Silverfur orerar

En gladare och grönare liberal

2012-02-04T01:23:00.006+01:00

Det har nu gått några månader sedan jag lämnade mina förtroendeuppdrag och Sollentunapolitiken. Jag har utöver jobbet hunnit ägna mer av min tid åt familj, vänner och reflektioner, utan att styras av handlingsutskick och en kalender full av politiska möten. Det har varit skönt att få fundera, vända, vrida och syna mina värderingar på ett sätt jag alldeles för sällan tagit mig tid till under mina sju år i Sollentunapolitiken.

Jag är liberal. För den som inte snöat in på ideologier säger ordet kanske inte så mycket, men det innebär att man värnar människors rättigheter och frihet. Människors rätt att tycka, tänka, agera och handla fritt, så länge det inte begränsar andras människors frihet. För mig är det liberalt att inte tvinga in kommande generationer i en framtid där deras möjligheter och frihet begränsas av vår tids misslyckanden på miljöområdet. Faktum är att jag ser miljön som en av vår tids allra största och viktigaste utmaningar.

Jag mår bättre nu än jag gjort på mycket länge och vill åter dra mitt strå till samhällsstacken. För demokratin behöver fler människor som engagerar sig politiskt. Människor av alla de slag. Även sådana som jag som måste hinna med läxläsning, företag, gympapåsar, sopsortering, hundpromenader, storhandlande och vab mellan möten, handlingsläsande, flygbladsdelande och allt det där andra som hör vardagen till i ett politiskt parti. Jag vill bidra med den kompetens jag har, försöka göra Sollentuna liberalare, mer demokratiskt och bättre på att sköta om miljön. Det gör man dessvärre inte slappandes i vardagsrumssoffan.

Sedan några dagar tillbaka är jag en del av alliansens gröna röst. Jag är nämligen nybliven medlem i Centerpartiet. Det känns ovant, men samtidigt roligt och spännande. Dessutom känns det väldigt rätt. För när vissa byter övertygelse för sitt parti, byter jag parti för min övertygelse.

Som en bonus ser jag dessutom fram emot att få arbeta med Anna Myrhed, Centerpartiets gruppledare i Sollentuna. Under de år jag lärt känna henne inom Sollentunaalliansen har hon på ett imponerande sätt slagit vakt om Sollentunabornas intressen, skattepengar och demokrati. Hon har dessutom genom att tydligt och envetet lyfta miljöfrågorna på alliansens agenda väckt en insikt hos många om att Sollentunas miljöproblem med partiklar, buller och nedsmutsade sjöar inte löser sig av sig självt. Påmint om att det behövs en politisk vilja. En vilja som finns hos Centerpartiet.

Pappa ska bara gå och återvinna tidningen...

2011-12-12T23:14:00.011+01:00

Har du också stått frustrerad i köket när glöggästerna gått hem och funderat över hur du ska sortera den tomma dadelasken? Eller har du råkat i praktgräl med svärföräldrarna om var jacketkronan som fastnade i knäcken ska slängas? Händer det att du är rädd för att gå till din närmaste återvinningsstation för att du inte vill outa för grannarna att du inte har en susning om presentpappret ska sorteras som returpapper eller pappersförpackningar? Nu kan du uppnå den efterlängtade julefriden och slippa all ångest. Sita har nämligen precis lanserat gratisappen ”Källsortera” till iPhone och Android. Den hjälper dig att sortera vanliga saker, som cyklopöga, köttermometer, hundbajs och ID-kort, men har också en speciell del som handlar om julens sopor. Dessutom kan den lätt visa dig alla återvinningsstationer i ditt närområde.

Efter att ha lekt med appen en stund har jag egentligen bara fyra spontana önskemål inför framtida versioner:

Att direkt från appen kunna rapportera in när man observerat återvinningsstationer i behov av tömning.
Att guiden tog bättre hänsyn till hur matavfall ska sorteras, det innebär att det både behövs betydligt fler sökord (som ägg, äggskal, kaffesump, majskolvar och annat spännande) och att fraktionen ”Hushållssopor” kompletteras med en ny, ”Matavfall”, om användaren (och telefonen) befinner sig i en kommun där den fraktionen finns.
Att få guidning till Återvinningscentraler (som Hagby) och sådana lokala företeelser som Miljöbilen.
Det vore också bra att kunna söka direkt på den fraktion man vill bli av med, dvs kunna söka efter närmaste ställe att lämna t.ex. returpapper, elektronikavfall eller farligt avfall så att man slapp klicka sig runt bland återvinningsstationerna och se vad de tar emot.

Jo just det, nu när återvinningsstationerna kommit att bli den plats dit vi vallfärdar om julen kan det lätt bli lite skräpigt med allt presentpapper, kontokortsräkningar och Aladdin-askar. Orkar du inte vänta på någon eventuell framtida app-version med rapporteringsfunktion går det självklart bra att ringa FTI som ansvarar för återvinningsstationerna. De tar gärna emot rapporter om fulla behållare och förfulande bråte. Så passa på att lägga in FTIs nummer, 020-0880311, i mobilen samtidigt som du laddar ner ”Källsortera”.

Dags att kavla upp ärmarna

2011-12-04T23:10:00.009+01:00

Idag begick jag en straffbar handling. Jag diskade degbunken efter gårdagens lussebullsbak. I varmt vatten. I rinnande varmt vatten! Alla som haft hemkunskapsundervisning vet att varmt vatten i samband med disk ska tas till vara genom att tappas upp i diskho eller disklåda och återanvändas. Det finns inget försvar för att diska direkt i varmvattenstrålen. Ty så är det sagt: diskning under rinnande varmvatten är två dödssynder i en och samma handling.

På Häggviksskolan där jag fick min hemkunskapsundervisning levde den som inte hade rent mjöl i diskpåsen i rädsla åka fast i lärarens slumpvisa kontroller. Rejäla avhyvlingar inför klassen var det mildaste straffet. En vän, från en annan skola visserligen, fick sitt i övrigt välförtjänta toppbetyg i hemkunskap sänkt med motiveringen att hen ertappats med just detta: att hastigt ha diskat ett föremål under rinnande varm vatten.

Hemkunskapens målinriktade programmering för 20 år sedan har permanent ändrat min attityd och fått mig att förstå att det är viktigt att hushålla med vatten och energi, men den har bara delvis lyckats förändra mitt beteende. Diskbaljan står för det mesta sorgligt övergiven under diskbänken och jag diskar nästan allt som inte platsar i diskmaskinen direkt under kranen. Jag skäms över det, men jag låter lättjan vinna.

När jag stod där idag med min degbunke i vattenstrålen och lät mig översköljas av dåligt samvete råkade jag titta ut genom fönstret. Grannen tvättade bilen på vägen utanför. En ångande flod av varmvatten uppblandat med bilschampo och allehanda skadliga ämnen från väg, motor, bromsbelägg och kaross rann raka vägen ned i dagvattenbrunnen för direkttransport till Edsviken. Jag blev inte arg, jag blev inte ens full i skratt. Jag blev uppgiven. Det var en ny och obehaglig känsla.

Det är svårt att uppnå en attitydförändring hos sig själv och ännu svårare att uppnå den hos andra. Ändå räcker det inte på långa vägar att vi blir medveta och ändrar attityd. Vi måste ändra beteenden om vi ska klara miljöutmaningarna. Inget är svårare. Inget känns viktigare.

Min son ritar också äpplen

2011-10-23T21:17:00.006+02:00

Jag gillar matte. Jag är inte extremt begåvad eller så, men en viss fallenhet har jag nog och jag har alltid haft lätt för att uppskatta den färgrika och nästan magisk upplevelse det för en synestet är att få jobba med tal. På lågstadiet var matte dock en pina. Vi fick rita äpplen och emellanåt päron och titta på tiotalskamrater som höll varandra i handen. Jag gillade inte alls att rita äpplen eller att ringa in mängder, även om det var polkagrisklubbor och karameller i kulörta papper vi skulle räkna. De alldeles för lätta uppgifterna blev till en mental blockering och stressade mina hjärnceller till att istället hitta på dumheter. Något mina lärare inte odelat uppskattade. Min kloka mamma insåg faran och visade mig på kvällarna hur multiplikation och division fungerade, hon lärde mig dra roten ur och gav mig matteuppgifter att fundera på. Hon lyckades stimulera ett intresse som skolan annars troligen skulle ha dödat. 28 år senare börjar min son i första klass och jag inbillar mig verkligen att utvecklingen gått framåt.

I svenskaundervisningen har klassen tillgång till tre olika läseböcker eftersom barnen är på olika nivåer. Beroende på vilka utmaningar de behöver får de mer eller mindre text, med fler eller färre bilder och med olika svår meningsbyggnad. I matten fungerar det dock inte så. Där har alla samma bok med äpplen att rita och streck som ska dras mellan numrerade punkter. Godiset är borta, men annars har ingenting hänt på nästan 30 år. Den som behöver större utmaningar får visserligen en extra bok, men den innehåller ännu fler uppgifter på samma nivå. Situationen är frustrerande för alla inblandade.

När sonen ritar äpplen är han okoncentrerad och uttråkad. Ska jag vara ärlig blir det heller inte ens alltid rätt och snyggt blir det definitivt inte. Precis som det var för mig. Läraren vittnar om hur han är lika okoncentrerad i skolan som hemma. När vi kämpat oss igenom äppel- och streckritarläxan brukar jag fråga om han vill lära sig något nytt. Det vill han alltid. Hittills har det blivit lite potenserberäkningar, areaberäkningar, decimaltal och envariabelberäkningar. Han är ett under av koncentration när han klurar och tänker och stolt som en tupp när han berättar både svaret och hur han kommit fram till ett sätt för att räkna ut det. Jag blir alldeles varm och stolt när jag tänker på att killen med ett rutblock och en penna som enda redskap utöver hjärnan kom på hur man räknar ut arena på en spetsvinklig triangel. Det är något många vuxna jag känner skulle gå bet på, men som min sjuåring klurat ut helt själv.

