Almedalen - Schmalmedalen

För en statusknarkare som jag har fejan tydligt avslöjat att det varit Almedalsvecka; vännerna inom politik, media och lobbyindustri har exalterat rapporterat om bra och dåliga partiledartal, seminarier och rosévinsmingel. En och annan bild av Visby i solnedgång har också kommit oss andra till livs. Att jippot, för det är trots allt ett sådant även om det inte är någon vattenfestival vi talar om, bland deltagarna skapar stämning som hos tonåringar på konfirmationsläger går inte att ta miste på, men med all den tid och de enorma summor som partier, media, allehanda organisationer och till och med myndigheter och statliga verk lägger på detta är det kanske också någon som är intresserad av att fundera på vad som förmådde tränga igenom ringmjurarna och nå oss utanför? Jag är sakpolitiskt intresserad, jag ser på nyheterna, jag läser papperstidningar varje dag och jag slösurfar in på nyhetssajter flera gånger om dagen. Ändå är detta tyvärr det jag minns från Almedalsveckan valåret 2010:

• Göran Hägglunds magsjuka fick utrymme i DN inte mindre än tre gånger.
• Sven-Otto Littorin beskyllde media för att exponera hans barn, men gjorde själv exakt samma sak när han duckade bakom dem istället för att vara ärlig.
• Fredrik Reinfeldt har en ny mediastategi, men är antingen lättlurad eller en lurendrejare.
• Mitt snart femton år gamla beslut att aldrig, aldrig, aldrig köpa Aftonbladet står sig rätt bra efter att Lena Melins "varför Aftonbladet inte nu publicerar de nya uppgifterna om Sven Otto Littorin" givetvis raskt skulle följas av "Därför skriver vi om Littorins påstådda sexköpsbrott".
• Media var väldigt intresserade av Ingvar Carlssons trädgård. Om de lockades dit för att hans partikamrater var desperata eller om det var som Centerns till synes konspirationsteoribenägna partisekreterare verkar hävda, ett led i en planlagd kampanj för att (smuts)kasta ut (C) och Maud Olofsson ur riksdagen, vet dock ingen med säkerhet.
• Margot Wallström kom och lyssnade på sin partiledare Mona Sahlins torgmöte och det var kanske inte helt ok.
• Folkpartiet talade om en ut-och-gå-garanti och DN förklarade oss, visserligen inte utan en viss ömhet, ärligt socialliberala, men lite lätt strategiskt sinnesslöa.

Sakfrågorna kom som alltid i skymundan medan personer och mediastrategier fick utrymme. Ironiskt nog bidrar jag själv med mitt blogginlägg, det vet jag, men jag tycker det finns anledning att offentligt djupt beklaga att det så ofta är hur och vem och inte vad som avgör åt vilket håll blickarna vänds.

Veckan i Visby var säkert minnesvärd för deltagarna, men om målet var att nå även utanför de tjocka ringmurarna lyckades Gudrun Schymans delvis med sina röksignaler, de andra brände nog mest pengar.