Alla som tror på gud räcker upp handen!

Jag satte nästan maten i vrångstrupen och fick harkla mig rejält innan jag återfick talförmågan och kunde fråga ut treåringen som satt med armen rakt upp vid matbordet. Visst hade vi pratat om religion med honom, men meningen vår son tagit i sin mun och den efterföljande fysiska trosbekännelsen från denne lille repeterande papegoja måste helt enkelt ha varit i säck innan den kom i påse. Det hade den, visade det sig. Sonens citat kom från en fröken på morgonsamlingen på det dagis han precis bytt till. Jag är än idag imponerad av att jag lyckades hålla mig saklig och lugn i min utfrågning av sonen trots att det som malde inombords var helt andra frågor än de som kom ur min mun. Varför frågade personalen ut barnen ut om deras tro? Var det möjligt att vi som föräldrar kunde ha missat att vår förskola hade kristna förtecken?

Många är de gånger jag funderat över om en kommun med platsbrist i barnomsorgsverksamheter kan hänvisa barn till en religiös förskola mot föräldrarnas vilja. Jag har väntat och väntat på någon annan ska intressera sig för frågan och att den ska dyka upp i media, men tänkt att det tyvärr lär dröja. För en religiös familj som upprörs över en förskola med annan religiös profil väcker knappast några sympativågor i ett sekulariserat Sverige och vilken ickereligiös familj kan träda fram offentligt utan att både de och budbäraren framstår som intoleranta? Men så plötsligt händer det, en av få religiösa rörelser som det går att kritisera ostraffat ger sig in i förskolebranschen och Stockholms stad står plötsligt i skamvrån efter att ha hänvisat ett barn till en pedagogik som har sitt ursprung hos folk som tror att vi alla lider av trauman som vi åsamkats av elaka utomjordingar för miljoner år sedan. Scientologkopplingen lyfter problemet med att kommuner kan hänvisa barn till udda förskolor till en förstasidesnyhet i DN.

Vad gäller förskoleplacering säger skollagen att ”Skälig hänsyn ska tas till barnets vårdnadshavares önskemål”. Är det ett rimligt önskemål att inte vilja ha en konfessionell förskola åt sina barn? Ska man kunna tacka nej till en finskspråkig förskola och ändå få en annan placering inom lagens stipulerade fyra månader? Jag tycker det.

Folkpartiet vill att alla barn och föräldrar ska kunna välja den skolform som passar barnet bäst. För mig innebär den valfriheten också att barn och föräldrar inte ofrivilligt ska hänvisas till waldorfpedagoger, föräldrakooperativ och allergiförskolor när det de efterfrågar är barnomsorg utan atroposofi, arbetsgivaransvar eller extra avtal om att föräldrarna ska hålla sig rökfria. Utan ett tydligt ramverk om vilka önskemål en kommun tycker det är skäliga att ta hänsyn till saknas den förutsägbarhet som behövs för att den önskvärda valfriheten inte samtidigt ska riskera bli en begränsning för andra. Även vi i Sollentuna borde nog ta oss en funderare på vilka ramar vi enas kring för om detta finns idag i alla fall ingen information på kommunens hemsida.

Nej, sonens förskola hade inga kristna förtecken. Under samtalet där vid middagsbordet framgick det ganska snart att förskolan bara hade gjort just det vi hoppats på när vi valde just den, de hade aktivt jobbat med den värdegrund och det uppdrag läroplanen slagit fast. Att min son redan som treåring inte bara hemma uppmuntrats att diskutera och reflektera över tros- och livsfrågor samt skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt ger i alla fall mig gott hopp om framtiden.

Filosofiska nötter

Hur många kvinnor känner du som genomfört en abort? Fundera på det en stund.

Två filosofiskt lagda herrar, Nicolas Espinoza och Martin Peterson framför idag på DN debatt att det är ”Dags för samhället att nyansera synen på aborter”. I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet undersöker de tanken att grundläggande moraliska omdömen om rätt och fel inte alltid är binära. De vill ändra den svenska lagstiftningen så att den speglar att aborter kan befinna sig en moralisk gråzon. Det heter att ”abortlagen bör moderniseras”.

I Sverige råder fri abort fram till 18:e graviditetsveckan. Därefter krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsen, som dock måste avslå ansökan om det finns anledning anta att fostret är livsduglig. Espinoza och Peterson finner uppenbarligen detta fel och vill införa en tredje kategori där det inte är samhällets skyldighet att aktivt assistera kvinnor som önskar göra abort, men där samhället heller inte förhindrar att de utförs. ”Om den gravida kvinnan befinner sig i den tredje kategorin och väljer att avbryta graviditeten är det hennes eget ansvar, inte något som samhället är skyldigt att bistå henne med.”

De debattsugna herrarna anser också att ”60- och 70-talens kvinnorörelse [hade] fel när den drev fram en abortlagstiftning som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets.” Man har dessutom kommit med kreativa förslag på hur man ska förhindra att den föreslagna moderna lagstiftningen leder till att aborter utförs illegalt eller blir en klassfråga, men jag tänker inte gå in närmare på vilka praktiska problem det skulle ställa till med när olika landsting kan tolka lagen olika, när speciella abortkliniker ska inrättas och det ska göras individuella bedömningar av kategori-tre-kvinnornas betalningsförmåga. För det i artikeln som verkligen gör att jag vill ruska om gubbarna är att samtidigt som de talar om att nyansera synen på aborter och konstaterar att ”Det är helt enkelt naivt att tro att man kan beskriva alla möjliga avvägningar mellan kvinnans och fostrets intressen i svartvitt” verkar de faktiskt tro att kvinnors beslut att genomföra abort är enkla, onyanserade och till råga på allt, något de inte tar eget ansvar för.

Nå, nu när du hunnit fundera en stund, hur många känner du som har gjort en abort? Erkänn, du har inte den blekaste aning! Antagligen för att få törs tala om egna aborter. Risken att dömas moraliskt, även för det mest nyanserade beslut, är uppenbar. Att inte våga berätta är samtidigt att ensam bära bördan av sitt beslut, utan att få ta del av andras stöd.

Det finns mycket som talar för att de allra flesta kvinnor är kapabla att fatta väl övervägda beslut och det finns dessutom anledning att tro att den som är gravid och inte önskar föda sitt barn vanligtvis har mycket goda skäl. Det finns också mycket som talar för att vi aldrig kommer att kunna enas om vilka aborter som är moraliskt rätt och vilka som är fel. Beslutet att ända ett litet människoliv kommer däremot alltid att vara ett av de absolut svåraste en kvinna kan ställas inför. Det finns därför ingen anledning att, som Espinoza och Peterson föreslår, komplicera ett redan svårt beslut ytterligare.