Den senaste tidens mediala fokus på matematikundervisning och särbegåvade barn (NU och SvD1, 2, 3, 4) är otroligt välkommen och jag är glad att tillhöra ett parti som ser förbättringspotentialen på matematikområdet, den nytta som kan komma ut av att satsa på detta och dessutom inte bara pratar utan också skickar med pengapåsen till satsningarna som behövs. Sedan delar jag kanske inte riktigt Jannes tro på mer katederundervisning. Faktum är att jag inte bryr mig hur skolans lösningar ser ut, bara vi börjar ta till vara barns begåvningar bättre och slutar slösa bort dem på äppelritande. Äppelritande är nämligen en skitkass metod för vissa barn. Barn vars begåvning vi rimligen inte borde anse oss ha råd att förlora.

Jag hoppas att regeringens matematiksatsning bär frukt. Kunskapsfrukt, som är mindre fyrkantig än den dagens och gårdagens skolbarn fått smaka.

LAS -Ett sätt att skära bort det friska på trädet?

2011-10-16T04:07:00.003+02:00

Inför Folkpartiets pågående landsmöte i Karlstad har partistyrelsen föreslagit att den nuvarande lagstiftningen om anställningsskydd ersätts med turordningsregler som baseras på den enskildes kompetens. Man vill göra det lättare för företagen att våga nyrekrytera och vill ge möjlighet att lägga större vikt vid den anställdes kompetens vid neddragningar och omstruktureringar. Nu gällande regelverk sägs inte vara anpassat till dagens kunskapssamhälle.

– Ska målet om full sysselsättning uppnås behöver vi vända på varenda sten för att fler unga och utrikes födda ska komma i arbete, säger Erik Ullenhag, integrationsminister och partiets andre vice ordförande.

Rimligen borde samma principer gälla i politiken som i näringslivet. För nog behöver även vi ta till vara kompetensen, anpassa oss till dagens kunskapssamhälle och vända på varenda sten för att fler unga och utrikes födda ska komma in politiken? Eftersom vi inte heller hindras av några lagar på området har alla förutsättningar att leva som vi lär. Fast gör vi det?

Jag tittar på partiets egen lista i Sollentuna från valet 2010 och finner bara två personer under 30 år, först på plats 11 och 32. Denna grupp utgör hela 38,5 % om man ser till Sollentunaborna totalt (17,6 % av alla i valbar ålder, dvs över 18 år). Dessa unga friska skott på Folkpartiträdet bor tyvärr inte kvar i kommunen längre och denna grupp har därför ingen FP-representation i vare sig fullmäktige eller ute i nämnder och styrelser.

För de utrikes födda och de med utländsk bakgrund ser det tyvärr inte mycket bättre ut. Jag gör inte anspråk på att veta var alla som står på vår lista är födda, men med två namn utgörs mindre än 5 % av vår lista av "utomnordingar". De 19,5 % av Sollentunaborna som är utrikes födda saknar representation i vår fullmäktigegrupp.

Några som däremot inte borde anse sig förfördelade är de kommuninvånare som är män och 65 år eller äldre. Denna grupp utgör 6,7 % av Sollentunaborna. Nästa år kommer de att ha en representation i vår fullmäktigegrupp på 43 %.

Vi förutsätter att näringslivet har behov av och vilja att lägga större vikt vid annat än anställningsår, men hålls tillbaka och hindras av lagar. Jag tror FP gör rätt i att driva frågan om en ändring av LAS. Jag tror dock att det är ännu viktigare att vi inför valet 2014 ändrar våra egna oskrivna regler som tyvärr också har mer fokusering på ”lång och trogen tjänst” än kompetens och sund konkurrens.

Negativt att vara tyst om positivt, fast inte tvärtom.

2011-09-11T00:41:00.008+02:00

P1 har gjort ett inslag om Sollentunas kommunikationspolicy och där ges sken av att vi politiker vill måla upp en förskönande bild av kommunen och sätta munkavle på tjänstemännen. Dessutom framställs det som lite suspekt att vi varit framme och reviderat dokumentet när media börjat ställa frågor.

Den 21/9 förväntas kommunfullmäktige anta en något reviderad version av integrations- och kommunikationsberedningens förslag till policy för extern kommunikation, service och tillgänglighet för Sollentuna kommun. För den som inte vet det föregås fullmäktigebeslut nämligen av kommunstyrelsebeslut. Dessa i sin tur föregås normalt av beslut i något av kommunstyrelsens två utskott, i fallet med policyn var det kommunstyrelsens arbetsutskott, sollentunapolitikens Crème de la Crème, som hanterade frågan. Just denna policy har faktiskt också innan den nådde arbetsutskottet nagelfarits i en speciell integrations- och kommunikationsberedning som har representanter från alla partier i fullmäktige. Innan beredningen fattade något beslut om förslag till policy har partigrupperna dessutom getts chans att tycka till. Att dokumentet ändras lite i de olika stegen är därför helt naturligt och visar att bara att demokratin emellanåt faktiskt fungerar och att politikerna i de olika instanserna inte bara är där för att agera röstboskap. Alla dessa led finns för att ge utrymme för förankring och förändring.

Redan på skisstadiet av detta viktiga styrdokument var ett viktigt medskick från Folkpartiets fullmäktigegrupp att det tydligt skulle framgå att kommunen inte på något sätt begränsar yttrandefriheten för kommunens anställda. Jag tycker det var mycket bra att kommunstyrelsen i onsdags reviderade förslaget något så att detta nu framgår ännu tydligare.

Det här med att policyn bidrar till en förskönande bild av kommunen då? Det är naturligtvis inte alls syftet att ge en falsk bild. Jag kan dock sträcka mig till att policyns reviderade formulering om att ”Sollentunas kommunikation ska förmedla en trovärdig bild av Sollentuna som en kommun som är bra att bo, leva och arbeta i och en kommun som är en attraktiv arbetsgivare” är lite för luddig. Min åsikt är nämligen att styrdokument av det här slaget ska hålla även när man läser det som fan läser bibeln. All risk för feltolkning i de viktiga styckena borde, i mitt tycke, elimineras på vägen till antaget dokument. Därför är nog trovärdig lite illa valt eftersom det kan tolkas som något helt annat än sann.

Jag kan bara beklaga att jag just när detta ärende kom upp på alliansgruppen innan kommunstyrelsen inte alls var i skick att agera i min favoritroll som djävulens advokat. Jag erkänner, jag var precis lika tyst som alla andra.

Ramstrand väcker sovande björn

2011-07-14T18:40:00.011+02:00

Svar på insädaren ”En välsignelse skadar ingen elev” i Mitt i Sollentuna den 12 juli:

Vi är delvis överens Ramstrand och jag, det finns ingen anledning att på principiella grunder inte använda Sollentunas kyrkor vid skolavslutningar. När bra alternativ lokal saknas kan de erbjuda ett stämningsfullt och vackert rum. Våra gamla kyrkor är dessutom en del av vårt svenska kulturarv och vi är alla via skattsedeln med och betalar för att de restaureras och hålls i gott skick, oavsett om vi är medlemmar i Svenska kyrkan eller inte.

Så länge tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron, inte på religiösa inslag, anser både jag och Folkpartiet, i likhet med Skolverket, att skolavslutningar i kyrkan inte ska anses strida mot skollagens krav på en icke-konfessionell undervisning.

Sverige är dock inte ett kristet land. Merparten av befolkning tror inte på Gud. Jag tycker därför att skolavslutningar gärna kan vara sekulära, oavsett vilka lokaler de hålls i, och präster och välsignelser får därmed gärna lysa med sin frånvaro. För nog tar ingen skada av att rektor, lärare och barn själva leder en stämningsfull skolceremoni med tal och sång?

Josefin Silverfur, nitisk ateistisk humanist med barn i skolåldern

Good shit!

2011-05-08T20:32:00.007+02:00

Jag brukar hävda att jag aldrig rökt i hela mitt liv. Så här i en trängre krets av människor som kan bevara en hemlighet törs jag dock avslöja att det är en sanning med modifikation; en gång har jag i ungdomlig nyfikenhet faktiskt dragit ett bloss, ur en vattenpipa. Det är jag inte ensam om att ha gjort.

Enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning har sex av tio ungdomar på gymnasiet rökt vattenpipa. När nu Aftonbladet försöker förmedla att vattenpipa kan vara minst lika farligt att röka som cigaretter har jag fått höra till synes normalbegåvade människor i min omgivning avslöja att de levt i en uppriktig tro att vattenpiperök innehållit ”ingenting” respektive ”bara vattenånga”. Möjligen har de låtit sig luras av det lilla gemytliga och oskuldsfulla ordet ”vatten”. Att tobaken dessutom ofta har smak av fräscha frukter som äpple gör nog också sitt till.

Från statligt håll har det i många år gjorts tappra försökt att få oss att förknippa tobakströkning med ord som bensen, nitrosaminer, formaldehyd, cyanväte, död, impotens, stroke, hjärtinfarkt och cancer. Förvisso osexiga ord allihop, men tyvärr utan den laddning som krävs för att få en genomsnittsfjortis att tacka nej till en smygcigg eller ett pipmunstycke. Därför gör det mig så glad att DN och Svenskan i sin rapportering lyckats koppla samman smuggelcigaretter med ord som varken för tankarna till porlande bäckar eller känns som en vuxenvärldens lättignorerade pekpinnar. Orden är ”avföring” och "hundbajs".

Samtidigt som Kina förbjuder rökning på allmän plats avslöjas det alltså att cigaretterna de prånglar till svenska kids kan innehålla hundbajs. Ett genidrag hos någon kreativ kinesisk entreprenör som faktiskt skulle kunna ha effekt på folkhälsan om vi envist hjälps åt att sprida nyheten. För hur lockande kan det vara att börja röka bajs?

