Frihet i döden

Jag tror inte på gud. Det har jag nog aldrig gjort, med undantag av en kort passage 1983 som jag delar med många jämnåriga kvinnor i det här landet. Jag har läst min bibel och tagit till mig vettiga stycken, förkastat andra och självklart har jag genom åren funderat mycket kring tro och religion. Sekulariserad i enlighet med svensk norm vore nog en lämplig etikett på uppväxten och den har självklart präglat mig. När en av mina kloka vänner stack Illusionen om gud i händerna på mig och sa att jag borde tänka en vända till hjälpte dock inga undanflykter. Jag tvingades konfronteras med min tro, eller avsaknaden av den, och jag fick till slut erkänna mig besegrad. Samma dag ändrade jag Religiös åskådning på Facebook från det bekväma agnostiker till det, för många, mer skavande ateist. Det var frigörande att komma ut ur garderoben och till min stora glädje slapp mitt nya jag förskjutas av de i vänkretsen med en mycket uttalad tro.

Livet som ateist i Sverige skiljer sig kanske inte så mycket från det som agnostiker eller troende, men vad gäller döden finns tydliga skillnader. Jag lever fortsatt i en trygg övertygelse om att ingen gud har en plan för mig och att jag själv styr över vad det blir av mitt liv. Skillnaden är att det jag vill se hända kan jag inte skjuta upp för jag vet att jag en dag ska dö även om jag inte har en aning om när. En dag ska jag dock garanterat dö, det ska vi alla, och när jag gör det är jag helt enkelt borta. De elektriska impulser i hjärnan som gör mig till den jag är kommer att upphöra och ingen själ kommer att virvla iväg eller dröja sig kvar. Det finns ingen plats för mig i någon himmel eller helvete. Jag får varje dag själv se till att ta ansvar för mitt handlande och eftersom inga återseenden väntar efter döden måste de jag håller av få känna sig så älskade i livet att det finns kärlek kvar även när jag är borta och inte kan ge dem mer. Livet känns mycket viktigare och roligare sedan jag förlikats med insikten om att det kommer att följas av en oändlig tid av död.

Mina anhöriga har naturligtvis mitt fulla förtroende att göra precis vad de vill, inom lagens ram, med den biomassa jag efterlämnar när hjärnan släckt ner. Utan att ha någon övertro på min charm tror jag att det kanske kommer att finnas några människor som har ett behov av ett avslut och ett farväl även av mig. Det är nämligen ett behov de allra flesta har när en människa i deras närhet dör. Om mina anhöriga finner tröst i att fylla min rester med kemikalier, låta en präst berätta lite om mig och lite om gud, använda jordens begränsade resurser till en påkostad kista att elda upp och gräva ner i vigd jord och avslutningsvis resa en monumental sten som ska stå i 25 år med inskriptioner om min uppgång och mitt fall så står det dem helt fritt. Jag har inga invändningar. För låt oss göra det klart ännu en gång, då är jag inte längre kapabel att tycka något alls. Däremot känner jag dem nog så väl att jag törs gissa att det knappast skulle kännas rätt för dem och troligen inte ge dem tröst. Det skulle kunna vara ett befriande ironiskt avslut på en ateists vara, men även om ironi är min generations signum tror jag inte det är det paketet de kommer att vilja lägga i varukorgen i Fonus webbutik.

Tänk istället om mina anhöriga och vänner kunde få samlas för att ta farväl av mina frystorkade rester i ett vackert kapell helt utan religiösa symboler. Tänk om det i anslutning till detta kapell fanns en begravningsplats eller kanske ännu hellre än minneslund dit de kunde söka sig för att finna tröst i den vackra arkitekturen och den rogivande miljön. Tänk om detta fanns i min hemkommun Sollentuna och var finansierat av pengar som jag och andra redan betalat in för att täcka vår hädangång.

