Var inte feg

De flesta i min omgivning verkar nöjda med att polisen gör utandningsprov, men ofta framförs åsikten att polisen borde förlägga dessa kontroller till helger då det dricks mer än vanligt och lägga mindre energi på vardagskontrollerna. Alla verkar rörande överens om att det är vid dessa blöta högtider polisen har störst chans att göra något åt rattonykterheten. Om man bortser från att vardagskontrollerna hjälper till att identifiera alkoholister som mycket mer frekvent kör berusade än de festrelaterade förarna ligger det något i detta resonemang. Intensiv polisnärvaro under storhelger ger samhället goda möjligheter att ”sätta dit” berusade förare och polisens blotta närvaro avskräcker säkert några från att ”chansa”. Jag är dock övertygad om att inte ens de allra största polisinsatser kan ersätta det ansvar som vilar på dig, mig och alla andra som kan bli vittnen till en släkting, vän eller bekant som i onyktert tillstånd sätter sig bakom ratten.

För varje alkoholpåverkad förare finns en egen historia. Vissa är rejält berusade, andra saknar insikten att kvällens måttliga alkoholintag eller gårdagens berusning fortfarande kan lämna spår i såväl blod som reaktionstid och omdöme. De allra flesta har dock en sak gemensamt, de har haft andra vuxna människor i sin närhet som kunnat hindra dem från att köra. Det är självklart inte roligt att behöva säga till någon att han eller hon nog inte är i skick att köra. Ännu jobbigare är att behöva ta ifrån någon bilnyckeln, men vad är ditt obehag i jämförelse med den tragedi en berusad förare kan ge upphov till? Det finns ingen ursäkt för att köra berusad, men vad ursäktar att låta någon sätta andras och sitt eget liv på spel?

Vi kommer att se poliser på vägarna både under nyårshelgen och på vardagar och jag är övertygad om att de räddar liv i båda situationerna. Nästa gång du inser att någon i ditt umgänge tänker köra onykter, var inte feg, ta chansen att rädda liv du också!

Två timmar är allt jag begär

Sedan några veckor tillbaka har jag desperat försökt få alla i min omgivning att lägga två timmar på av sina liv på att förstå bakgrunden och vidden av den finansiella kris vi drabbats av. Nu har turen kommit till er. Chicago Public Radio har i sin programserie ”This American life” skapat ett fantastiskt radioprogram som enkelt och lättfattligt sammanfattar allt du behöver veta om bakgrunden till krisen. Du kan gratis lyssna på ”The Giant Pool of Money” direkt i datorn eller betala en symbolisk slant och ladda ner det till mp3-spelaren.

Får du blodad tand finns uppföljaren ”Another Frightening Show About the Economy” som beskriver vad som egentligen hände när finanskrisen blev ett faktum. Lite knepigare finansiella termer och begrepp i detta avsnitt, men gjort för att alla ska få chansen att förstå.

Programmen är ca en timme vardera, så bulla upp, dämpa belysningen, luta dig tillbaka och njut av en riktig skräckis.

Lika inför lagen?

I bl.a. DN, metro och Aftonbladet har man kunnat läsa om en läkarstuderande som får fortsätta utbilda sig till läkare trots att han dömts för våldtäkt mot barn. Högskolans avskiljandenämnd ser nämligen ingen påtaglig risk att brottet upprepas.

Som nämndeman i länsrätten kommer jag i kontakt med beslut om återkallanden av taxiförarlegitimationer. När våldsbrott begåtts återkallas legitimationen i princip undantagslöst och spärrtiden är minst tre år, ofta upp till 5 år. Om man på sin fritid har uppträtt hotfullt och hårdhänt puttat någon kan man anses olämplig som taxiförare. Trots att lagstiftarens stränga syn i många fall leder till personliga tragedier med förlorad anställning och försörjningsmöjlighet, väger alltid taxipassagerarnas trygghet och säkerhet mycket tyngre än förarens behov av legitimationen. Risken att brottet upprepas diskuteras sällan ingående då lagen är tydlig, ett våldsamt beteende kan inte kombineras med ett arbete som taxiförare. Jag delar helhjärtat lagstiftarens syn.