Cigaretter och vattenpipa är skit, ibland är det till och med bajs!

Alla som tror på gud räcker upp handen!

2011-04-28T01:53:00.005+02:00

Jag satte nästan maten i vrångstrupen och fick harkla mig rejält innan jag återfick talförmågan och kunde fråga ut treåringen som satt med armen rakt upp vid matbordet. Visst hade vi pratat om religion med honom, men meningen vår son tagit i sin mun och den efterföljande fysiska trosbekännelsen från denne lille repeterande papegoja måste helt enkelt ha varit i säck innan den kom i påse. Det hade den, visade det sig. Sonens citat kom från en fröken på morgonsamlingen på det dagis han precis bytt till. Jag är än idag imponerad av att jag lyckades hålla mig saklig och lugn i min utfrågning av sonen trots att det som malde inombords var helt andra frågor än de som kom ur min mun. Varför frågade personalen ut barnen ut om deras tro? Var det möjligt att vi som föräldrar kunde ha missat att vår förskola hade kristna förtecken?

Många är de gånger jag funderat över om en kommun med platsbrist i barnomsorgsverksamheter kan hänvisa barn till en religiös förskola mot föräldrarnas vilja. Jag har väntat och väntat på någon annan ska intressera sig för frågan och att den ska dyka upp i media, men tänkt att det tyvärr lär dröja. För en religiös familj som upprörs över en förskola med annan religiös profil väcker knappast några sympativågor i ett sekulariserat Sverige och vilken ickereligiös familj kan träda fram offentligt utan att både de och budbäraren framstår som intoleranta? Men så plötsligt händer det, en av få religiösa rörelser som det går att kritisera ostraffat ger sig in i förskolebranschen och Stockholms stad står plötsligt i skamvrån efter att ha hänvisat ett barn till en pedagogik som har sitt ursprung hos folk som tror att vi alla lider av trauman som vi åsamkats av elaka utomjordingar för miljoner år sedan. Scientologkopplingen lyfter problemet med att kommuner kan hänvisa barn till udda förskolor till en förstasidesnyhet i DN.

Vad gäller förskoleplacering säger skollagen att ”Skälig hänsyn ska tas till barnets vårdnadshavares önskemål”. Är det ett rimligt önskemål att inte vilja ha en konfessionell förskola åt sina barn? Ska man kunna tacka nej till en finskspråkig förskola och ändå få en annan placering inom lagens stipulerade fyra månader? Jag tycker det.

Folkpartiet vill att alla barn och föräldrar ska kunna välja den skolform som passar barnet bäst. För mig innebär den valfriheten också att barn och föräldrar inte ofrivilligt ska hänvisas till waldorfpedagoger, föräldrakooperativ och allergiförskolor när det de efterfrågar är barnomsorg utan atroposofi, arbetsgivaransvar eller extra avtal om att föräldrarna ska hålla sig rökfria. Utan ett tydligt ramverk om vilka önskemål en kommun tycker det är skäliga att ta hänsyn till saknas den förutsägbarhet som behövs för att den önskvärda valfriheten inte samtidigt ska riskera bli en begränsning för andra. Även vi i Sollentuna borde nog ta oss en funderare på vilka ramar vi enas kring för om detta finns idag i alla fall ingen information på kommunens hemsida.

Nej, sonens förskola hade inga kristna förtecken. Under samtalet där vid middagsbordet framgick det ganska snart att förskolan bara hade gjort just det vi hoppats på när vi valde just den, de hade aktivt jobbat med den värdegrund och det uppdrag läroplanen slagit fast. Att min son redan som treåring inte bara hemma uppmuntrats att diskutera och reflektera över tros- och livsfrågor samt skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt ger i alla fall mig gott hopp om framtiden.

Filosofiska nötter

2011-04-18T02:03:00.004+02:00

Hur många kvinnor känner du som genomfört en abort? Fundera på det en stund.

Två filosofiskt lagda herrar, Nicolas Espinoza och Martin Peterson framför idag på DN debatt att det är ”Dags för samhället att nyansera synen på aborter”. I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet undersöker de tanken att grundläggande moraliska omdömen om rätt och fel inte alltid är binära. De vill ändra den svenska lagstiftningen så att den speglar att aborter kan befinna sig en moralisk gråzon. Det heter att ”abortlagen bör moderniseras”.

I Sverige råder fri abort fram till 18:e graviditetsveckan. Därefter krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsen, som dock måste avslå ansökan om det finns anledning anta att fostret är livsduglig. Espinoza och Peterson finner uppenbarligen detta fel och vill införa en tredje kategori där det inte är samhällets skyldighet att aktivt assistera kvinnor som önskar göra abort, men där samhället heller inte förhindrar att de utförs. ”Om den gravida kvinnan befinner sig i den tredje kategorin och väljer att avbryta graviditeten är det hennes eget ansvar, inte något som samhället är skyldigt att bistå henne med.”

De debattsugna herrarna anser också att ”60- och 70-talens kvinnorörelse [hade] fel när den drev fram en abortlagstiftning som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets.” Man har dessutom kommit med kreativa förslag på hur man ska förhindra att den föreslagna moderna lagstiftningen leder till att aborter utförs illegalt eller blir en klassfråga, men jag tänker inte gå in närmare på vilka praktiska problem det skulle ställa till med när olika landsting kan tolka lagen olika, när speciella abortkliniker ska inrättas och det ska göras individuella bedömningar av kategori-tre-kvinnornas betalningsförmåga. För det i artikeln som verkligen gör att jag vill ruska om gubbarna är att samtidigt som de talar om att nyansera synen på aborter och konstaterar att ”Det är helt enkelt naivt att tro att man kan beskriva alla möjliga avvägningar mellan kvinnans och fostrets intressen i svartvitt” verkar de faktiskt tro att kvinnors beslut att genomföra abort är enkla, onyanserade och till råga på allt, något de inte tar eget ansvar för.

Nå, nu när du hunnit fundera en stund, hur många känner du som har gjort en abort? Erkänn, du har inte den blekaste aning! Antagligen för att få törs tala om egna aborter. Risken att dömas moraliskt, även för det mest nyanserade beslut, är uppenbar. Att inte våga berätta är samtidigt att ensam bära bördan av sitt beslut, utan att få ta del av andras stöd.

Det finns mycket som talar för att de allra flesta kvinnor är kapabla att fatta väl övervägda beslut och det finns dessutom anledning att tro att den som är gravid och inte önskar föda sitt barn vanligtvis har mycket goda skäl. Det finns också mycket som talar för att vi aldrig kommer att kunna enas om vilka aborter som är moraliskt rätt och vilka som är fel. Beslutet att ända ett litet människoliv kommer däremot alltid att vara ett av de absolut svåraste en kvinna kan ställas inför. Det finns därför ingen anledning att, som Espinoza och Peterson föreslår, komplicera ett redan svårt beslut ytterligare.

Sitta i klistret

2011-03-28T23:45:00.004+02:00

Idag brusade jag upp. Blev oresonligt arg och använde kraftuttryck. Trots att stubinen var extra lång efter en underbar promenad genom ett fantastiskt vintervitt Sollentuna lyckades mina kollegor i kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott oavsiktligt skicka iväg en gnista rätt in i krutdurken, utan att någon hunnit inta säkerhetsavstånd. Med blicken mot den storslagna utsikten och ryggen mot de bortglömda herrarna i olja kom en artig fråga om jag kunde tänka mig att flytta mig ett steg åt vänster eftersom två personer tillhörande oppositionen ville sitta bredvid varandra för att kunna tissla och tassla under mötet. En sådan begäran säger jag självklart inte nej till och jag samlade ihop mina pinaler och drog mig obesvärat åt sidan. Lagom när eftersläntrarna droppat in och mötet egentligen borde ha börjat fick jag från flera håll samtidigt höra att jag satt vid fel sida av bordet. Fel sida?

Idén med att pinka in platser är inte främmande för mig. Jag tillämpade den själv så sent som på mellanstadiet och minns att jag verkligen tyckte det var oerhört viktigt att få sitta på precis samma plats varje dag. En och annan fest med bordsplacering har jag också varit på i mitt liv, utan att ställa till en scen som idag, trots att det allt för ofta hänt att jag som nykter stockholmsvegetarian placerats vid en bordsände eller klumpats ihop med alla andra med födoämnesallergier och/eller mat- och dryckfobier (tro mig, den som i sin bordsplacering i första hand utgår från att serveringspersonalen lätt ska kunna identifiera gäster med udda mat- och dryckespreferenser är INTE en bra värd). Annars har de senaste 25 åren väldigt sällan inbegripit situationer där det anses normbrytande att en vuxen människa i ett rum med andra vuxna människor sätter sig på en relativt godtycklig och valfri plats. Tills jag nyligen stiftade bekantskap med högre kommunalpolitiska kretsarna vill säga.

Jag sitter den här mandatperioden i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott. I alla dessa sammanslutningar verkar sittplatser vara ett känsligt ämne. I fullmäktige har alla sina fasta platser under fyra år. Trots att tekniken egentligen möjliggör att vi kan rösta och delta i debatten från Pajala sitter vi vackert uppradade efter inbördes placering på röstsedeln. Mina bänkgrannar är förvisso tålmodiga, men skulle de tröttna på att jag klottrar i deras handlingar kan de inte nästa gång välja en mindre distraherande bänkpolare.

I kommunstyrelsen har någon också tänkt till angående bordsplacering. För att markera detta placerades namnskyltar framför de ordinarie ledamöterna på första mötet, efter att icke tjänstgörande ersättare bryskt (jag skämtar inte) förpassats till en annan del av bordet än den reserverad för tjänstemän i nyckelpositioner och ledamöter med rösträtt. Här odlas också ”vi och dom”-känslan genom skilda bordssidor för majoritet och opposition och att det dessutom aldrig finns några mikrofoner framställda på de oviktigas bordsände (trots att kommunen förköpt sig så att det finns drivor av mikrofoner i skåpen). Redan på mitt första KS-möte gick det dessutom upp för mig att det till och med fanns en placeringshackordning bland ersättarna. Något jag upplystes om när jag satt mig bredvid någon jag kände och därmed hamnat närmre de tjänstgörande ledamöterna än vad mitt partis valresultat gjort mig förtjänt av. Ett resonemang jag funderade över en stund och sedan beslöt att högaktningsfullt förkasta.