Jag är nog inte helt ensam om att tänka i dessa banor eftersom andelen borgerliga begravningar ständigt ökar och i stockholmsregionen 2008 var uppe i 10,5 %. Via lagstiftning som begravningslag och begravningsförordning vill staten garantera alla invånare en värdig begravning. Man kan välja en borgerlig begravning, men fysiska platser som säkerställer värdighet för anhöriga med annan religion eller frihet från religion åstadkommer man inte genom att ge pengarna till en kyrka. Jag och två miljoner andra svenskar är inte medlemmar i svenska kyrkan och vi saknar idag helt möjlighet att påverka vad begravningsavgiften används till.

Jag vill att begravningsansvaret läggs på kommunerna istället för kyrkan. Hade kommunen det ansvaret skulle alla, oavsett religion eller frihet från sådan, på lika villkor kunna diskutera vad pengarna ska användas till. Det skulle kännas rätt i ett land som både har religionsfrihet och är ett av världens minst religiösa.

Jag lever i frihet från religion. Låt samma frihet få prägla min död.

Nya idéer inget för äldreboenden

Knivsta har liksom många kommuner i landet ett stort behov av nya äldreboenden. Eftersom äldreboenden både är en bostad och en arbetsplats och det finns många önskemål och viljor som ska vägas samman vågade sig Knivsta på ett nytt grepp vad gäller en inte helt oviktig detalj i en bostad, nämligen badrummet.

– Det här handlar exempelvis om personlig integritet vid toalettbesök. Det borde gå att göra badrum som passar både dem som ska bo och arbeta i äldreboendet, säger Knivstas kommunalråd Göran Nilsson (M).

Man lät därför bygga två provbadrum, ett enligt gängse normer där störst vikt läggs vid arbetsmiljön och det andra enligt ett nytt koncept i vilket Handikappinstitutet i Solna varit delaktig. De nya idéerna byggde på tanken att den boende ska kunna klara sig själv så mycket som möjligt, men samtidigt skapa en god arbetsmiljö för de som har badrummen som sin arbetsplats. Man fick besök av arbetsterapeuter, sjukgymnaster, representanter från länsstyrelsen, PRO med flera, men ingen kom från arbetsmiljöverket. De inspekterar bara i efterhand och om de då inte godkänner badrummen som arbetsplats måste man riva och bygga nytt. Det är lätt att förstå att det vore samhällsekonomiskt lönsamt om Arbetsmiljöverket kunde ge förhandsbesked om arbetsplatser som t.ex. badrummen i Knivsta. Ett system där den som vill ha ett förhandsbesked har den möjligheten och får betala för den tid Arbetsmiljöverket lägger ner vore därför helt rimlig.

– Före 1996 lämnade vi förhandsbesked efter att ha granskat kommunernas bygglov, men den dåvarande regeringen lade ett större ansvar på arbetsgivarna. Samtidigt som vi bara ska inspektera i efterhand. Och om vi hjälper en kommun så kommer andra att höra av sig. Det blir ohållbart för oss, säger Håkan Edén, ansvarig på Arbetsmiljöverket.

Knivsta satsade stort på sina provbadrum och de kunde säkert ha betalat för att få ett förhandsbesked, men regler är regler och det går alltså inte. Det är faktiskt inte rimligt att vi har så stelbent regelverk. Arbetsmiljöverket och SKL borde omedelbums ta initiativ till ett snack med regeringen om en regeländring. Nu genast!

För Knivsta är det dock för sent, de bygger 100 badrum enligt det gamla konceptet som gör att bostaden för de äldre mer kommer att kännas som en institution än ett hem.

Läs mer här och här.

Att ikläda sig politikerrollen

Kommunfullmäktig i Sollentuna hade sammanträde för några dagar sedan. På en av de folkvalda fanns en klädsel som inte behagade alla närvarande. Ord som respektlöst har använts för att beskriva den valda ensemblen. Respektlöshet mot kommunens högsta beslutande organ och därmed medborgarna som det representerar. Frågan ställs nu; kan textilier av det här slaget accepteras framöver?