Läkare och taxiförare kan tyckas vara väsensskilda yrken, men vi lämnar i hög grad ut oss till båda och har därför ett stort behov av att känna förtroende för utövarna. Av HANs beslut i fallet med läkarstudenten kan jag inte dra någon annan slutsats än att patienters trygghet och säkerhet är något som är underordnat rätten att fullfölja en påbörjad läkarutbildning. Grovt tillspetsat kan man kanske också konstatera att man har anledning att känna sig säkrare i en taxi än på läkarbesöket. Det är skrämmande att lagstiftningen är så spretande, både vad gäller att tillgodose vårt behov av trygghet och i sin syn på rätten till en yrkesutövning. Det står helt enkelt inte rätt till med lagstiftningen när någon som våldtagit ett barn skulle hindras från att få köra taxi, men tillåts bli läkare!

Buller i Miljööverdomstolen

I dagarna meddelade Miljööverdomstolen i en dom att Vägverket måste vidta åtgärder för att sänka bullernivåerna utomhus i ett bostadsområde i Huskvarna där E4:an passerar bara något tiotal meter från husen. Åtgärder som s.k. tyst asfalt, sänkt hastighet eller ytterligare plank kan bli aktuellt för att sanera de boendes ljudmiljö även utomhus. Troligen kommer det att kosta en rejäl slant, pengar som Vägverket får spara in genom att ställa in eller skjuta upp andra satsningar.

Detta är en stor seger för de bullerstörda i Huskvarna och domen ger en tydlig signal om att buller är ett miljöproblem som vi alla måste ta på än större allvar, även i andra delar av landet. För Sollentunas del tror dock vår miljöchef att domen tyvärr inte förändrar så mycket. Vi är helt enkelt inte tillräckligt utsatta för att kunna jämföras med Huskvarnaborna, i alla fall inte vad gäller motorvägsbuller. Sollentunas envetna kamp för att få Vägverket att lägga tyst asfalt på E4:an kommer dock att fortsätta. En seger har vi dessutom redan vunnit i Sollentunas södra delar. Mången fartglad motorvägsbilist har nog muttrat besvärat över att det nu råder 90 km/h som maximalt tillåtna hastighet där. Fast istället för att få tjura över att bilresan på denna sträcka nu tar 1,2 minuter längre tid skulle de kunna känna lite kollektiv glädje åt den klart förbättrade ljudmiljön för de boende.

Kanske kan även kommunens allra mest bullerutsatta invånare, de i norra Sollentuna, se fram emot lite mer lugn framöver. Länsstyrelsen tittar nämligen just nu, på initiativ av en ensam driftig Vibybo, på en hastighetssänkning även på E4:an norr om Häggvik. Något kommunen till fullo ställer sig bakom. Dessutom väntar många med spänning på Miljööverdomstolens stundande dom om Arlandas tillstånd för flygvägar. Den domen skulle, till skillnad från Huskvarnafallets, verkligen kunna rita om bullerkartan för Sollentunaborna.

Kommunmässa i Stinsen 25/10

Har du inte kommit dig för med att göra en radonmätning ännu? Funderar du på om den där stödmuren som skulle behövas på baksidan eventuellt kräver bygglov? Ligger du sömnlös om nätterna pga flygbuller eller för att bostadsrättsföreningens energideklaration ännu inte lämnats in? Kom då förbi miljö- och byggnadsnämndens monter på Kommunmässan i Stinsen, lördagen den 25/10. Där kan du beställa radonmätning, prata bygglov och lära dig mer om buller samt få lugnande besked om energideklarationen. Det finns dessutom massor av politiker och tjänstemän från många andra nämnder, förvaltningar och myndigheter på plats för att svara på frågor av alla de slag.

P.S. Mässan pågår 11-16 och murar kräver nästan alltid bygglov.