På möten där man har förtroende för varandra, där olikheter berikar, där bra idéer tillåts vara bra idéer oavsett ursprung, där diskussioner kan leda till nya infallsvinklar och ändra beslutsutgången ser jag möjligen grav ansiktsafasi hos ordföranden som ett legitimt skäl att de rutinerade ägnar sig åt apartheid.

Så här i efterhand känns det onekligen som något av en seger att vänsterpartiets ersättare, efter mitt oplanerade utbrott, obesvärat gled ner mellan tjänstgörande kristdemokrat och moderat. Att jag lackade ur var dumt, men vem vet, nästa gång jag tar upp en sakfråga i PEU kanske jag slipper pikas av de som minsann vet hur slipstenen ska dras.

Jo just det, trots inslag av liberal placering lyckades vi visst, i total enighet, fatta beslut om [att föreslå kommunstyrelsen föreslå kommunfullmäktige besluta om] en helt ny stadsdel i kommunen.

Förda bakom ljuset?

2010-12-26T23:02:00.011+01:00

Just nu råder det lugn och julefrid både i stugorna och på nyhetsredaktionerna. På sociala media som facebook sprids dock en nyhet trots att andra media, med ett enda undantag, Nyheter24, ännu inte valt att slösa ett ord om den. Det handlar om två fotofobiska dokument som legat trygga i mörkret tills Wikileaks gav Rick Falkvinge en chans att ta del av dem. Han har gjort sin tolkning av innehållet och den svenska journalistkårens hantering av dem. Även om jag normalt inte skulle länka till karlns blogg gör jag det den här gången. Anledningen är enkel, det har gått ett dygn och normalt borde någon representant för traditionella media ha gjort en ansats för att dementera, bekräfta eller i alla fall kommentera ett påstående av den här magnituden, men så har inte skett. Jag och många med mig vill verkligen veta om det finns en sanning i det som framkommer i dokumenten och bara om ljuset riktas mot dem på allvar kan vi tids nog få veta om vi blivit förda bakom ljuset på det sätt som Falkvinge påstår. Jag försöker helt enkelt med mitt blogginlägg semaforerar till gammelmedia att det här är något jag vill veta mer om. Så snälla journalistkåren, när ni kommer tillbaka från julledigheten kan ni väl ta med er några stearinljus och kasta lite ljus över saken?

Andra bloggare: Michael Gajditza, Christian Engström, Liberaldemokraterna

Tillförsikt

2010-12-10T00:41:00.008+01:00

Jag var på Folkpartiets länsförbundsmöte idag. Trodde det skulle bli urtrist, som förra gången, men så fick vi, på ett föredömligt vis, länets valanalys presenterad för oss av Malin Danielsson, ordförande i Stockholms läns valanalysgrupp. Det var som om hon elchockade igång min allt mer avtrubbade, uppgivna och frusna liberala själ. Till skillnad från den valanalys som presenterades av riks för en tid sedan låg slutsatserna här mycket mer i linje med mina egna. Det var som om rapporten gav hoppets flackande låga både välbehövligt bränsle och skydd undan det isande kravliberala korsdrag som vi öppnat vårt parti för och som redan brännt ner eller släckt för många liberala ljus.

Hade det inte varit för att även denna valanalyspresentation råkade sammanfalla med ett ledsamt FP-avhopp, Mikael Trolins denna gång, hade jag nog sagt att jag från och med idag åter ser på partiets framtid med tillförsikt.

Tillförsikt, det är ett vackert ord det. Jag hoppas jag får anledning att både känna och använda det oftare framöver.

Inför budgetfullmäktige 2010-11-24

2010-11-21T18:41:00.007+01:00

Produktion: Bo Wanngård

Onsdag 24/11 intar jag, inte utan en viss stolthet, min plats i kommunfullmäktige i Sollentuna. Det blir en heldag på temat budget för 2011.

Ännu mer om valanalysen

2010-11-21T00:43:00.001+01:00

Visst har Göran rätt i sitt svar på mitt förra inlägg, man kan oftast göra mer innanför än utanför ett parti. Alla som lagt mycket av sin energi på att få förändringar till stånd har nog också någon gång lockats av tanken att storma ut och visa fulfingret som Camilla nu gör. Att det krävs tålamod för att få med sig kollektivet och att vissa har begåvats med mer av den varan än andra är också ett faktum.

Vi befinner dock oss i en situation där många människor som beskriver sig själva som liberaler väljer bort vårt parti. I de enkäter som legat till grund för valanalysen har man bl.a. fått svara på om man känner någon som tidigare röstat på FP, men som nu valt ett annat parti. Sorgligt nog känner jag själv flera. Vänner och bekanta vars liberala värderingar helt enkelt inte är förenliga med informationsövervakning, burkaförbud och tron att föräldraengagemang kan tvingas fram av kommunala nämndbeslut om föräldranärvaro i skolan. De har inte bara valt en annan valsedel än vår, de har bekymrat skakat på huvudet åt vårt parti.

Har jag gått i en fälla? Det vill jag naturligtvis inte tro. Jag har alltid förespråkat en ansvarsstimulerande politik och jag känner mig inte rädd att försvara välgrundade uppfattningar, även de som partiet råkar dela med fula fiskar. Dessutom förstår jag att man ibland behöver spetsa till argumentationen för att nå ut medialt med dessa bra idéer och nödvändiga reformer. Fast kanske sitter jag där i snällfällan i alla fall för jag stör mig verkligen på sådant som skillnaden i formuleringarna om BUF-dagar i vårt barnpolitiska program från 2009, ”Se till mig som liten är” och valrörelsens version i ”Tryggare skola” från augusti 2010. Jag erkänner också att jag faktiskt inte har liberala argument som försvarar datalagringsdirektivet och att jag tycker det var djupt beklagligt att vi i valrörelsen frivilligt valde att förknippas med en ickefråga om burkaförbud i skolan.

Göran slår fast att det som behövs är en arbetsgrupp som analyserar samhällskraven i ett långt tidsperspektiv. Jag tror vi kommer att få nöja oss med ett nytt partiprogram, men det är inte fy skam med tanke på hur gammalt det gamla hunnit bli. Förhoppningsvis blir det också, som valanalysgruppen föreslog, möjligt även för personer utanför partiet att delta i det arbetet. Då kommer Göran, jag och Camilla alla att kunna vara med på ett hörn, om vi tror att det hjälper. Om vi tror att någon faktiskt bryr sig om vår syn på vad som skulle kunna göra framtiden bättre än nuet.

Tack till Hankwang som bidragit med bilden.

Inte nöjda...

2010-11-19T23:14:00.008+01:00

- Man blir någon man inte var förut, man blir en av de man inte vill vara. Så säger Camilla Lindberg till Dalarnas Tidningar om vad åren i politiken gjort med henne.

En av de våra, en färgstark orädd liberal med ryggrad har lämnat oss och kallar sig inte längre folkpartist. Nyheten kommer samma dag som FP håller partiråd med debatt om partiets valanalys. En debatt som vi vanliga dödliga folkpartister kunnat följa på svtplay (tyvärr plockas den bort vid midnatt). Debatten präglas av lovsångskören, som alltid sjunger på den här typen av möten, men kompletteras faktiskt av några solister som törs ta bladet från munnen och sjunga fram några vackra arior av konstruktivt kritiska sanningar. Sanningar som om de bara hade styrka nog att förmå tränga igenom lovsångens brus skulle kunna hjälpa partiet och Sverige till en liberalare och ljusare framtid. Sanningar som ligger nära Camillas önskan om att partiet ska stå upp för liberalismen, för individen och för sunt förnuft. Inte för en populistisk politik, inte för en hårdare-tag-politik.

Christer Nylander, valanalysgruppens ordförande, lyfter i sitt anförande fram att väljarna inte längre uppfattar oss som ett parti som vacklar hit och dit och jag får intrycket att han och valanalysgruppen finner det positivt. Gunnar Helén bevingade ord, ”att vara liberal är att vara kluven”, verkar alltså inte längre färga allmänhetens syn på partiet.

Även om det förhoppningsvis inte är så illa som Camilla säger i Aftonbladet, att den liberala falangen i partiet är död, är det bara att beklaga att valanalysen och partirådsdebatten inte haft modet att ordentligt penetrera frågan om det går att peka med hela handen när det ligger i liberalismens natur att sökande vackla hit och dit. Kanske har vi blivit de populister vi uppfattas som eller så lever liberalismen fortfarande trots att varken Camilla eller allmänheten ser den. Valanalysen och debatten ger inga svar. Valresultatet och avhopp av liberaler som Camilla Lindberg och Alexander Bard borde dock väcka den viktiga frågan.

Genvägar till det perfekta soundet

2010-11-06T17:12:00.005+01:00

Det som först lät som en ganska lätt uppgift blev genast krångligt. Jag har lovat hjälpa mina föräldrar att införskaffa ett hemmabiosystem. Tjock-TVn ska bort och ersättas med en större och plattare med bättre bild anpassad till mammas opererade ögon. För att pappa ska kunna titta, eller kanske främst lyssna, utan att andra blir hörselskadade och/eller galna av det höga ljudet måste TV-ljudet kunna styras över till både externa högtalare och hans hörapparater, samtidigt och oberoende av varandra. Dessutom vore det nog skönt för honom att slippa sitta fast i TVn via den sladd som både folk och djur idag tenderar snubbla över.

