Sollentuna bio går i graven

Sollentuna Bio går i graven. Det var tråkiga, men tyvärr inte oväntade nyheter. Små biografer försvinner runt om i landet och det är ett under att just vår kunnat överleva så länge. Sedan sonen började uppskatta biobesök har jag återknutit kontakten med denna min barndoms biograf, även om jag väl knappast varit en frekvent besökare. Annat var det förr. Jag minns detaljer från flera skolutflykter till Sollentuna bio och hur hela klassen andaktsfullt bänkade sig i de små mörka salongerna. Även om jag än idag minns klassrumsvisningarna av Pogo Pedagogs diabildserier om t.ex. slagverk och glädjen när läraren istället för att spola tillbaka filmen om vulkanutbrott lät oss se den en gång till, baklänges, kan jag inte minnas en enda film från skolutflykterna till bion. Det var själva utflykten och biografen som var upplevelsen, inte filmerna. Heltäckningsmattan, de tunga dörrarna, biljettkassan, affischerna, stolskuddarna och inte minst längtan efter det åtråvärda, men på skolutflykter alltid lika otillgängliga, godiset.

Filmerna jag såg på fritiden minns jag bättre och någonstans i gömmorna finns ett album med inklistrade biobiljetter, urklippta annonser och egna recensioner och betyg. Speciellt minns jag första gången jag och min storebror skulle få gå själva på bio. Vi fick skjuts till parkeringen vid Flåsses (där Satelliten är idag) och fick stränga förmaningar om att efter filmen gå direkt ut till samma ställe för att bli upphämtade. Vi hade tur som i kassan kunde köpa två biljetter till Scooby Doo, för det här var på den tiden barn var svältfödda på tecknad film och det blev slutsålt och fullsatt i den största salongen. Sedan hände ingenting på en väldigt lång stund. När meddelandet kom att filmleveransen till biografen var försenad, men väntades vilken minut som helst började sorlet i salongen. Tiden gick och till slut kom det tragiska meddelandet att man gett upp och beslutat byta ut Scooby Doo mot Rännstensungar. Rännstensungar! Vi hade laddat minst en vecka för att få se tecknad film och istället erbjöds vi en film helt utan spöken och roliga hundar, men med vårdnadstvister och föräldralösa förlamade barn i rullstol. Besvikelsen var total och våndan stor. Skulle vi lösa in biljetten och sätta oss att vänta på skjutsen som skulle dröja ytterligare någon timme eller se filmen och göra föräldrarna oroliga genom att inte vara på plats vid parkeringen på utlovad tid? Personalen förstod vår vånda och lät min bror låna telefonen för att ringa hem.

Varje gång jag passerar Sollentuna Bio, och sedan jag började med politiken är det ofta, känner jag på smaken av gammaldags Nickel, minns känslan av att lägga handen mot den kalla mässingen i köstolpen och ser för mitt inre förlamade Ninis röda pelargon ramla i marken.

Med Sollentuna Bio försvinner ännu en av Sollentunas institutioner, men minnena därifrån hoppas jag i alla fall få behålla ett tag till.

tvSollentuna om tvSollentuna

Vad hände i politiken när tvSollentuna ställdes inför kravet att sluta granska politikerna för att få fortsätta att producera? Videon på YouTube är en kortversion av ett 34-minutersprogram som just nu sänds över föreningskanalen i Sollentuna, samt i Sollentuna Energis nät.

Snön är röd

De lyfter bössorna, de skrattar och siktar
och luften stinker av blod och av bly.
Vargarna snavar. Vargarna stupar.
Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.

Jag har suttit flera kvällar och skrivit. Vänt och vridit på orden i timmar för att försöka få grepp om tankarna och känslorna och strukturera upp dem till begripligheter. Åtskilliga gånger har jag knölat ihop pappret och kastat det i papperskorgen, om än virtuellt eftersom jag alltid skriver vid datorn. Man ska inte skriva i affekt sägs det, jag gör alltid tvärtom. Jag skriver av mig, men brukar ha för vana att låta texten ligga kvar orörd och oläst tills lugnet infunnit sig igen. Då finner jag ofta att skrivandet har fyllt sin funktion utan att texten har behövt blottas för någon. Den här gången har det inte hjälpt alls att låta fingrarna löpa fritt över tangenterna, sorgen och ilskan finns kvar.

Vad gör man när man tvingas kompromissa med sina hjärtefrågor? Om jag inte får berätta för alla hur ont det gjort mig att se tidningarnas bilder på döda vargar och de leende män som fällt dem, om jag inte får beskriva hur blodet kokat av att lyssna på radion där jägare motiverat vargjakten med sitt brinnande intresse för att vara ute i naturen och om ingen annan vet om att jag fräts sönder inuti av att allt det här vansinnet är en följd av ett beslut mitt parti varit med att fatta kommer jag med tiden att förvandlas till en helt annan Josefin, en bitter och kallhjärtad liten människa. Det vill jag verkligen inte.

Nu ska jag återgå till att slicka mina sår i ensamhet igen. Jag är säkert tillbaka på partibanan igen om några dagar. Fast först måste Vysotskijs vargjakten sluta eka inne i huvudet.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

(1 2 3 4 5 6)