Jag vet av egen erfarenhet hur tungt det är att vara rädd varje gång man öppnar en tidning. Rädd att ens barn ska läsa att mamma är en dålig människa. Rädd över hur det som sker ska påverka ens familj, vänner och partikamrater. Hur det ska påverka ens framtida jobbchanser. Jag vet hur den konstanta magknipen känns och hur det är att vakna med hög puls och inte kunna somna på kvällen. Jag vet hur det är att fundera på om allt det hemska som sägs om en kanske ändå är sant. Över om det var rätt val att stå upp för det man tror på. Om man prioriterade rätt när man inte vek ner sig när de andra slog. Jag vet hur det känns att stå i en orkan. Och framför allt vet jag hur det känns när någon öppet vågar visa sitt stöd när man har det som värst.
Just nu blåser det om Anna Myrhed. Hon är min chef i politiken och dessutom en av mina allra bästa vänner. Så har det dock inte alltid varit. När vi träffades första gången blev jag arg på henne. Påläst och välargumenterande kom hon in som en stormvind i Sollentunapolitiken och framförde synpunkter på den politik vi i alliansen bedrev och visade med tydlighet att kommunens ledande politiker och tjänstemän inte alltid agerat med kommuninvånarnas bästa i sikte. Indirekt sa hon åt mig och alla andra Sollentunapolitiker att vi borde höja blicken från våra tjocka handlingsbuntar, lämna komfortzonen där mycket tid och kraft gick åt till navelskådning, ryggdunkning och interna angelägenheter och istället kavla upp ärmarna och ta oss an de stora utmaningar Sollentunaborna valt just oss att hantera åt dem.
Jag blev främst arg på henne - jag är inte stolt över att erkänna det - för att hon hade rätt i att vi gjort fel. Dessutom blev jag arg på henne - det här är jag ännu mindre stolt över - för att hon var vacker, ruskigt smart och dessutom kreativ på ett sätt jag aldrig sett hos någon tidigare. Så här kan vi inte ha det, tänkte jag. Så jag skällde på henne och kallade henne illojal. Hon lät sig dock inte sättas på plats, tvärtom, hon golvade min inre Jante med några rejäla snytingar. Omtumlad föreslog jag att vi skulle röka fredspipa och över en lång middag lärde jag känna en underbar människa. En kvinna med humor, intellekt och med hjärtat på rätta stället. En kvinna som talar klarspråk, tar sig tid att lyssna och lära och som grundar sina åsikter på fakta. En ärlig och orädd kvinna. En fantastisk politiker.
Orkanen runt Anna kommer att mojna, tids nog. Tills dess finns jag här, dygnet runt. Som vän och Centerpartist, men också som medmänniska. Och hör du någon säga att Anna inte är som andra så är det helt sant. Hon är så mycket bättre.
