Min son ritar också äpplen

Jag gillar matte. Jag är inte extremt begåvad eller så, men en viss fallenhet har jag nog och jag har alltid haft lätt för att uppskatta den färgrika och nästan magisk upplevelse det för en synestet är att få jobba med tal. På lågstadiet var matte dock en pina. Vi fick rita äpplen och emellanåt päron och titta på tiotalskamrater som höll varandra i handen. Jag gillade inte alls att rita äpplen eller att ringa in mängder, även om det var polkagrisklubbor och karameller i kulörta papper vi skulle räkna. De alldeles för lätta uppgifterna blev till en mental blockering och stressade mina hjärnceller till att istället hitta på dumheter. Något mina lärare inte odelat uppskattade. Min kloka mamma insåg faran och visade mig på kvällarna hur multiplikation och division fungerade, hon lärde mig dra roten ur och gav mig matteuppgifter att fundera på. Hon lyckades stimulera ett intresse som skolan annars troligen skulle ha dödat. 28 år senare börjar min son i första klass och jag inbillar mig verkligen att utvecklingen gått framåt.

I svenskaundervisningen har klassen tillgång till tre olika läseböcker eftersom barnen är på olika nivåer. Beroende på vilka utmaningar de behöver får de mer eller mindre text, med fler eller färre bilder och med olika svår meningsbyggnad. I matten fungerar det dock inte så. Där har alla samma bok med äpplen att rita och streck som ska dras mellan numrerade punkter. Godiset är borta, men annars har ingenting hänt på nästan 30 år. Den som behöver större utmaningar får visserligen en extra bok, men den innehåller ännu fler uppgifter på samma nivå. Situationen är frustrerande för alla inblandade.

När sonen ritar äpplen är han okoncentrerad och uttråkad. Ska jag vara ärlig blir det heller inte ens alltid rätt och snyggt blir det definitivt inte. Precis som det var för mig. Läraren vittnar om hur han är lika okoncentrerad i skolan som hemma. När vi kämpat oss igenom äppel- och streckritarläxan brukar jag fråga om han vill lära sig något nytt. Det vill han alltid. Hittills har det blivit lite potenserberäkningar, areaberäkningar, decimaltal och envariabelberäkningar. Han är ett under av koncentration när han klurar och tänker och stolt som en tupp när han berättar både svaret och hur han kommit fram till ett sätt för att räkna ut det. Jag blir alldeles varm och stolt när jag tänker på att killen med ett rutblock och en penna som enda redskap utöver hjärnan kom på hur man räknar ut arena på en spetsvinklig triangel. Det är något många vuxna jag känner skulle gå bet på, men som min sjuåring klurat ut helt själv.

Den senaste tidens mediala fokus på matematikundervisning och särbegåvade barn (NU och SvD1, 2, 3, 4) är otroligt välkommen och jag är glad att tillhöra ett parti som ser förbättringspotentialen på matematikområdet, den nytta som kan komma ut av att satsa på detta och dessutom inte bara pratar utan också skickar med pengapåsen till satsningarna som behövs. Sedan delar jag kanske inte riktigt Jannes tro på mer katederundervisning. Faktum är att jag inte bryr mig hur skolans lösningar ser ut, bara vi börjar ta till vara barns begåvningar bättre och slutar slösa bort dem på äppelritande. Äppelritande är nämligen en skitkass metod för vissa barn. Barn vars begåvning vi rimligen inte borde anse oss ha råd att förlora.

Jag hoppas att regeringens matematiksatsning bär frukt. Kunskapsfrukt, som är mindre fyrkantig än den dagens och gårdagens skolbarn fått smaka.

LAS -Ett sätt att skära bort det friska på trädet?

Inför Folkpartiets pågående landsmöte i Karlstad har partistyrelsen föreslagit att den nuvarande lagstiftningen om anställningsskydd ersätts med turordningsregler som baseras på den enskildes kompetens. Man vill göra det lättare för företagen att våga nyrekrytera och vill ge möjlighet att lägga större vikt vid den anställdes kompetens vid neddragningar och omstruktureringar. Nu gällande regelverk sägs inte vara anpassat till dagens kunskapssamhälle.

– Ska målet om full sysselsättning uppnås behöver vi vända på varenda sten för att fler unga och utrikes födda ska komma i arbete, säger Erik Ullenhag, integrationsminister och partiets andre vice ordförande.

Rimligen borde samma principer gälla i politiken som i näringslivet. För nog behöver även vi ta till vara kompetensen, anpassa oss till dagens kunskapssamhälle och vända på varenda sten för att fler unga och utrikes födda ska komma in politiken? Eftersom vi inte heller hindras av några lagar på området har alla förutsättningar att leva som vi lär. Fast gör vi det?

Jag tittar på partiets egen lista i Sollentuna från valet 2010 och finner bara två personer under 30 år, först på plats 11 och 32. Denna grupp utgör hela 38,5 % om man ser till Sollentunaborna totalt (17,6 % av alla i valbar ålder, dvs över 18 år). Dessa unga friska skott på Folkpartiträdet bor tyvärr inte kvar i kommunen längre och denna grupp har därför ingen FP-representation i vare sig fullmäktige eller ute i nämnder och styrelser.

För de utrikes födda och de med utländsk bakgrund ser det tyvärr inte mycket bättre ut. Jag gör inte anspråk på att veta var alla som står på vår lista är födda, men med två namn utgörs mindre än 5 % av vår lista av "utomnordingar". De 19,5 % av Sollentunaborna som är utrikes födda saknar representation i vår fullmäktigegrupp.

Några som däremot inte borde anse sig förfördelade är de kommuninvånare som är män och 65 år eller äldre. Denna grupp utgör 6,7 % av Sollentunaborna. Nästa år kommer de att ha en representation i vår fullmäktigegrupp på 43 %.

Vi förutsätter att näringslivet har behov av och vilja att lägga större vikt vid annat än anställningsår, men hålls tillbaka och hindras av lagar. Jag tror FP gör rätt i att driva frågan om en ändring av LAS. Jag tror dock att det är ännu viktigare att vi inför valet 2014 ändrar våra egna oskrivna regler som tyvärr också har mer fokusering på ”lång och trogen tjänst” än kompetens och sund konkurrens.