Frihet i döden

Jag tror inte på gud. Det har jag nog aldrig gjort, med undantag av en kort passage 1983 som jag delar med många jämnåriga kvinnor i det här landet. Jag har läst min bibel och tagit till mig vettiga stycken, förkastat andra och självklart har jag genom åren funderat mycket kring tro och religion. Sekulariserad i enlighet med svensk norm vore nog en lämplig etikett på uppväxten och den har självklart präglat mig. När en av mina kloka vänner stack Illusionen om gud i händerna på mig och sa att jag borde tänka en vända till hjälpte dock inga undanflykter. Jag tvingades konfronteras med min tro, eller avsaknaden av den, och jag fick till slut erkänna mig besegrad. Samma dag ändrade jag Religiös åskådning på Facebook från det bekväma agnostiker till det, för många, mer skavande ateist. Det var frigörande att komma ut ur garderoben och till min stora glädje slapp mitt nya jag förskjutas av de i vänkretsen med en mycket uttalad tro.

Livet som ateist i Sverige skiljer sig kanske inte så mycket från det som agnostiker eller troende, men vad gäller döden finns tydliga skillnader. Jag lever fortsatt i en trygg övertygelse om att ingen gud har en plan för mig och att jag själv styr över vad det blir av mitt liv. Skillnaden är att det jag vill se hända kan jag inte skjuta upp för jag vet att jag en dag ska dö även om jag inte har en aning om när. En dag ska jag dock garanterat dö, det ska vi alla, och när jag gör det är jag helt enkelt borta. De elektriska impulser i hjärnan som gör mig till den jag är kommer att upphöra och ingen själ kommer att virvla iväg eller dröja sig kvar. Det finns ingen plats för mig i någon himmel eller helvete. Jag får varje dag själv se till att ta ansvar för mitt handlande och eftersom inga återseenden väntar efter döden måste de jag håller av få känna sig så älskade i livet att det finns kärlek kvar även när jag är borta och inte kan ge dem mer. Livet känns mycket viktigare och roligare sedan jag förlikats med insikten om att det kommer att följas av en oändlig tid av död.

Mina anhöriga har naturligtvis mitt fulla förtroende att göra precis vad de vill, inom lagens ram, med den biomassa jag efterlämnar när hjärnan släckt ner. Utan att ha någon övertro på min charm tror jag att det kanske kommer att finnas några människor som har ett behov av ett avslut och ett farväl även av mig. Det är nämligen ett behov de allra flesta har när en människa i deras närhet dör. Om mina anhöriga finner tröst i att fylla min rester med kemikalier, låta en präst berätta lite om mig och lite om gud, använda jordens begränsade resurser till en påkostad kista att elda upp och gräva ner i vigd jord och avslutningsvis resa en monumental sten som ska stå i 25 år med inskriptioner om min uppgång och mitt fall så står det dem helt fritt. Jag har inga invändningar. För låt oss göra det klart ännu en gång, då är jag inte längre kapabel att tycka något alls. Däremot känner jag dem nog så väl att jag törs gissa att det knappast skulle kännas rätt för dem och troligen inte ge dem tröst. Det skulle kunna vara ett befriande ironiskt avslut på en ateists vara, men även om ironi är min generations signum tror jag inte det är det paketet de kommer att vilja lägga i varukorgen i Fonus webbutik.

Tänk istället om mina anhöriga och vänner kunde få samlas för att ta farväl av mina frystorkade rester i ett vackert kapell helt utan religiösa symboler. Tänk om det i anslutning till detta kapell fanns en begravningsplats eller kanske ännu hellre än minneslund dit de kunde söka sig för att finna tröst i den vackra arkitekturen och den rogivande miljön. Tänk om detta fanns i min hemkommun Sollentuna och var finansierat av pengar som jag och andra redan betalat in för att täcka vår hädangång.

Jag är nog inte helt ensam om att tänka i dessa banor eftersom andelen borgerliga begravningar ständigt ökar och i stockholmsregionen 2008 var uppe i 10,5 %. Via lagstiftning som begravningslag och begravningsförordning vill staten garantera alla invånare en värdig begravning. Man kan välja en borgerlig begravning, men fysiska platser som säkerställer värdighet för anhöriga med annan religion eller frihet från religion åstadkommer man inte genom att ge pengarna till en kyrka. Jag och två miljoner andra svenskar är inte medlemmar i svenska kyrkan och vi saknar idag helt möjlighet att påverka vad begravningsavgiften används till.

Jag vill att begravningsansvaret läggs på kommunerna istället för kyrkan. Hade kommunen det ansvaret skulle alla, oavsett religion eller frihet från sådan, på lika villkor kunna diskutera vad pengarna ska användas till. Det skulle kännas rätt i ett land som både har religionsfrihet och är ett av världens minst religiösa.

Jag lever i frihet från religion. Låt samma frihet få prägla min död.