EU:s skolmjölksstöd

I gårdagens DN kunde man läsa om förskolan Pärlugglan i Sollentuna som reagerat på att de tvingades sätta upp en reklamaffisch för att få servera EU-subventionerade mjölkprodukter. När många andra verkar uppröras över de juver- och öronlösa korna på affischen samt reklam riktad till barn är det något annat i historien som stör mig.

Det är ju förvisso positivt att en del av EU:s enorma budget kommer barnen till nytta, i detta fall genom subventionering av produkter som mjölk och smaksatt yoghurt, men är det egentligen vettigt att sådant styrs på EU-nivå? Blir det verkligen billigare mjölk i skolorna av att EU designar, trycker och distribuerar affischer och avlönar kontrollanter som åker runt i EU-länderna och kontrollerar affischuppsättning och att den subventionerade mjölken inte, i strid mot skolmjölksförordningen, används i varma rätter? Jag är positiv till EU, tro inget annat, men det är mycket viktigt att vi inom EU-samarbetet håller oss till de viktiga kärnfrågorna och inte sprider löjets skimmer över unionen genom skolmjölksförordningar, subventionerade tobaksodlingar och regler om raka gurkor. Det är hög tid att radikalt förändra vad som ska hanteras på EU-nivå och vad som kan skötas på lokal nivå.

Avslutningsvis vet jag att många tycker att det är en självklarhet att mjölk ska serveras som måltidsdryck till barn. Den är en lätthanterlig och välsmakande protein- och kalciumkälla som många ser som en förutsättning för friska barn med starka ben. Jag gillar också komjölk, men för mig finns det både etik- och miljöskäl som får mig att inte uteslutande sjunga dess lov. Efter att i verkligheten ha hört nyförlösta kors hjärtskärande råmanden efter de kalvar de separerats från direkt efter födseln har jag svårt att få ner en klunk icke KRAV-märkt mjölk utan ett sting av dåligt samvete. Lägger man dessutom till det faktum att en liter mjölk bidrar med 1,1 kg koldioxidutsläpp (att jämföra med det omdebatterade buteljerade vattnet som bidrar med 0,8 kg/l) så önskar jag att vi i alla fall kunde börja diskutera om mjölk från traditionella lantbruk alltid är rätt måltidsdryck för våra barn. Personligen tycker jag den frågan passar bättre på nästa föräldramöte än på EU-nivå.

Käppar i hjulen?

Trots att jag har blandade känslor för det konsumtionsmekka som Häggvik förvandlats till var mina förväntningar stora när Coop Forum i Häggvik i juni slog upp dörrarna till ”Sveriges grönaste stormarknad”. Tänk vilken lyx att på cykelavstånd få tillgång till en butik som verkligen har ett brett utbud av ekologiska varor! Döm av min förvåning när jag på premiärbesöket noterade att det enda cykelställ som fanns att tillgå var beläget långt bort från entrén. Som bilist kunde man köra i princip fram till dörrarna och parkera, men även en kommersiell aktör som vänder sig till miljömedvetna konsumenter vågar uppenbarligen prioritera ned cyklisterna.

Tyvärr är det alldeles för ofta så att icke bilburna trafikanter marginaliseras. Personligen anser jag att det borde vara en självklarhet att gång- och cykelvägar ska ha högre prioritet och standard än vägnätet i övrigt. Ett sammanhängande cykelnät både inom och mellan grannkommunerna underlättar valet att ställa bilen. Det är ett oskick att låta cykelvägarna ha ett tjockt lager grus kvar en bra bit in på våren och att på vintern ploga upp all snö från vägarna upp på trottoarerna leder till både problem och faror för gående. Visst kostar det att anlägga och underhålla ett bra GC-nät, men det är investeringar i både miljö och hälsa som jag tror att vi oftare skulle kunna räkna hem om vi vågade göra nya värderingar i våra beräkningsprinciper. Sollentuna har visserligen en förbättringspotential på området, det kan jag inte förneka, men vi har samtidigt gjort en del fina satsningar på sistone.För egen del ska jag, innan slasket kommer, passa på att hämta mitt exemplar av kommunens nya cykelkarta och snart kan vi i södra Häggvik och Skälby njuta av den efterlängtade ”nya” tunneln under järnvägen.

