En jobbig tid framöver

Det tog en vecka från provtagning tills vi fick besked om makens cancer. Den veckan hade gärna fått vara kortare. Det råder dock brist på cytodiagnostiker, den yrkeskår som har till uppgift att med mikroskopets hjälp upptäcka och diagnostisera cancerceller och då tar även prioriterade prover vad som för de väntande känns som en evighet. Det är naturligtvis inte alls bra och värre verkar det bli i framtiden; pensionsavgångar är att vänta inom yrket.

Även om jag varken blivit kretskortslödare eller flygplansmekaniker, vilket var de yrken jag fick prova på under mina praoperioder på högstadiet, vet jag att erfarenheterna därifrån gjorde det lättare för mig att välja teknisk linje på gymnasiet. Väl där uppvaktades vi årligen av sistaårselever från Väg och Vatten på KTH. Studenter som sponsrade av de framtida arbetsgivarna, byggföretagen, åkte runt och lyriskt berättade om sin utbildning och delade ut praktiska almanackor. Några av Landstinget sponsrade studenter från sista året på ”klinisk cytologi” på KI kan jag däremot garantera att vi inte såg röken av när vi åt vaniljmunkar i cafeterian på Rudbeck.

Bland de yrkeskårer vars rekryteringsproblem vi kommer att lida av i framtiden listar Arbetsförmedlingen bl.a. sjuksköterskor, allmänmedicinska läkare, barnmorskor och förskollärare. Då är det extra trist att veta att en ung släkting som aktivt försökt få praoplats på förskola istället erbjudits sin praktiska arbetslivsorientering på det stall där hon redan tillbringar all sin lediga tid.

Visst är det svårt för bristyrken som lastbilsmekaniker, VVS-montör och logoped att konkurrera med betydligt sexigare drömyrken som polis, kändis (!) och musiker hos ungdomar, men jag tror samtidigt att vi på bred front måste arbeta med rekrytering till bristyrken om vi inte vill stå utan geriatriksjuksköterskor och gymnasielärare inom naturvetenskap. Gick det att sälja in byggnadsfysik och trafikstatistik till mig så nog borde samhället med en kraftansträngning kunna övertyga några om att klinisk cytologi is the shit!

Jag skulle aldrig erkänna att jag valde att plugga på Väg och Vatten pga. de glada studenternas säljarbete, men nog mindes jag dem och läste gärna lite extra om utbildningen när det blev dags att söka till högskolan. Väl där träffade jag för övrigt en sådan där glad student, en kille med världens vackraste nötbruna lockar

Det är dags att runda av nu, lägga mig ner och borra in näsan i de där älskade lockarna.

Köp den, jag har den själv!

En ”tidning som står på fattigas sida, särskilt om de är unga kvinnor med kunskaper i självförsvar och vegansk matlagning, mot ozonhålet, sexism, amerikaner och bilar”, så beskrev Johan Hakelius, krönikör i Aftonbladet, Stockholms Fria Tidning. Att läsa en tidning som använder begrepp som arbetsköpare istället för arbetstagare, bevakar frågan om köttskatt och ger nästan en sida åt de odemokratiska aspekterna i att bara en islamisk församling erbjudits plats för moské i Rinkeby ger många infallsvinklar som saknas i andra media. Ibland ger det ett nyttigt test av den egna argumentationen, men jag erkänner att det också har hänt att jag tvingats till det där som är så jobbigt och svårt, att erkänna att jag faktiskt haft fel. Vilket är et bra betyg. Faktum är att jag i valet av tidning till lördagsfrukosten alltid väljer Fria först.

Förra veckan bjöds det en ny artikel kallad ”Oekonomisk tillväxt” i artikelserien ”Tillväxt till varje pris?”. Den handlade om tillväxt som mål istället för ett medel. Intressant frågeställning, men när jag gör en liten faktakoll hittar jag väldigt lite som går att tolka som att Landstinget i Örebro faktiskt erbjuder sjukvård för att främja tillväxten och inte för hälsan. Man måste alltså, som alltid, ha öppna ögon och en stor portion skepsis. Fast läs gärna artikeln ändå, den är bra. Eller skaffa en prenumeration. Tills alldeles nyligen fick man själv välja sin prenumerationskostnad utifrån vad man hade råd med. Nästan lite rörande sympatiskt.