I Göteborgsförorten Lerum hade detta aldrig kunnat ske. Eller jo, det har visst hänt även där, men efter den jobbiga incidenten har partierna skrivit på en frivillig överenskommelse om att ledamöterna framöver ska ha en vårdad klädsel, ett vårdat språk och dessutom sitta still på sina platser under sammanträdena.

För att inte förlora sin egen legitimitet måste politiker, i alla lägen, ha förtroende för att medborgarna klarar av att välja sina företrädare. Vissa röstar bevisligen gärna på ett parti vars representanter är stöpta i en samma form och likt en liten armé klätts i en för partiet representativ uniform. Andra gör andra val och bryr sig kanske mindre om klädsel och mer om att deras representanter är kompetenta, ärliga och fattar välgrundade beslut i linje med de löften som utfärdats. I en demokrati är inget val mer rätt eller fel än det andra och kommunfullmäktige har till uppgift att ge stort utrymme för den bredd av åsikter som finns bland medborgarna. Ett inte oviktigt sätt att ge detta utrymme är att tillåta alla sorters kläder, oavsett om de tydligt speglar väljarnas önskemål och åsikter eller kanske bara vittnar om att bäraren använder sin tid och kraft till andra, och får man anta, viktigare saker än att umgås med sin garderob. Att ge detta utrymme, även om det riskerar lämna fältet öppet för kläder som bevisligen orsakar högt blodtryck hos en minoritet, borde vara viktigare än att hörsamma en enskild grupps önskemål.

Vid högtidligare tillställningar bör klädseln anpassas efter de önskemål som ställs av arrangören, det är ett sätt att visa respekt. Om kommunfullmäktigesammanträden ska räknas till dessa högtidliga tillställningar ska vi komma ihåg att vi är inbjudna dit av medborgarna. Deras viljor om vilken klädkod som ska stå på inbjudan går uppenbarligen isär och kanske är det då bäst för alla inblandade att lägga skattepengar och kraft på annat än att ta reda på och fastställa hur de vill ha det. Kanske skulle vi politiker rent av bli än mer hånade och föraktade om de visste att vi faktiskt diskuterar frågan om vilken klädsel som på bästa sätt visar dem respekt? Om vi frågade dem kanske de skulle säga att vi kan stå i talarstolen med pennor uppkörda i näsan utan att de bryr sig, bara vi fattar bra beslut i de frågor som rör deras liv och vardag?

Kan det vara så att det är lättare att som politiker tala om andras respektlöshet än att erkänna att det är man själv som provoceras av klädsel som visar att andra inte tycker, tänker och värderar samma saker som man själv? För det är ju uppenbart en respektlöshet som vida överstiger den att komma iklädd shorts.

Jag vet att riksdagen tillämpar en heteronormativ förlegad klädkod, men eftersom två fel inte gör ett rätt ska vi absolut inte följa deras exempel i Sollentuna. Jag hoppas att den dagen aldrig kommer då jag behöver vara med och fatta beslut om vad andra vuxna får ha på sig. Istället för att ta efter riksdagen eller Lerum är därför mitt förslag att partierna i Sollentuna gemensamt skriver på en överenskommelse om att tjänstgörande ledamöter ska uppvisa åtminstone normal koncentrationsförmåga. Då skulle vi undvika tomma stolar, sovande ledamöter och sådana för vilka det svartnar för ögonen när ett par shorts kommer in i synfältet.

