Snöiga dagar som denna lockar inte bara fram barnasinnet utan även minnen från barndomens vintrar. På Röda skolan i Norrviken stod i början av 80-talet skolbarnens skidor uppradade mot husväggen och på skolgården fanns enorma snöhögar som vi barn kunde bygga grottor i. Snöbergen var också utmärkta om man lekte att man var bergsfåglar som byggde bon av pinnar på klippväggar. Det gjorde vi när vi inte hade trojaåkning runt skolgården. Trojka-åkningen var influerad av "På stäppen", en visa vi lärt oss på musiken och vars text och vackra ryska folkmelodi sitter klockrent än idag. Leken gick ut på att två personer låtsades vara hästar. De drog en tredje person, som hade skidor, genom att hålla i dennes skidstavar och dra personen bakom sig i en svindlande fart. Två ekipage tävlade med varandra om att snabbast ta sig runt huvudbyggnaden.
Vi åkte inte bara längdskidor till och runt Lilla Röda, vi gjorde det också på fritiden. På golfbanan i Viby ordnades längdspår och dit tog man sig själv från Norrviken via tunneln under E4:an. Den som idag kallas Ko-tunneln. Min braiga mamma gick dit med en snöskyffel och skottade in snö i tunnel så att barnen skulle slippa förstöra eller ta av sig skidorna. Det tänker jag faktiskt på varje gång jag går i en gångtunnel vintertid. Tänk om fler gjorde som hon -så många pulkor, snowracers och föräldraryggar det skulle spara.
I kväll när jag pulsade på kvällspromenad med hunden och omväxlande ritade ögon i snön på grannarnas bilar och koncentrerade mig på att försöka fånga snöflingor med tungan kom jag plötsligt på att det är hög tid att börja agera som en vuxen. Så jag gick hem och hämtade snöskyffeln och tog en tur till gångtunneln under Sollentunavägen vid simhallen. Tjugo minuter, flera glada tillrop och leenden från förbipasserande samt en del svett senare kunde jag konstatera att jag är min mors dotter. Det finns nu en pulkapassage för de Skälbyungar och dragdjur som har ärenden till Edsbergsparkens härliga pulkabacke.
Andra inlägg om snö: Lånepulkor, Sollentunas bästa backar
