EU:s skolmjölksstöd

I gårdagens DN kunde man läsa om förskolan Pärlugglan i Sollentuna som reagerat på att de tvingades sätta upp en reklamaffisch för att få servera EU-subventionerade mjölkprodukter. När många andra verkar uppröras över de juver- och öronlösa korna på affischen samt reklam riktad till barn är det något annat i historien som stör mig.

Det är ju förvisso positivt att en del av EU:s enorma budget kommer barnen till nytta, i detta fall genom subventionering av produkter som mjölk och smaksatt yoghurt, men är det egentligen vettigt att sådant styrs på EU-nivå? Blir det verkligen billigare mjölk i skolorna av att EU designar, trycker och distribuerar affischer och avlönar kontrollanter som åker runt i EU-länderna och kontrollerar affischuppsättning och att den subventionerade mjölken inte, i strid mot skolmjölksförordningen, används i varma rätter? Jag är positiv till EU, tro inget annat, men det är mycket viktigt att vi inom EU-samarbetet håller oss till de viktiga kärnfrågorna och inte sprider löjets skimmer över unionen genom skolmjölksförordningar, subventionerade tobaksodlingar och regler om raka gurkor. Det är hög tid att radikalt förändra vad som ska hanteras på EU-nivå och vad som kan skötas på lokal nivå.

Avslutningsvis vet jag att många tycker att det är en självklarhet att mjölk ska serveras som måltidsdryck till barn. Den är en lätthanterlig och välsmakande protein- och kalciumkälla som många ser som en förutsättning för friska barn med starka ben. Jag gillar också komjölk, men för mig finns det både etik- och miljöskäl som får mig att inte uteslutande sjunga dess lov. Efter att i verkligheten ha hört nyförlösta kors hjärtskärande råmanden efter de kalvar de separerats från direkt efter födseln har jag svårt att få ner en klunk icke KRAV-märkt mjölk utan ett sting av dåligt samvete. Lägger man dessutom till det faktum att en liter mjölk bidrar med 1,1 kg koldioxidutsläpp (att jämföra med det omdebatterade buteljerade vattnet som bidrar med 0,8 kg/l) så önskar jag att vi i alla fall kunde börja diskutera om mjölk från traditionella lantbruk alltid är rätt måltidsdryck för våra barn. Personligen tycker jag den frågan passar bättre på nästa föräldramöte än på EU-nivå.

Käppar i hjulen?

Trots att jag har blandade känslor för det konsumtionsmekka som Häggvik förvandlats till var mina förväntningar stora när Coop Forum i Häggvik i juni slog upp dörrarna till ”Sveriges grönaste stormarknad”. Tänk vilken lyx att på cykelavstånd få tillgång till en butik som verkligen har ett brett utbud av ekologiska varor! Döm av min förvåning när jag på premiärbesöket noterade att det enda cykelställ som fanns att tillgå var beläget långt bort från entrén. Som bilist kunde man köra i princip fram till dörrarna och parkera, men även en kommersiell aktör som vänder sig till miljömedvetna konsumenter vågar uppenbarligen prioritera ned cyklisterna.

Tyvärr är det alldeles för ofta så att icke bilburna trafikanter marginaliseras. Personligen anser jag att det borde vara en självklarhet att gång- och cykelvägar ska ha högre prioritet och standard än vägnätet i övrigt. Ett sammanhängande cykelnät både inom och mellan grannkommunerna underlättar valet att ställa bilen. Det är ett oskick att låta cykelvägarna ha ett tjockt lager grus kvar en bra bit in på våren och att på vintern ploga upp all snö från vägarna upp på trottoarerna leder till både problem och faror för gående. Visst kostar det att anlägga och underhålla ett bra GC-nät, men det är investeringar i både miljö och hälsa som jag tror att vi oftare skulle kunna räkna hem om vi vågade göra nya värderingar i våra beräkningsprinciper. Sollentuna har visserligen en förbättringspotential på området, det kan jag inte förneka, men vi har samtidigt gjort en del fina satsningar på sistone.För egen del ska jag, innan slasket kommer, passa på att hämta mitt exemplar av kommunens nya cykelkarta och snart kan vi i södra Häggvik och Skälby njuta av den efterlängtade ”nya” tunneln under järnvägen.

