En trettioåring värd att fira

Idag skriver Peter Wolodarski i en krönika om friggebodar, Rut och Rot och minskad byråkrati. Han konstaterar att friggebodens 30-årsdag nyligen gick obemärkt förbi och besviket konstaterar jag att inte heller jag sett röken av någon födelsedagstårta på miljö- och byggnadsnämndens sammanträden. Det är något av en liten skandal, för friggeboden borde verkligen firas. De här åren i nämnden har dock lärt mig att den numera inte fullt så lilla boden faktiskt inte är helt uppskattad av alla tjänstemän. Fast även om man ogillar att folket köper sina 15 kvadratmeter arkitektonisk frihet på K-Rauta kommer man inte ifrån att friggebodslagstiftningen (som för övrigt innefattar även skärmtak och lite annat smått och gott) förenklat tillvaron för många och jag går verkligen igång på det som förenklar, det som ger mer frihet, även om det bara är på villatomter. Samtidigt gör jag ingen hemlighet av att jag emellanåt tenderar hänfalla åt värsta sortens paragrafrytteri. Denna dubbelnatur har jag svårt att förlika mig med, men jag försvarar denna gråa byråkratiska sida hos mig med att om man nu demokratiskt enats om lagar, regler och detaljplaner är det faktiskt rimligt att de följs även om de är löjliga och handlar om stödmurar i trädgården eller definitioner av altanhöjder.

Fast visst vore det skönt om lagstiftarna lite oftare gjorde som näringslivet och hade den goda smaken att ta ansvar för de fel och brister som visar sig i deras alster och se till att skyndsamt reparera uppenbart trasiga lagar. För dumheter smyger sig in i lagarna ibland, det är faktiskt ofrånkomligt. Faktum är att även om man nu snart lanserar plan- och bygglagen i en pimpad version finns det fortfarande kvar byråkrati i den som är svår att motivera för "verklighetens folk". Byråkrati som om den försvann knappast skulle rädda liv, lösa den globala uppvärmingen eller avhjälpa löneskillnaderna mellan könen, men som ändå förtjänar att bekämpas av någon folkvald riksdagspolitiker som likt Birgit Friggebo är uthållig nog att stå emot träliga remissvar.

Jag tror på mer rock 'n' roll på villatomterna. För hur många skulle egentligen må dåligt om kommunen inte var med och bestämde när någon på baksidan av sitt hus ville bygga en mur högre än 20 cm eller kanske slå på stort med en altan högre än 60 cm?

Det blir till att fixa en egen friggebodstårta till nästa arbetsutskott i nämnden. Upprensning av onödig byråkrati förtjänar att firas, speciellt när det är en klok folkpartist som gjort det som nästan ingen klarar, vågat tänka utanför lådan.

Solarietuna

Den solrika sommaren har i veckor lockat tidningarna att skriva om hur man känner igen farliga leverfläckar, men i dagens DN och SvD kan man läsa om hur man grundlägger sin hudcancer. Kommuner runt om i landet tillhandahåller solarier i simhallar och träningslokaler trots att dessa enligt både WHO och Strålsäkerhetsmyndigheten anses bidra till att öka antalet hudcancerfall. Så sker även i Sollentuna. Vår sim- och sporthall drivs visserligen inte av kommunen utan av ProMa Gym och friskvård, men i upphandlingen hade kommunen, om man haft viljan, kunnat ställa krav på att det inte ska finnas solarier eller att dessa ska ha 18-årsgräns. Idag är det fritt fram för någon som är 16 år fyllda att med kommunens goda minne sola sig "brun och fräsch".

Jag sitter i Miljö- och byggnadsnämnden i Sollentuna och jag tycker faktiskt kommunen agerar fegt i frågan om solarier i kommunala lokaler. För flera månader sedan tog jag upp detta internpolitiskt, men fick veta att kommunala upphandlingskrav av det här slaget är konkurrenshämmande och inte företagsvänliga och att jag därför borde låta bli att lyfta frågan. Jag kan bara beklaga att jag frågade först istället för att agera.

