Snön är röd

De lyfter bössorna, de skrattar och siktar
och luften stinker av blod och av bly.
Vargarna snavar. Vargarna stupar.
Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.

Jag har suttit flera kvällar och skrivit. Vänt och vridit på orden i timmar för att försöka få grepp om tankarna och känslorna och strukturera upp dem till begripligheter. Åtskilliga gånger har jag knölat ihop pappret och kastat det i papperskorgen, om än virtuellt eftersom jag alltid skriver vid datorn. Man ska inte skriva i affekt sägs det, jag gör alltid tvärtom. Jag skriver av mig, men brukar ha för vana att låta texten ligga kvar orörd och oläst tills lugnet infunnit sig igen. Då finner jag ofta att skrivandet har fyllt sin funktion utan att texten har behövt blottas för någon. Den här gången har det inte hjälpt alls att låta fingrarna löpa fritt över tangenterna, sorgen och ilskan finns kvar.

Vad gör man när man tvingas kompromissa med sina hjärtefrågor? Om jag inte får berätta för alla hur ont det gjort mig att se tidningarnas bilder på döda vargar och de leende män som fällt dem, om jag inte får beskriva hur blodet kokat av att lyssna på radion där jägare motiverat vargjakten med sitt brinnande intresse för att vara ute i naturen och om ingen annan vet om att jag fräts sönder inuti av att allt det här vansinnet är en följd av ett beslut mitt parti varit med att fatta kommer jag med tiden att förvandlas till en helt annan Josefin, en bitter och kallhjärtad liten människa. Det vill jag verkligen inte.

Nu ska jag återgå till att slicka mina sår i ensamhet igen. Jag är säkert tillbaka på partibanan igen om några dagar. Fast först måste Vysotskijs vargjakten sluta eka inne i huvudet.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

(1 2 3 4 5 6)