Hur blir det då med cyklarna vid Coop? Som tur är har cyklister en tendens att finna sina egna vägar även när omgivningen är enkelspårigt bilfixerad. Cykelstället i parkeringens utkant gapar tomt, men vid entrén står cyklar av alla de slag i en salig röra. Stormarknadschefen Patrik Wallin har, för tre månader sedan, mejlledes lovat att nya cykelställ är beställda och kommer att placeras vid entrén. Jag har inte sett löftet infriat ännu, men hoppet är som bekant det sista som överger människan!

...när knappast ens posten går fram

Idag blev stora delar av Sollentuna strömlöst. Avbrottet varade inte länge, men när telefonväxeln gick i dvala och det pågående telefonsamtalet bröts samtidigt som datorn slocknade kunde jag inte jobba på som planerat. Efter att ha dirigerat om företagstelefonen till mobilen tog jag därför hunden på en promenad till ICA Norrviken där företaget har sin postbox och där vi varje morgon inhandlar kontorets morgonfika. Utanför möttes jag av en liten ansamlig människor. Eftersom frysar och kassor inte klarar sig utan ström var kunderna utkörda och butiken låst. Vi fick snällt vänta eller vända om med oförrättat ärende. Med andra ord kunde vi inte ens komma åt den fysiska posten när strömförsörjningen felade. Det hade jag faktiskt inte räknat med.

Åter på jobbet började jag och kollegorna diskutera samhällets sårbarhet (samtidigt som vi passade på att sortera papper) och det visade sig att vissa på hemmaplan inte hade tillgång ens till de mest basala kokmöjligheter om strömmen försvann. Själva har vi både spritkök och bränsle samt en större samling konserver och torrvaror att ta till om strömmen försvinner, men när batteriet i mobilen tar slut skulle vi t.ex. inte kunna ringa för någon vanlig telefon som inte kräver extern strömförsörjning har vi faktiskt inte längre även om vi fortsätter våga vägra IP-telefoni. Vi har filtar, ficklampa och första förband i bilen om något oförutsett händer, men jag tror inte att jag skulle kunna tanka bilen om bensinstationen var strömlös, även om macken lyckades hålla igång pumparna. Jag har nämligen nästan aldrig kontanter med mig och kort har ju en tendens att sluta fungera när kortläsaren är strömlös. Det finns med andra ord en del brister att upptäcka i den privata krisplanen.

För en tid sedan kunde man i lokaltidningen läsa om kommunens Frivilliga resursgrupper (FRG) som i händelse av kris kan hjälp medborgarna genom att t.ex. ordna med besök hos äldre när strömlöshet sätter trygghetslarm ur spel. Jag är glad att vi i Sollentuna satsar på krisberedskap av detta slag och känner stor tacksamhet mot de sollentunabor som lägger oavlönad tid och kraft på detta. Samtidigt fick dagens strömavbrott mig att fundera på om inte behovet av hjälp till medborgarna kan bli mycket, mycket större än vad vi anar. Vi behöver bl.a. mat, värme, vatten, fungerande avlopp, mediciner och sjukvård samtidigt som vi har stora behova av att kunna transportera oss och hålla kontakten med omvärlden. Många av dessa saker ska (och har) samhället resurser och beredskap att hjälpa till med, men om vi inte har några privata förråd av mat, stearinljus, batterier och spritkök hemma hur sårbart är då inte vårt samhälle? Vad händer om vi drabbas av något värre än några dagars strömavbrott?

Jag hoppas och tror att kommunen har en väl fungerade krisplan och jag kommer snarast att sätta mig in i mer hur den ser ut för min nämnd och redan idag ska jag se över företagets och familjens. En vänlig postmästare på Posten lovade för övrigt att se över rutinerna för tillgängligheten av postboxarna. Är det kanske läge att du också tar en titt på din krisberedskap?

2012-02-18: Intressant text i DN