Det ingår i vårt vuxenansvar att skydda unga och omyndiga från sådant som malingt melanom, även om priset är en ofräsch vit hud. Det är bl.a. därför vi från kommunen, inom ramen för "Förskoleprojektet" varit ute och pratat om solskydd på förskolor i kommunen. För om vi ska lyckas med miljömålet att "Människors hälsa och den biologiska mångfalden ska skyddas mot skadliga effekter av strålning'' går det inte att gömma sig bakom valfrihet, företagsvänlighet och konkurrensfrämjande när det gäller solarier.

För den som vill använda sig av konkurrens för att påverka företag att sluta med solarier kan det vara bra att veta att det sedan december 2009, med hänvisning till just cancerrisken, är slutsolat på alla SATS-gym i Norden och så även i Sollentuna, även för de över 18.

Jag lovar lyfta frågan i MBN i höst så får vi se vilka politiker som törs hävda att det strider mot vår inriktning om att vara företagsvänliga och erbjuda valfrihet att inte erbjuda 16-åringar en fräsch hudcancer.

Almedalen - Schmalmedalen

För en statusknarkare som jag har fejan tydligt avslöjat att det varit Almedalsvecka; vännerna inom politik, media och lobbyindustri har exalterat rapporterat om bra och dåliga partiledartal, seminarier och rosévinsmingel. En och annan bild av Visby i solnedgång har också kommit oss andra till livs. Att jippot, för det är trots allt ett sådant även om det inte är någon vattenfestival vi talar om, bland deltagarna skapar stämning som hos tonåringar på konfirmationsläger går inte att ta miste på, men med all den tid och de enorma summor som partier, media, allehanda organisationer och till och med myndigheter och statliga verk lägger på detta är det kanske också någon som är intresserad av att fundera på vad som förmådde tränga igenom ringmjurarna och nå oss utanför? Jag är sakpolitiskt intresserad, jag ser på nyheterna, jag läser papperstidningar varje dag och jag slösurfar in på nyhetssajter flera gånger om dagen. Ändå är detta tyvärr det jag minns från Almedalsveckan valåret 2010:

• Göran Hägglunds magsjuka fick utrymme i DN inte mindre än tre gånger.
• Sven-Otto Littorin beskyllde media för att exponera hans barn, men gjorde själv exakt samma sak när han duckade bakom dem istället för att vara ärlig.
• Fredrik Reinfeldt har en ny mediastategi, men är antingen lättlurad eller en lurendrejare.
• Mitt snart femton år gamla beslut att aldrig, aldrig, aldrig köpa Aftonbladet står sig rätt bra efter att Lena Melins "varför Aftonbladet inte nu publicerar de nya uppgifterna om Sven Otto Littorin" givetvis raskt skulle följas av "Därför skriver vi om Littorins påstådda sexköpsbrott".
• Media var väldigt intresserade av Ingvar Carlssons trädgård. Om de lockades dit för att hans partikamrater var desperata eller om det var som Centerns till synes konspirationsteoribenägna partisekreterare verkar hävda, ett led i en planlagd kampanj för att (smuts)kasta ut (C) och Maud Olofsson ur riksdagen, vet dock ingen med säkerhet.
• Margot Wallström kom och lyssnade på sin partiledare Mona Sahlins torgmöte och det var kanske inte helt ok.
• Folkpartiet talade om en ut-och-gå-garanti och DN förklarade oss, visserligen inte utan en viss ömhet, ärligt socialliberala, men lite lätt strategiskt sinnesslöa.

Sakfrågorna kom som alltid i skymundan medan personer och mediastrategier fick utrymme. Ironiskt nog bidrar jag själv med mitt blogginlägg, det vet jag, men jag tycker det finns anledning att offentligt djupt beklaga att det så ofta är hur och vem och inte vad som avgör åt vilket håll blickarna vänds.

Veckan i Visby var säkert minnesvärd för deltagarna, men om målet var att nå även utanför de tjocka ringmurarna lyckades Gudrun Schymans delvis med sina röksignaler, de andra brände nog mest pengar.