Stor platt-TV med bra bild är det minsta problemet, men jag måste ändå tänka igenom skillnaderna mellan plasma, LCD och LED samt konsekvenserna av övergången från DVB-T till DVB-T2 i det marksända digitalnätet. Om dessa i-landsproblem kan man hitta spaltmeter på nätet. Det verkliga problemet är istället att få ordning på ljudet.

Jag har konsulterat hörselskadades riksförbund (HRF), ett otal diskussionsforum på nätet, tillverkare och återförsäljares hemsidor och promenerat till Häggviks handelsplats för att fråga säljare om råd. Tillsammans har vi tänkt så det knakat för frågeställningen är uppenbarligen tämligen okänd i säljarkåren trots att mer än 14% av befolkningen i åldern 16-110 år har en hörselnedsättning och drygt 356000 svenskar bär hörapparat (HRF 2008).

Det finns bra (men dyra) speciallösningar som t.ex. Connectline TV för den som söker hjälp hos en audionom, men i.o.m. att det nu finns TV-apparater med bluetooth hoppas jag vara en annan trådlös lösning på spåret. Bluetooth gör nämligen att man, i alla fall i teorin, kan koppla ihop TVn med hörapparaterna via den streamer för mobiltelefonen som pappa ändå alltid har på sig.

Det är även för någon som jag, i den yngre medelåldern, lätt att känna sig gammal och hopplöst efter i dagens snabba teknikutveckling. Viljan att hålla sig ajour ökar dock när man ser att de tekniska landvinningarna inte bara kan användas till lasersvärdsdueller med iPhones utan faktiskt underlättar vardagslivet för människor. När de dessutom blir så vanliga att de ingår som standardkomponenter kommer det att bidra till ett mer tillgängligt samhälle. Snart kanske pappa kan titta på vilken TV som hellst utan att få skäll för att han ställer upp ljudet så att även en nästa generation drabbas av hörselnedsättningar.

Imogon testar vi i praktiken. Håll tummarna för att det fungerar!

Funkis, om sverigedemokraten själva får välja

2010-09-24T23:53:00.012+02:00

Det är mycket skriverier om Sverigedemokraterna just nu, tröttande mycket. Ändå har jag inte för avsikt att förskona er från mer. Jag måste nämligen dela med mig av en intervju ur tidningarna Byggvärlden och NyTeknik där SDs Pavel Gamov får komma till tals om partiets politik i byggfrågor.

Ur artikeln kan utläsas att SD och FP har någon form av samsyn på ROT-avdrag och lärlingsjobb. Dessutom tycker SD att man ska bygga på bredden, mer än på höjden, vilket i praktiken innebär att skyskrapor bör undvikas i stadskärnor. En idé som FP i Stockholms stad av någon mycket oklar anledning gjort till sin liberala fråga i valrörelsen. I andra frågor står SD närmare de i rödgröna, t.ex. när de förordar subventioner för byggande av hyresrätter. Krav som de på upprustning av miljonprogrammet och flexiblare planprocess känns också helt rumsrena. Idéerna om att byggnader inte ska få bryta mot traditioner framstår dock som klart ogenomtänkta och nästan lite löjliga. Som exempel på vad som borde få byggas nämns funkis medan Uppsalas nya konserthus inte platsar i SDs Sverige. Fast löjligt blir snabbt obehagligt för det är inte bara prisbelönta byggnader ritade av danskar som är ovälkomna inslag i landet utan även moskéer, buddistiska tempel och ortodoxa kyrkor. Ovälkomna är också utländska byggjobbare, även om de har kollektivavtal och får drägliga löner. SDs uppfattning är nämligen att arbeten i byggbranschen i första hand ska gå till personer med svenskt medborgarskap.

Mitt Sverige är inte begränsat till billiga hyresrätter i låga funkishus byggda av svenska ungdomar, det rymmer en mycket mycket större mångfald.

Mer om SDs bostadspolitik: Bofast, SD

I årets val går färre till vallokalerna

2010-09-19T00:19:00.000+02:00

Hur valdeltagandet och utgången blir i årets val törs jag inte sia om, men och ca åtta timmar öppnar vallokalerna och ändå har redan många Sollentunabor röstat. Förtidsröstandet har blivit en succé och i valen 2006 "poströstade" hela 31,4%. Om någon bryr sig om mina gissningar om årets val tror jag förtidsröstandet kan närma sig 50%. Intressantare än procentandelen är kanske vilka konsekvenser ett ökat förtidsröstande kan få.

Det kommer att ta längre tid att räkna rösterna. Eftersom vi i Sverige har möjlighet att ångerrösta på valdagen kan inte för förtidsrösterna läggas i urnan förrän vallokalerna stängt. Det gör att valnattsresultatet kan dröja lite längre. Dessutom hanteras en allt större mängd röster av valnämnden på den s.k. onsdagsräkningen dit bl.a. sent inkomna förtidsröster skickas. I EU-parlamentsvalet räknade valnämnden 5% av rösterna på onsdagsräkningen, att jämföra med en normal vallokal som har mindre än 3% av Sollentunabornas röster på sin räknelott. I ett jämnt val, som det ser ut att kunna bli i riksdagsvalet iår, kan det resultera i att valnattsresultatet faktiskt skiljer sig från det definitiva resultatet som fås först efter onsdagsräkningen.

En annan konsekvens är att det blir svårare för en kandidat att personkryssas in. Partiernas lokalföreningar ser till att vallokaler och förtidsröstningslokaler har personvalsedlar, men bara i den egna kommunen. För den som vill förtidsrösta i en lokal utanför kommunen, på ett av de etablerade partierna som anmält sina kandidater, gäller det att själv ta med personvalsedlar om man vill nyttja möjligheten att kryssa en kandidat. Det kan ses som knepigt och det är därför inte orimligt att tänka sig att vi i takt med ökat förtidsröstande kommer att se ett minskat kryssande.

Jag tror definitivt vi behöver utveckla förtidsröstandet ytterligare för att bidra till ett höjt valdeltagande. Det behövs ännu mer nytänkande vad gäller attraktiva lokaler och öppettider. 2014 har vi hela fyra val att hantera och även om jag inte tror att det lär ske så står det i alla fall på min önskelista att den för samhället dyra och av få nyttjade möjligheten att ångerrösta tas bort tills dess. Jag tror heller inte att vi på dessa fyra år hinner skapa ett säkert datoriserat röstförfarande, men för att i väntan på detta inte helt rasera personvalsystemet vore det i alla fall bra om vi använde dessa fyra år till att göra den lilla förändringen att göra det möjligt att personrösta även genom att skriva nummer och namn på en anmäld kandidat på en vanlig partivalsedel.

Posters och paradigmskiften

2010-08-09T20:00:00.004+02:00

Jan Björklund ser glad ut där han står i Häggvik och hans budskap om nobelpriser och klassrum är helt ok, men jag fnissde ändå lite när jag såg affischerna. Ett citat om ett parti med en politisk kultur som bejakar posters med partiledaren, ur en krönika av Lars Petterson i Södermanlands nyheter om Liberati och Folkpartiet, poppade nämligen upp i huvudet. Läs den!

App app app!

2010-08-08T12:30:00.004+02:00

- Vad är det på TV? frågade maken utan att lyfta blicken där han satt och förstrött slösurfade i vardagsrumssoffan.

Jag greppade min iPhone och klickade på 'TV.nu'-appen. Det var dock inte listan på aktuellt TV-utbud som fångade min uppmärksamhet utan en banner från Centern. Hur gärna hade jag inte sett en blåklint där istället för den där hånleende klövern?

I förra årets val nåddes jag av partiernas annonser på TV, i radio, tidningar (både pappersversioner och på nätet), via brevlådan och affischer samt på Spotify och Facebook. I år nås jag tydligen dessutom via mobiltelefonens appar. Tre partier, (C), (KD) och (S) har t.o.m. skaffat helt egna appar. Fast som tur är för oss som hejar på andra lag är de inte några höjdare. Centern låter dig testa hur mycket Maud du är (53% i mitt fall) samt bjuder på Mauds bok som ljudbok (bra mervärde), Kådisarna har en massa obegripliga och trista Göran-citat och snabblänkar till den store ledarens Twitter, Facebook och Spotify-spellista. Sossarna har satsat på att hjälpa dig hitta närmaste förtidsröstningslokal, men glömt bort att få fram ett budskap.

Köpt reklam är bara en liten, liten del av hur man når ut. De andra sätten är självklart viktigare. Jag hoppas dock innerligt att mitt eget parti förstått vikten av att satsa en del av reklambudgeten till att finnas på plats där folk faktiskt befinner sig. Vilket oftare är i soffan än i valstugan.

Bara bröst bakom burkan?

2010-08-07T01:33:00.008+02:00

Tänk om en kvinna på Rudbecksskolan, lärare eller elev, tröttnar på svett under brösten och på gymnastiklektionen hivar av sig tröjan och låter behagen skumpa fritt. Står det då rektorn fritt att säga ifrån? Om någon annan dessutom tar anstöt av dessa blottade kvinnliga former, kan hon då rent av vänta sig att åka dit för förargelseväckande beteende enligt brottsbalken 16 kap. 16 §? Kan det dessutom vara så att det idag faktiskt är ok av skola och rättssamälle att behandla hennes bara överkropp annorlunda än en mans?

Jag tycker det vore bra om man förtydligade dagens uppenbarligen svårtolkade lagstiftningen så att alla som undrar vet om det är ok att visa brösten i det offentliga, eller att dölja sitt ansikte i skola och förskola, för rättsläget är faktiskt oklart på båda områdena. Det finns dock åtskilliga viktigare frågor att diskutera just här och nu, i pågående valrörelse. Skulle ett liberalt parti ändå välja att engagera sig i en av dessa två näst intill hypotetiska ickefrågor borde det antagligen vara den som handlar om brösten för där finns det ett jämställdhetsproblem, men nej, Björklund ger spontant och oprovocerat burkafrågan utrymme och det får mig att vilja ge honom onda ögat. För samhället blir inte liberalare av att vi gör främlingsfientligheten till en valfråga, även om vi kanske får några röster extra från folk som råkar rösta på oss, inte för att vi är utan trots att vi är liberala.