Barnarbete i valet 2010

I våras bad jag valkansliet i Sollentuna att inte slänga de valkuvert som blev över efter valet till europaparlamentet. Tanken var att någon skola kanske kunde vara intresserad av att ordna ett skolval inför valet 2010 som ett led i sin demokratiundervisning. Tjänstemännen lovade hitta en plats att gömma undan lådorna på och jag funderade på ett bra sätt att övertyga partikollegorna i IDN (Integrations- och demokratinämnden), BUN (Barn- och ungdomsnämnden) och GVN (Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden) om det smarta i att slå ett slag för skolval. Jag bidade min tid i väntan på att sommaren skulle ta slut så att alla åter var mottagliga för mina glada tillrop och idéer eller också glömde jag tillfälligt bort det hela. Jag avslöjar inte vilket, men några framstötar har jag i alla fall inte gjort.

I förra veckan var valnämnden kallad till höstens första och sista möte. Då tog tjänstemännen överraskande upp frågan och sa att de hade tänkt lite mer sedan vi talades vid om kuvert och skolval. Eftersom många av våra vallokaler är inrymda skolor var deras idé att vi kanske kunde få till någon form av demokratiprojekt i berörda skolor. Eleverna skulle t.ex. kunna göra dekorativ (och samtidigt informativ) skyltning till de klassrum och matsalar som vi använder oss av. Kanske skulle väljarna kunna få hjälp att hitta rätt av små levande vägvisare? En lysande idé tyckte valnämnden och gav genast kansliet i uppdrag att ta tag i frågan i samråd med IDN.

Även om barnen inte får rösta behöver de tidigt få lära sig om vad demokrati innebär och hur den fungerar i praktiken. Själva valdagen borde vara dagen med stort D i en demokrati och naturligtvis ska den kunna engagera både stora och små. Dessutom kan vi lära av t.ex. McDonald’s som tar hjälp av det i marknadsföringssammanhang svårslagna barntjatet för att leda föräldrarnas plånböcker till snabbmatens mecka. Om vi intresserar barnen för valet och valdagen kanske vi kan få hjälp att få några soffliggande föräldrar till valurnorna.

Jag håller tummarna för att IDN, BUN och GVN nappar på idén och aktivt hjälper till med att engagera skolorna i valet 2010. Klistret på valkuverten blir nog gammalt och dåligt om vi väntar till 2014.

Om ordet fritid i fritidspolitiker

Jag får ibland frågan hur mycket tid jag lägger på politiken. Det ingår tyvärr i politikerkonceptet att kunna svara undflyende på obehagliga frågor och eftersom jag aldrig skulle våga göra någon tidmätning är det inte svårt att ducka frågan. Jag har dock själv börjat fundera och nu efter sommaren har jag roat mig med att väga mina handlingsbuntar. Inför måndagens MBNau har det kommit 2250 gram handlingar. Det är mer än vanligt eftersom sommaren dämt upp en flod av ärenden. Totalt motsvarar det ca 450 A4-sidor. Dubbelsidiga sådana med text som, även om den är intressant och ibland lättas upp med en och annan graf eller illustration, knappast vinner några skönlitterära priser. Dessutom smygs det alltid in några månadsrapporter och kvalitetsredovisningar som skulle kunna användas i medicinskt behandling av t.ex. sömnproblem eller för att dämpa värk, enligt devisen att man bara känner den kraftigaste smärtan. Det är lätt att säga att den som sig i leken ger får också leken tåla och visst är det så att de flesta av oss finner stor tillfredsställelse i våra uppdrag. Samtidigt är det uppenbart att alla vi som fastnat i politikträsket lever i konstant fara att bli förskjutna av våra förtvivlade anhöriga. Just därför är det skönt att ibland, när handlingshögarna ligger utspridda i hemmet och julklappsboken på nattduksbordet fortfarande har krispigt obrutna pärmar, minnas prefixet fritid i fritidspolitiker. Vi gör det här på vår fritid och ibland är det tillåtet att inte lusläsa allt utan skumma det viktigaste och slappa i soffan med familjen. Ordet fritid får aldrig bli en smärtande påminnelse om vad man tvingas offra utan är ett skydd att gömma sig bakom i tider när kraven blir lite väl många.