Ännu ett sorgligt besked

Nu blir det lite sentimentalt igen. Jag läste nämligen i DN att ännu en riktig Sollentunainstitution går i graven; Ekströms Foto och Musik AB har försatts i konkurs. Jag minns hur jag som barn brukade stå utanför butiken i den smutsorangea gången och titta in genom skyltfönstret i hopp om att hinna uppfatta något av andras semesterbilder som på bana löpte förbi i framkallningsmaskinen. Här köpte jag också för första och sista gången strängar till min gitarr, som jag sedan aldrig lärde mig bemästra. I Ekströms skyltfönster kunde föreningar, även sedan centrum förvandlats från en ful ankunge till en svan, få sätta upp affischer för lokala teaterföreställningar och konserter. Sådan uppskattar jag och det är et av skälen till att jag varit butiken trogen med mina allt färre fotoframkallningar och filmrulleinköp.

Det finns flera företag utöver Ekströms som på något vis kommit att representera hela Sollentuna Centrum. Den Sollentunabo som inte känner till Balders Bröd, Perssons Bokhandel, Bloms Blommor och Stens ICA måste vara väldigt ung eller nyinflyttad. Nåja, det är ju ett nytt Centrum nu. Min son kanske kommer att se naked juice bar som en riktig Sollentunainstitution.

Visst är han söt?

Vårt eget dansante kommunalråd Lennart Gabrielsson (FP) äntrar scenen på Folkpartiets riksmöte i Västerås i mars 2010. Kjell Ericsson filmade och hade vänligheten att sedan lägga ut filmen på YouTube. Lennarts kommentar till detta? "Med sådana vänner behöver jag inga fiender".

Lennart, jag är också din "vän", jag lovar! Filmen bara råkade hamna på min blogg.

Slut på pengar i Sollentuna?

Dagens budgetuppstart i kommunen innebar som väntat varken änglakörer eller dansanta björnar jonglerande med facklor och knivar, men väl en ny erfarenhet. Jag stressade till mötet från jobbet och kom för sent på att jag glömt lägga tillbaka bensinkortet och de svenska pengarna i plånboken efter utlandsresan. Kommunens parkeringsautomater kan inte ta VISA och Mastercard, än, och vi tar inte heller Euro (trots att vi är en Eurokommun!) så jag stod för ett ögonblick bestört vid automaten och tänkte väldigt fula tankar tills jag kom på att jag faktiskt varit med och fattat beslut om att man ska kunna betala p-avgiften med telefonen. Så otroligt smidigt! Ett litet SMS och vips hade jag betalt för en timme och kunde flåsa in i kommunalhuset. SMS-påminnelse kom sedan automatiskt innan timmen var slut så att jag kunde fylla på. Vilket jag också fick göra ett antal gånger eftersom mötet, fast det bidde kortare än planerat, aldrig ville ta slut.

Jag har redan tidigare terroriserat mina närmast sörjande med frågor om när man tror att världen (läs Sollentuna) är mogen att skippa mynten i automaterna. Mynthanteringen är dyr, både för att automaterna ska tömmas, men också för att de bryts upp och stjäls ur. Törs man som politiker föreslå att skippa myntautomaterna och bara hänvisa till kort och telefon? Kan man kanske rent av tänka sig att helt skrota automaterna och bara ha telefonbetalning? Det skulle spara en god slant åt kommunen och möjliggöra avgiftsbeläggning även där det bara finns ett fåtal platser, något som är omöjligt idag. Vad tycker du?

Regeringen gillar för övrigt inte kontanter, kan man förstå av nya lagförslag som ska ge mindre kontanthantering (DN, SvD). Parkering är dock inte en regeringsfråga utan i allra högsta grad kommunal. Om det finns pengar att spara i den kommunala verksamheten redan 2011 vore det inte dumt. Så mycket fick jag i alla fall ut av budgetmötet innan jag stressade tillbaka till jobbet för att arbeta ihop till telefonräkningen.