För den som undrar, jag tycker det är trevligt att se andras ögon och leenden. Jag gillar också att få ta del av dubbelhakor, celluliter, tatueringar, gäddhäng, myggbett och t-shirtsolbrännor. För vet ni vad, jag gillar människor i alla former och färger, med eller utan kläder. Dessutom tror jag att om vi bara gemensamt skakar av oss lite fler av våra tyngande normer så går det säkert finfint att både undervisa och undervisas oavsett om man gillar att vara spritt språngande naken eller draperad från topp till tå.

Fast säg inget till Janne, för självklart borde jag vara kravliberal på det där sättet som vi håller tummarna för går hem i stugorna.

(1 2 3 4 5 6 7 8 9)

Grisen i säcken och telefonnumret på papperskorgen

2010-08-01T18:36:00.011+02:00

I september kan Sollentunaborna välja att lägga sin röst på Sverigedemokraterna i kommunalvalet, men vad är det egentligen (SD) hoppas uppnå här i Sollentuna genom att bli invalda i kommunfullmäktige, nämnder och bolagsstyrelser? Rimligen borde det väl handla om partiets profilfråga, invandringspolitiken? Kanske tycker man att Sollentuna ska ta emot färre ensamkommande flyktingbarn? Eller har man förhoppningar om att från norrorts polisnämnd vilja ta tag i partiets andra huvudfråga, den om krafttag mot den organiserade och upprepade brottsligheten? På riksplanet talas det om att satsa på pensionärer, men vilka frågor vill man driva i vård- och omsorgsnämnden här i Sollentuna?

TV Sollentuna har publicerat det lokala partiprogrammet för (SD) och redan tidigt i texten borde Sollentunabon som överväger att lägga sin röst på (SD) i kommunalvalet dra öronen åt sig. Det står nämligen i klartext att det inte är Sollentuna som står högst på agendan för denna lokalavdelning utan att det är riksdagsvalet som har högsta prioritet. De lovar i alla fall att inte lämna några stolar tomma i kommunfullmäktige, om de får några. Något som får anses vara det absoluta minimikrav väljarna kan ställa på sina företrädare.

Vidare framgår att man i Sollentuna över lag är nöjd med den politik som bedrivs av både alliansen och oppositionen, som man anser "gör ett bra jobb". Helt i linje med detta gillas också öppna nämndsammanträden, något som dock redan tillämpas i Sollentuna. Även önskemålet om att fler kommunala handlingar ska finnas på nätet blir svårt att driva eftersom det redan är på gång. Frågorna om framtida bostadsbyggande i kommunen och om pendeltågsstationen borde döpas om från Sollentuna till Tureberg lyfts fram som viktiga att diskutera med Sollentunaborna, men samtidigt får vi tyvärr inte veta vad en röst på Sverigedemokraterna innebär i just dessa två frågor.

Faktum är att det enda vi får veta om vad (SD) på den lokala politikarenan i Sollentuna står för är följande:

Att man gillar privata aktörer och kommunala verksamheter på entreprenad.
Att Sollentunahems hyresgäster även fortsättningsvis borde ges möjlighet att köpa loss sitt boende, men att man dock inte vill ha likabehandling av kommuninvånarna utan förordar att Malmvägsborna ges förtur med fördelaktiga villkor.
Att man vill att kommunen stöttar nya företag med bokförings- och deklarationshjälp.
Att det borde skapas beredskapsjobb för arbetslösa ungdomar i gymnasieåldern.
Att Sollentunas politiker borde besöka skolor och diskutera demokrati.
Att det borde finnas ett telefonnummer på papperskorgar.

På Sollentunanivå är (SD) ett missnöjesparti, men eftersom man inte har så mycket att vara missnöjd med i Sollentuna vill man alltså in i kommunfullmäktige för att diskutera namnet på en pendeltågsstation och telefonnummer på papperskorgar. Hur de tänker ställa sig i alla andra små och stora lokala frågor under mandatperioden får inte väljarna veta, men meningen "När vi kommer in i fullmäktige gör vi det med öppna sinnen och inte med några låsta positioner." stärker ytterligare insikten att en röst på (SD) i kommunalvalet vore att köpa grisen i säcken. En gris som dock visat sitt fula tryne i andra sammanhang.

En trettioåring värd att fira

2010-07-25T22:01:00.006+02:00

Idag skriver Peter Wolodarski i en krönika om friggebodar, Rut och Rot och minskad byråkrati. Han konstaterar att friggebodens 30-årsdag nyligen gick obemärkt förbi och besviket konstaterar jag att inte heller jag sett röken av någon födelsedagstårta på miljö- och byggnadsnämndens sammanträden. Det är något av en liten skandal, för friggeboden borde verkligen firas. De här åren i nämnden har dock lärt mig att den numera inte fullt så lilla boden faktiskt inte är helt uppskattad av alla tjänstemän. Fast även om man ogillar att folket köper sina 15 kvadratmeter arkitektonisk frihet på K-Rauta kommer man inte ifrån att friggebodslagstiftningen (som för övrigt innefattar även skärmtak och lite annat smått och gott) förenklat tillvaron för många och jag går verkligen igång på det som förenklar, det som ger mer frihet, även om det bara är på villatomter. Samtidigt gör jag ingen hemlighet av att jag emellanåt tenderar hänfalla åt värsta sortens paragrafrytteri. Denna dubbelnatur har jag svårt att förlika mig med, men jag försvarar denna gråa byråkratiska sida hos mig med att om man nu demokratiskt enats om lagar, regler och detaljplaner är det faktiskt rimligt att de följs även om de är löjliga och handlar om stödmurar i trädgården eller definitioner av altanhöjder.

Fast visst vore det skönt om lagstiftarna lite oftare gjorde som näringslivet och hade den goda smaken att ta ansvar för de fel och brister som visar sig i deras alster och se till att skyndsamt reparera uppenbart trasiga lagar. För dumheter smyger sig in i lagarna ibland, det är faktiskt ofrånkomligt. Faktum är att även om man nu snart lanserar plan- och bygglagen i en pimpad version finns det fortfarande kvar byråkrati i den som är svår att motivera för "verklighetens folk". Byråkrati som om den försvann knappast skulle rädda liv, lösa den globala uppvärmingen eller avhjälpa löneskillnaderna mellan könen, men som ändå förtjänar att bekämpas av någon folkvald riksdagspolitiker som likt Birgit Friggebo är uthållig nog att stå emot träliga remissvar.

Jag tror på mer rock 'n' roll på villatomterna. För hur många skulle egentligen må dåligt om kommunen inte var med och bestämde när någon på baksidan av sitt hus ville bygga en mur högre än 20 cm eller kanske slå på stort med en altan högre än 60 cm?

Det blir till att fixa en egen friggebodstårta till nästa arbetsutskott i nämnden. Upprensning av onödig byråkrati förtjänar att firas, speciellt när det är en klok folkpartist som gjort det som nästan ingen klarar, vågat tänka utanför lådan.

Solarietuna

2010-07-18T16:25:00.010+02:00

Den solrika sommaren har i veckor lockat tidningarna att skriva om hur man känner igen farliga leverfläckar, men i dagens DN och SvD kan man läsa om hur man grundlägger sin hudcancer. Kommuner runt om i landet tillhandahåller solarier i simhallar och träningslokaler trots att dessa enligt både WHO och Strålsäkerhetsmyndigheten anses bidra till att öka antalet hudcancerfall. Så sker även i Sollentuna. Vår sim- och sporthall drivs visserligen inte av kommunen utan av ProMa Gym och friskvård, men i upphandlingen hade kommunen, om man haft viljan, kunnat ställa krav på att det inte ska finnas solarier eller att dessa ska ha 18-årsgräns. Idag är det fritt fram för någon som är 16 år fyllda att med kommunens goda minne sola sig "brun och fräsch".

Jag sitter i Miljö- och byggnadsnämnden i Sollentuna och jag tycker faktiskt kommunen agerar fegt i frågan om solarier i kommunala lokaler. För flera månader sedan tog jag upp detta internpolitiskt, men fick veta att kommunala upphandlingskrav av det här slaget är konkurrenshämmande och inte företagsvänliga och att jag därför borde låta bli att lyfta frågan. Jag kan bara beklaga att jag frågade först istället för att agera.

Det ingår i vårt vuxenansvar att skydda unga och omyndiga från sådant som malingt melanom, även om priset är en ofräsch vit hud. Det är bl.a. därför vi från kommunen, inom ramen för "Förskoleprojektet" varit ute och pratat om solskydd på förskolor i kommunen. För om vi ska lyckas med miljömålet att "Människors hälsa och den biologiska mångfalden ska skyddas mot skadliga effekter av strålning'' går det inte att gömma sig bakom valfrihet, företagsvänlighet och konkurrensfrämjande när det gäller solarier.

För den som vill använda sig av konkurrens för att påverka företag att sluta med solarier kan det vara bra att veta att det sedan december 2009, med hänvisning till just cancerrisken, är slutsolat på alla SATS-gym i Norden och så även i Sollentuna, även för de över 18.

Jag lovar lyfta frågan i MBN i höst så får vi se vilka politiker som törs hävda att det strider mot vår inriktning om att vara företagsvänliga och erbjuda valfrihet att inte erbjuda 16-åringar en fräsch hudcancer.

