Filosofiska nötter

Hur många kvinnor känner du som genomfört en abort? Fundera på det en stund.

Två filosofiskt lagda herrar, Nicolas Espinoza och Martin Peterson framför idag på DN debatt att det är ”Dags för samhället att nyansera synen på aborter”. I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet undersöker de tanken att grundläggande moraliska omdömen om rätt och fel inte alltid är binära. De vill ändra den svenska lagstiftningen så att den speglar att aborter kan befinna sig en moralisk gråzon. Det heter att ”abortlagen bör moderniseras”.

I Sverige råder fri abort fram till 18:e graviditetsveckan. Därefter krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsen, som dock måste avslå ansökan om det finns anledning anta att fostret är livsduglig. Espinoza och Peterson finner uppenbarligen detta fel och vill införa en tredje kategori där det inte är samhällets skyldighet att aktivt assistera kvinnor som önskar göra abort, men där samhället heller inte förhindrar att de utförs. ”Om den gravida kvinnan befinner sig i den tredje kategorin och väljer att avbryta graviditeten är det hennes eget ansvar, inte något som samhället är skyldigt att bistå henne med.”

De debattsugna herrarna anser också att ”60- och 70-talens kvinnorörelse [hade] fel när den drev fram en abortlagstiftning som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets.” Man har dessutom kommit med kreativa förslag på hur man ska förhindra att den föreslagna moderna lagstiftningen leder till att aborter utförs illegalt eller blir en klassfråga, men jag tänker inte gå in närmare på vilka praktiska problem det skulle ställa till med när olika landsting kan tolka lagen olika, när speciella abortkliniker ska inrättas och det ska göras individuella bedömningar av kategori-tre-kvinnornas betalningsförmåga. För det i artikeln som verkligen gör att jag vill ruska om gubbarna är att samtidigt som de talar om att nyansera synen på aborter och konstaterar att ”Det är helt enkelt naivt att tro att man kan beskriva alla möjliga avvägningar mellan kvinnans och fostrets intressen i svartvitt” verkar de faktiskt tro att kvinnors beslut att genomföra abort är enkla, onyanserade och till råga på allt, något de inte tar eget ansvar för.

Nå, nu när du hunnit fundera en stund, hur många känner du som har gjort en abort? Erkänn, du har inte den blekaste aning! Antagligen för att få törs tala om egna aborter. Risken att dömas moraliskt, även för det mest nyanserade beslut, är uppenbar. Att inte våga berätta är samtidigt att ensam bära bördan av sitt beslut, utan att få ta del av andras stöd.

Det finns mycket som talar för att de allra flesta kvinnor är kapabla att fatta väl övervägda beslut och det finns dessutom anledning att tro att den som är gravid och inte önskar föda sitt barn vanligtvis har mycket goda skäl. Det finns också mycket som talar för att vi aldrig kommer att kunna enas om vilka aborter som är moraliskt rätt och vilka som är fel. Beslutet att ända ett litet människoliv kommer däremot alltid att vara ett av de absolut svåraste en kvinna kan ställas inför. Det finns därför ingen anledning att, som Espinoza och Peterson föreslår, komplicera ett redan svårt beslut ytterligare.