I bl.a.
DN,
metro och
Aftonbladet har man kunnat läsa om en läkarstuderande som får fortsätta utbilda sig till läkare trots att han dömts för våldtäkt mot barn. Högskolans avskiljandenämnd ser nämligen ingen påtaglig risk att brottet upprepas.
Som nämndeman i länsrätten kommer jag i kontakt med beslut om återkallanden av taxiförarlegitimationer. När våldsbrott begåtts återkallas legitimationen i princip undantagslöst och spärrtiden är minst tre år, ofta upp till 5 år. Om man på sin fritid har uppträtt hotfullt och hårdhänt puttat någon kan man anses olämplig som taxiförare. Trots att lagstiftarens stränga syn i många fall leder till personliga tragedier med förlorad anställning och försörjningsmöjlighet, väger alltid taxipassagerarnas trygghet och säkerhet mycket tyngre än förarens behov av legitimationen. Risken att brottet upprepas diskuteras sällan ingående då lagen är tydlig, ett våldsamt beteende kan inte kombineras med ett arbete som taxiförare. Jag delar helhjärtat lagstiftarens syn.
Läkare och taxiförare kan tyckas vara väsensskilda yrken, men vi lämnar i hög grad ut oss till båda och har därför ett stort behov av att känna förtroende för utövarna. Av HANs beslut i fallet med läkarstudenten kan jag inte dra någon annan slutsats än att patienters trygghet och säkerhet är något som är underordnat rätten att fullfölja en påbörjad läkarutbildning. Grovt tillspetsat kan man kanske också konstatera att man har anledning att känna sig säkrare i en taxi än på läkarbesöket. Det är skrämmande att lagstiftningen är så spretande, både vad gäller att tillgodose vårt behov av trygghet och i sin syn på rätten till en yrkesutövning. Det står helt enkelt inte rätt till med lagstiftningen när någon som våldtagit ett barn skulle hindras från att få köra taxi, men tillåts bli läkare!