Almedalen - Schmalmedalen

2010-07-11T13:18:00.014+02:00

För en statusknarkare som jag har fejan tydligt avslöjat att det varit Almedalsvecka; vännerna inom politik, media och lobbyindustri har exalterat rapporterat om bra och dåliga partiledartal, seminarier och rosévinsmingel. En och annan bild av Visby i solnedgång har också kommit oss andra till livs. Att jippot, för det är trots allt ett sådant även om det inte är någon vattenfestival vi talar om, bland deltagarna skapar stämning som hos tonåringar på konfirmationsläger går inte att ta miste på, men med all den tid och de enorma summor som partier, media, allehanda organisationer och till och med myndigheter och statliga verk lägger på detta är det kanske också någon som är intresserad av att fundera på vad som förmådde tränga igenom ringmjurarna och nå oss utanför? Jag är sakpolitiskt intresserad, jag ser på nyheterna, jag läser papperstidningar varje dag och jag slösurfar in på nyhetssajter flera gånger om dagen. Ändå är detta tyvärr det jag minns från Almedalsveckan valåret 2010:

Göran Hägglunds magsjuka fick utrymme i DN inte mindre än tre gånger.
Sven-Otto Littorin beskyllde media för att exponera hans barn, men gjorde själv exakt samma sak när han duckade bakom dem istället för att vara ärlig.
Fredrik Reinfeldt har en ny mediastategi, men är antingen lättlurad eller en lurendrejare.
Mitt snart femton år gamla beslut att aldrig, aldrig, aldrig köpa Aftonbladet står sig rätt bra efter att Lena Melins "varför Aftonbladet inte nu publicerar de nya uppgifterna om Sven Otto Littorin" givetvis raskt skulle följas av "Därför skriver vi om Littorins påstådda sexköpsbrott".
Media var väldigt intresserade av Ingvar Carlssons trädgård. Om de lockades dit för att hans partikamrater var desperata eller om det var som Centerns till synes konspirationsteoribenägna partisekreterare verkar hävda, ett led i en planlagd kampanj för att (smuts)kasta ut (C) och Maud Olofsson ur riksdagen, vet dock ingen med säkerhet.
Margot Wallström kom och lyssnade på sin partiledare Mona Sahlins torgmöte och det var kanske inte helt ok.
Folkpartiet talade om en ut-och-gå-garanti och DN förklarade oss, visserligen inte utan en viss ömhet, ärligt socialliberala, men lite lätt strategiskt sinnesslöa.

Sakfrågorna kom som alltid i skymundan medan personer och mediastrategier fick utrymme. Ironiskt nog bidrar jag själv med mitt blogginlägg, det vet jag, men jag tycker det finns anledning att offentligt djupt beklaga att det så ofta är hur och vem och inte vad som avgör åt vilket håll blickarna vänds.

Veckan i Visby var säkert minnesvärd för deltagarna, men om målet var att nå även utanför de tjocka ringmurarna lyckades Gudrun Schymans delvis med sina röksignaler, de andra brände nog mest pengar.

Hälsobringande nätverk

2010-06-30T12:35:00.006+02:00

Idag är patientnätverket segt på Karolinska i Solna. I sanning ett i-landsproblem att inte kunna facebooka och slösurfa utan små avbrott då och då under de 5-6 timmar vi idag räknar med att tillbringa på hematologens dagvårdsavdelning. För andra, som tillbringar ännu mer tid på sjukhus och kanske ligger inlagda på isolering i veckor i sträck, är det desto viktigare att ha tillgång till ett fungerande öppet nätverk för att kunna hålla humöret uppe med de oändliga möjligheter som internet erbjuder inte bara i form av livesändningar från prinsessbröllop och fotbolls-VM utan självklart även i form av mejl, bloggar och mötesplatser som facebook. Det vore dumt av sjukvården att underskatta den helande effekten av att på ett enkelt sätt få hålla kontakten med vänner, arbetskamrater och bekanta när man är sjuk. Ändå är det långt ifrån alla sjukhus som erbjuder det vi som är hangarounds på KS har tillgång till. Man behöver t.ex. bara ta sig de få stegen till Radiumhemmet för att vara isolerad från omvärlden och lika illa är det i många andra vårdfastigheter i länet.

Kostnaden för att tillhandahålla öppna nätverk får nog anses försummbara i sammanhanget och även om det finns EU-parlamentariker som vill lagstifta bort överdrivet facebookande så är det knappast ett hot vare sig psykisk hälsa eller landstingsbudgeten. Om man tittar in på facebook-gruppen "Öppet trådlöst patientnät till ALLA sjukhus" (som har över tusen medlemmar) kan man hitta en hel del politiker i varierande kulörer och på båda sidor om den magiska blockgränsen. Fast jag hoppas naturligtvis att någon förståndig folkpartist i mitt eget landsting också orkar driva den till synens lilla frågan om öppna trådlösa patientnätverk.

Nej, nu är det dags att sluta, maken sover och jag måste hämta hit någon som kan byta till nästa blodpåse på droppställningen.

Kanske inte världens viktigaste frågor...

2010-06-10T19:26:00.010+02:00

Sista valnämndsammanträdet innan sommaren är avklarat. Vi fattade riktigt tunga beslut idag eller tja, vi bestämde i alla fall, efter en del diskuterande, i vilken ordning valsedlarna ska stå i kartongställen i val- och förtidsröstningslokalerna. Det ni! Det är verkligen synd att de våra i alliansen körde över oss i valnämnden igår när kommunfullmäktige inte hörsammade vår önskan om att få lite mer att göra för arvodet. Nog om detta dock och över till något nästan lika viktigt, nämligen kundvagnar.

En Sollentunabo frågade för en tid sedan vem som ansvarar för att se till att det inte står kundvagnar och dräller runt om i kommunen. När jag fick frågan blev jag helt ställd för visst hade jag emellanåt sett någon förrymd kundvagn, men hen fick det att låta som ett större problem än så. Det visade sig att jag levt i okunskap i min radhusbubbla. På Malmvägen och i Malmparken är snirklande ormlika rader av kundvagnar en del av stadsbilden. Något min selektiva syn förhindrat mig från att notera innan frågan kom upp. Nu däremot ser jag dem jämt när jag rör mig i västra Tureberg och jag förstår verkligen om folk retar sig på dem.

Jag frågade en annan bekant som bott på Malmvägen i flera år om detta kundvagnsfenomen. Hen bekräftade att det var många i området som drog hem sina inköpta varor i kundvagnarna hela vägen från butiken, men sa också att det faktiskt var ganska praktiskt att det alltid fanns kundvagnar att tillgå på Malmvägen. Hen visste nämligen att berätta att även bilburna Malmvägsbor nyttjade dem genom att lasta över t.ex. matkassar i och tog sedan med vagnen upp i hissen till lägenheten. Det må vara hur det vill med de praktiska sidorna, det är ändå inte bra att vagnarna står där de står. Dels är vagnarna missprydande i sig, men de blir inte snyggare av att de dessutom tenderar fyllas med skräp. Senast idag såg jag t.ex en vagn med en krossad TV i. Dessutom tillhör vagnarna självklart butikerna och det borde kunna ses som stöld att ta med dem utanför butiksområdet. Vissa handlare, dock känner jag inte till någon i Sollentuna, har löst problem av det här slaget genom att sätta fotboja på vagnarna, dvs ett elektroniskt lås på hjulen och en slinga i marken som gör att vagnen blir okörbar utanför butiksområdet. Gissningsvis är sådana lösningar för dyra för att få något genomslag och de flesta väljer att åka runt och samla in vagnar istället. Oavsett lösning läggs självklart kostnaderna på oss konsumenter och förfulningsprist får alla i området betala.

När jag uppmärksammar bortsprungna vagnar brukar jag ringa ägaren, men det är det tydligen inte så många andra som gör fick jag veta när jag ringt runt lite till butikerna närmast Malmvägen. ICA Kvantum uppger att de ändå samlar in sina vagnar från Malmvägen ca en gång i veckan och ICA Maxi har en person som gör en räd i området varannan vecka. Andra kunde inte redogöra för hur ofta de ger sig ut, men även de rycker ut och hämtar hem sina förlorade lamm om man bara gör sig besväret att tipsa dem. En förlorad kundvagn kostar dem nämligen inte bara badwill när den står och skräpar utan även mellan 800 och 1200 kronor att återanskaffa.

Så vad blir då kontentan? Är kundvagnarna något som ska belasta skattekollektivet genom att kommunen tar sig an dem? Jag tycker inte det. Jag delar dock gärna med mig av min självpåtagna uppgift att ringa kundvagnsägarna. Om fler klagar kanske butikerna skaffar fotbojor eller ännu hellre, gör ett bättre jobb med att upplysa sina kunder om att det faktiskt inte är ok att ta vagnen med hem och upp i hissen.

För den händelse att du vill hjälpa till har jag satt ihop en liten bra-att-ha-lista med telefonnummer. Som bonus slängde jag in FTI. Det numret ska du ringa om du retar dig på återvinningsstationer i behov av tömning eller städning. För även till detta behövs fler frivilliga.

Nej, nu har jag viktigare saker än valsedelar och kundvagnar att ta hand om. Vi hörs!

Stens ICA Sollentuna Centrum (Ja, ja ICA Kvantum vill de visst kallas): 08-594 707 00

ICA Maxi Häggvik: 08-562 568 00

COOP Konsum Bygdevägen: 08-96 52 96

COOP Forum Häggvik: 08-503 157 00

City Gross Häggvik: 08-623 76 60

Willys Häggvik: 08-623 45 40

FTI (Förpacknings- och tidningsinsamlingen): 0200-88 03 11

Undrar vem som brunnit...

2010-06-04T00:54:00.005+02:00

DN rapporterar att katolska kyrkan äntligen har kommit på ett genialt sätt att lösa sina problem med präster som förgriper sig sexuellt mot sin medmänniskor; prästerna får genomlida outhärdliga kval i helvetet. Jamen då så.

Jag blir så genuint trött i hela kroppen av människor som blundar för sitt ansvar i hopp om att någon annan tar hand om skiten och städar upp. Det spelar ingen roll om det är pedofilpräster, grannen som tvättar bilen på gatan, politiker som vältrar över pensionsskulder på kommande generationer eller Stockholmare som kastar fimpar på marken, det finns många sätt att förtjäna sig en plats i helvetet.