P.S. Vill du SMS-parkera centralt i Sollentuna kan kan du SMSa 58 följt av mellanslag och därefter bilens registreringsnummer (Så här: 58 ABC123) till 72395. Du får en bekräftelse per SMS. Kostnaden är 10:- per timme vilket är 2:- mer än om du vänder ut och in på byxfickorna i jakt på småslantarna. Att inte betala kostar för övrigt betydligt mer. Det har jag visst också varit med och beslutat.

Tummen upp för bajs i påse, men vi måste ändå bli färre

Två saker fångar speciellt mitt intresse i DN idag. DN debatts varning om befolkningsexplosion och vetenskapsredaktionens artikel om Peepoo (tyvärr inte tillgänglig på nätet). Peepoo har jag läst om tidigare, en kollega på jobbet som för något halvår sedan blev bekant med uppfinningen såg till att även jag förstod det geniala med idén om den hygieniska lilla toalettpåsen som hindrar smittspridning och ger nyttig gödsel. Att denna mobila toalett dessutom skulle kunna bidra till att flickor i puberteten inte slutar gå i skolan är en svindlande tanke.

Jag tycker ordet hjälte är ett av svenskans mest missbrukade, men använder det gärna om Anders Wilhelmsson, Björn Vinnerås och Annika Nordin. Det har de förtjänat för sin fantastiska uppfinning. Jag dristar mig inte till att använda samma ord för befolkningsexperterna med debattartikeln, men jag beundrar ändå deras mod när de vågar gå ut och säga att vi måste bli färre på jorden och att ansvaret vilar även på industrivärldens axlar. Jag delar den uppfattningen, hur politiskt inkorrekt den än är. Det har jag alltid gjort, men varje gång jag försiktigt viskat fram min åsikt har jag omedelbart genomborrats av onda blickar från alla håll. Jag missunnar naturligtvis ingen glädjen av att bli föräldrar, tvärtom, jag vill ge alla den möjligheten och just därför kan vi kanske inte alla få valfritt antal egenproducerade ungar. Det finns få saker som retar upp folk mer än att säga just detta. Det verkar vara en djupt rotad generations-, köns- och kulturoberoende grundvärdering man trampar på. Länge, länge var jag övertygad om att jag ändå ”skulle ta mitt ansvar” och inte föda några egna barn. Aldrig har jag känt mig så ensam om en åsikt som när jag försökte motivera för andra varför jag faktiskt ville adoptera istället för att själv föda mina barn trots att jag är fertil. Jag lyckades faktiskt inte hitta någon, inte ens maken, som förstod mig. Till slut gav jag upp att ens viska om allas vårt gemensamma ansvar för att förhindra en befolkningsexplosion som i framtiden kan komma att leda till otroligt frihetskränkande åtgärder. Nu kanske jag törs börja viska igen.

Jag hoppas faktiskt att det var fler än jag som satte teet i vrångstrupen av att till frukosten få serverat att det nuvarande födelsetalet på 2,6 barn per kvinna skulle leda till att jorden år 2300 ska befolkas av 134 000 000 000 000 (134 tusen miljarder) människor. Det är många, väldigt jättemånga faktiskt. Alldeles för många. Om vi inte tillsammans, på helt frivillig väg, kan hitta sätt att vända trenden ska det tyvärr bra mycket mer innovativa idéer än Peepoo till för att göra det möjligt även för kommande generationer att få uppleva den största glädjen, den att få bli föräldrar.

Opus Osis

Musik, bild och produktion Jerker Dalunde.

Min vän Jerker, politisk vilde i Miljö- och byggnadsnämnden, har satt ihop ett sevärt litet klipp. De flesta bilderna är tagna i Sollentuna, i de norra delarna av Rösjön samt i angränsade områden upp mot Täby. Njut av ett Sollentuna i vacker vinterskrud ackompanjerat av lika sköna toner