnista rätt in i krutdurken, utan att någon hunnit inta säkerhetsavstånd. Med blicken mot den storslagna utsikten och ryggen mot de bortglömda herrarna i olja kom en artig fråga om jag kunde tänka mig att flytta mig ett steg åt vänster eftersom två personer tillhörande oppositionen ville sitta bredvid varandra för att kunna tissla och tassla under mötet. En sådan begäran säger jag självklart inte nej till och jag samlade ihop mina pinaler och drog mig obesvärat åt sidan. Lagom när eftersläntrarna droppat in och mötet egentligen borde ha börjat fick jag från flera håll samtidigt höra att jag satt vid fel sida av bordet. Fel sida?

Idén med att pinka in platser är inte främmande för mig. Jag tillämpade den själv så sent som på mellanstadiet och minns att jag verkligen tyckte det var oerhört viktigt att få sitta på precis samma plats varje dag. En och annan fest med bordsplacering har jag också varit på i mitt liv, utan att ställa till en scen som idag, trots att det allt för ofta hänt att jag som nykter stockholmsvegetarian placerats vid en bordsände eller klumpats ihop med alla andra med födoämnesallergier och/eller mat- och dryckfobier (tro mig, den som i sin bordsplacering i första hand utgår från att serveringspersonalen lätt ska kunna identifiera gäster med udda mat- och dryckespreferenser är INTE en bra värd). Annars har de senaste 25 åren väldigt sällan inbegripit situationer där det anses normbrytande att en vuxen människa i ett rum med andra vuxna människor sätter sig på en relativt godtycklig och valfri plats. Tills jag nyligen stiftade bekantskap med högre kommunalpolitiska kretsarna vill säga.

Jag sitter den här mandatperioden i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott. I alla dessa sammanslutningar verkar sittplatser vara ett känsligt ämne. I fullmäktige har alla sina fasta platser under fyra år. Trots att tekniken egentligen möjliggör att vi kan rösta och delta i debatten från Pajala sitter vi vackert uppradade efter inbördes placering på röstsedeln. Mina bänkgrannar är förvisso tålmodiga, men skulle de tröttna på att jag klottrar i deras handlingar kan de inte nästa gång välja en mindre distraherande bänkpolare.

I kommunstyrelsen har någon också tänkt till angående bordsplacering. För att markera detta placerades namnskyltar framför de ordinarie ledamöterna på första mötet, efter att icke tjänstgörande ersättare bryskt (jag skämtar inte) förpassats till en annan del av bordet än den reserverad för tjänstemän i nyckelpositioner och ledamöter med rösträtt. Här odlas också ”vi och dom”-känslan genom skilda bordssidor för majoritet och opposition och att det dessutom aldrig finns några mikrofoner framställda på de oviktigas bordsände (trots att kommunen förköpt sig så att det finns drivor av mikrofoner i skåpen). Redan på mitt första KS-möte gick det dessutom upp för mig att det till och med fanns en placeringshackordning bland ersättarna. Något jag upplystes om när jag satt mig bredvid någon jag kände och därmed hamnat närmre de tjänstgörande ledamöterna än vad mitt partis valresultat gjort mig förtjänt av. Ett resonemang jag funderade över en stund och sedan beslöt att högaktningsfullt förkasta.

På möten där man har förtroende för varandra, där olikheter berikar, där bra idéer tillåts vara bra idéer oavsett ursprung, där diskussioner kan leda till nya infallsvinklar och ändra beslutsutgången ser jag möjligen grav ansiktsafasi hos ordföranden som ett legitimt skäl att de rutinerade ägnar sig åt apartheid.

Så här i efterhand känns det onekligen som något av en seger att vänsterpartiets ersättare, efter mitt oplanerade utbrott, obesvärat gled ner mellan tjänstgörande kristdemokrat och moderat. Att jag lackade ur var dumt, men vem vet, nästa gång jag tar upp en sakfråga i PEU kanske jag slipper pikas av de som minsann vet hur slipstenen ska dras.

Jo just det, trots inslag av liberal placering lyckades vi visst, i total enighet, fatta beslut om [att föreslå kommunstyrelsen föreslå kommunfullmäktige besluta om] en helt ny stadsdel i kommunen.