Hur blir det då med cyklarna vid Coop? Som tur är har cyklister en tendens att finna sina egna vägar även när omgivningen är enkelspårigt bilfixerad. Cykelstället i parkeringens utkant gapar tomt, men vid entrén står cyklar av alla de slag i en salig röra. Stormarknadschefen Patrik Wallin har, för tre månader sedan, mejlledes lovat att nya cykelställ är beställda och kommer att placeras vid entrén. Jag har inte sett löftet infriat ännu, men hoppet är som bekant det sista som överger människan!

...när knappast ens posten går fram

Idag blev stora delar av Sollentuna strömlöst. Avbrottet varade inte länge, men när telefonväxeln gick i dvala och det pågående telefonsamtalet bröts samtidigt som datorn slocknade kunde jag inte jobba på som planerat. Efter att ha dirigerat om företagstelefonen till mobilen tog jag därför hunden på en promenad till ICA Norrviken där företaget har sin postbox och där vi varje morgon inhandlar kontorets morgonfika. Utanför möttes jag av en liten ansamlig människor. Eftersom frysar och kassor inte klarar sig utan ström var kunderna utkörda och butiken låst. Vi fick snällt vänta eller vända om med oförrättat ärende. Med andra ord kunde vi inte ens komma åt den fysiska posten när strömförsörjningen felade. Det hade jag faktiskt inte räknat med.

Åter på jobbet började jag och kollegorna diskutera samhällets sårbarhet (samtidigt som vi passade på att sortera papper) och det visade sig att vissa på hemmaplan inte hade tillgång ens till de mest basala kokmöjligheter om strömmen försvann. Själva har vi både spritkök och bränsle samt en större samling konserver och torrvaror att ta till om strömmen försvinner, men när batteriet i mobilen tar slut skulle vi t.ex. inte kunna ringa för någon vanlig telefon som inte kräver extern strömförsörjning har vi faktiskt inte längre även om vi fortsätter våga vägra IP-telefoni. Vi har filtar, ficklampa och första förband i bilen om något oförutsett händer, men jag tror inte att jag skulle kunna tanka bilen om bensinstationen var strömlös, även om macken lyckades hålla igång pumparna. Jag har nämligen nästan aldrig kontanter med mig och kort har ju en tendens att sluta fungera när kortläsaren är strömlös. Det finns med andra ord en del brister att upptäcka i den privata krisplanen.

För en tid sedan kunde man i lokaltidningen läsa om kommunens Frivilliga resursgrupper (FRG) som i händelse av kris kan hjälp medborgarna genom att t.ex. ordna med besök hos äldre när strömlöshet sätter trygghetslarm ur spel. Jag är glad att vi i Sollentuna satsar på krisberedskap av detta slag och känner stor tacksamhet mot de sollentunabor som lägger oavlönad tid och kraft på detta. Samtidigt fick dagens strömavbrott mig att fundera på om inte behovet av hjälp till medborgarna kan bli mycket, mycket större än vad vi anar. Vi behöver bl.a. mat, värme, vatten, fungerande avlopp, mediciner och sjukvård samtidigt som vi har stora behova av att kunna transportera oss och hålla kontakten med omvärlden. Många av dessa saker ska (och har) samhället resurser och beredskap att hjälpa till med, men om vi inte har några privata förråd av mat, stearinljus, batterier och spritkök hemma hur sårbart är då inte vårt samhälle? Vad händer om vi drabbas av något värre än några dagars strömavbrott?

Jag hoppas och tror att kommunen har en väl fungerade krisplan och jag kommer snarast att sätta mig in i mer hur den ser ut för min nämnd och redan idag ska jag se över företagets och familjens. En vänlig postmästare på Posten lovade för övrigt att se över rutinerna för tillgängligheten av postboxarna. Är det kanske läge att du också tar en titt på din krisberedskap?

2012-02-18: Intressant text i DN