Skulle du orka tycker jag du ska lyssna på This American Lifes fascinerande berättelse om den katolske prästen som kommenderades runt för att städa upp efter skandalpräster och om hur han till slut bytte sida och började hjälpa offren istället för förövarna. Han borde ha en eloge. Vad Charles Scicluna, Vatikanstatens utredare i pedofilärenden borde ha håller jag för mig själv.

En jobbig tid framöver

2010-03-28T01:01:00.003+01:00

Det tog en vecka från provtagning tills vi fick besked om makens cancer. Den veckan hade gärna fått vara kortare. Det råder dock brist på cytodiagnostiker, den yrkeskår som har till uppgift att med mikroskopets hjälp upptäcka och diagnostisera cancerceller och då tar även prioriterade prover vad som för de väntande känns som en evighet. Det är naturligtvis inte alls bra och värre verkar det bli i framtiden; pensionsavgångar är att vänta inom yrket.

Även om jag varken blivit kretskortslödare eller flygplansmekaniker, vilket var de yrken jag fick prova på under mina praoperioder på högstadiet, vet jag att erfarenheterna därifrån gjorde det lättare för mig att välja teknisk linje på gymnasiet. Väl där uppvaktades vi årligen av sistaårselever från Väg och Vatten på KTH. Studenter som sponsrade av de framtida arbetsgivarna, byggföretagen, åkte runt och lyriskt berättade om sin utbildning och delade ut praktiska almanackor. Några av Landstinget sponsrade studenter från sista året på ”klinisk cytologi” på KI kan jag däremot garantera att vi inte såg röken av när vi åt vaniljmunkar i cafeterian på Rudbeck.

Bland de yrkeskårer vars rekryteringsproblem vi kommer att lida av i framtiden listar Arbetsförmedlingen bl.a. sjuksköterskor, allmänmedicinska läkare, barnmorskor och förskollärare. Då är det extra trist att veta att en ung släkting som aktivt försökt få praoplats på förskola istället erbjudits sin praktiska arbetslivsorientering på det stall där hon redan tillbringar all sin lediga tid.

Visst är det svårt för bristyrken som lastbilsmekaniker, VVS-montör och logoped att konkurrera med betydligt sexigare drömyrken som polis, kändis (!) och musiker hos ungdomar, men jag tror samtidigt att vi på bred front måste arbeta med rekrytering till bristyrken om vi inte vill stå utan geriatriksjuksköterskor och gymnasielärare inom naturvetenskap. Gick det att sälja in byggnadsfysik och trafikstatistik till mig så nog borde samhället med en kraftansträngning kunna övertyga några om att klinisk cytologi is the shit!

Jag skulle aldrig erkänna att jag valde att plugga på Väg och Vatten pga. de glada studenternas säljarbete, men nog mindes jag dem och läste gärna lite extra om utbildningen när det blev dags att söka till högskolan. Väl där träffade jag för övrigt en sådan där glad student, en kille med världens vackraste nötbruna lockar

Det är dags att runda av nu, lägga mig ner och borra in näsan i de där älskade lockarna.

Köp den, jag har den själv!

2010-03-20T01:48:00.001+01:00

En ”tidning som står på fattigas sida, särskilt om de är unga kvinnor med kunskaper i självförsvar och vegansk matlagning, mot ozonhålet, sexism, amerikaner och bilar”, så beskrev Johan Hakelius, krönikör i Aftonbladet, Stockholms Fria Tidning. Att läsa en tidning som använder begrepp som arbetsköpare istället för arbetstagare, bevakar frågan om köttskatt och ger nästan en sida åt de odemokratiska aspekterna i att bara en islamisk församling erbjudits plats för moské i Rinkeby ger många infallsvinklar som saknas i andra media. Ibland ger det ett nyttigt test av den egna argumentationen, men jag erkänner att det också har hänt att jag tvingats till det där som är så jobbigt och svårt, att erkänna att jag faktiskt haft fel. Vilket är et bra betyg. Faktum är att jag i valet av tidning till lördagsfrukosten alltid väljer Fria först.

Förra veckan bjöds det en ny artikel kallad ”Oekonomisk tillväxt” i artikelserien ”Tillväxt till varje pris?”. Den handlade om tillväxt som mål istället för ett medel. Intressant frågeställning, men när jag gör en liten faktakoll hittar jag väldigt lite som går att tolka som att Landstinget i Örebro faktiskt erbjuder sjukvård för att främja tillväxten och inte för hälsan. Man måste alltså, som alltid, ha öppna ögon och en stor portion skepsis. Fast läs gärna artikeln ändå, den är bra. Eller skaffa en prenumeration. Tills alldeles nyligen fick man själv välja sin prenumerationskostnad utifrån vad man hade råd med. Nästan lite rörande sympatiskt.

Ännu ett sorgligt besked

2010-03-18T13:22:00.002+01:00

Nu blir det lite sentimentalt igen. Jag läste nämligen i DN att ännu en riktig Sollentunainstitution går i graven; Ekströms Foto och Musik AB har försatts i konkurs. Jag minns hur jag som barn brukade stå utanför butiken i den smutsorangea gången och titta in genom skyltfönstret i hopp om att hinna uppfatta något av andras semesterbilder som på bana löpte förbi i framkallningsmaskinen. Här köpte jag också för första och sista gången strängar till min gitarr, som jag sedan aldrig lärde mig bemästra. I Ekströms skyltfönster kunde föreningar, även sedan centrum förvandlats från en ful ankunge till en svan, få sätta upp affischer för lokala teaterföreställningar och konserter. Sådan uppskattar jag och det är et av skälen till att jag varit butiken trogen med mina allt färre fotoframkallningar och filmrulleinköp.

Det finns flera företag utöver Ekströms som på något vis kommit att representera hela Sollentuna Centrum. Den Sollentunabo som inte känner till Balders Bröd, Perssons Bokhandel, Bloms Blommor och Stens ICA måste vara väldigt ung eller nyinflyttad. Nåja, det är ju ett nytt Centrum nu. Min son kanske kommer att se naked juice bar som en riktig Sollentunainstitution.

Visst är han söt?

2010-03-16T16:46:00.004+01:00

Vårt eget dansante kommunalråd Lennart Gabrielsson (FP) äntrar scenen på Folkpartiets riksmöte i Västerås i mars 2010. Kjell Ericsson filmade och hade vänligheten att sedan lägga ut filmen på YouTube. Lennarts kommentar till detta? "Med sådana vänner behöver jag inga fiender".

Lennart, jag är också din "vän", jag lovar! Filmen bara råkade hamna på min blogg.

Slut på pengar i Sollentuna?

2010-03-15T22:48:00.005+01:00

Dagens budgetuppstart i kommunen innebar som väntat varken änglakörer eller dansanta björnar jonglerande med facklor och knivar, men väl en ny erfarenhet. Jag stressade till mötet från jobbet och kom för sent på att jag glömt lägga tillbaka bensinkortet och de svenska pengarna i plånboken efter utlandsresan. Kommunens parkeringsautomater kan inte ta VISA och Mastercard, än, och vi tar inte heller Euro (trots att vi är en Eurokommun!) så jag stod för ett ögonblick bestört vid automaten och tänkte väldigt fula tankar tills jag kom på att jag faktiskt varit med och fattat beslut om att man ska kunna betala p-avgiften med telefonen. Så otroligt smidigt! Ett litet SMS och vips hade jag betalt för en timme och kunde flåsa in i kommunalhuset. SMS-påminnelse kom sedan automatiskt innan timmen var slut så att jag kunde fylla på. Vilket jag också fick göra ett antal gånger eftersom mötet, fast det bidde kortare än planerat, aldrig ville ta slut.

Jag har redan tidigare terroriserat mina närmast sörjande med frågor om när man tror att världen (läs Sollentuna) är mogen att skippa mynten i automaterna. Mynthanteringen är dyr, både för att automaterna ska tömmas, men också för att de bryts upp och stjäls ur. Törs man som politiker föreslå att skippa myntautomaterna och bara hänvisa till kort och telefon? Kan man kanske rent av tänka sig att helt skrota automaterna och bara ha telefonbetalning? Det skulle spara en god slant åt kommunen och möjliggöra avgiftsbeläggning även där det bara finns ett fåtal platser, något som är omöjligt idag. Vad tycker du?

Regeringen gillar för övrigt inte kontanter, kan man förstå av nya lagförslag som ska ge mindre kontanthantering (DN, SvD). Parkering är dock inte en regeringsfråga utan i allra högsta grad kommunal. Om det finns pengar att spara i den kommunala verksamheten redan 2011 vore det inte dumt. Så mycket fick jag i alla fall ut av budgetmötet innan jag stressade tillbaka till jobbet för att arbeta ihop till telefonräkningen.

P.S. Vill du SMS-parkera centralt i Sollentuna kan kan du SMSa 58 följt av mellanslag och därefter bilens registreringsnummer (Så här: 58 ABC123) till 72395. Du får en bekräftelse per SMS. Kostnaden är 10:- per timme vilket är 2:- mer än om du vänder ut och in på byxfickorna i jakt på småslantarna. Att inte betala kostar för övrigt betydligt mer. Det har jag visst också varit med och beslutat.

Tummen upp för bajs i påse, men vi måste ändå bli färre

2010-03-14T12:18:00.009+01:00

Två saker fångar speciellt mitt intresse i DN idag. DN debatts varning om befolkningsexplosion och vetenskapsredaktionens artikel om Peepoo (tyvärr inte tillgänglig på nätet). Peepoo har jag läst om tidigare, en kollega på jobbet som för något halvår sedan blev bekant med uppfinningen såg till att även jag förstod det geniala med idén om den hygieniska lilla toalettpåsen som hindrar smittspridning och ger nyttig gödsel. Att denna mobila toalett dessutom skulle kunna bidra till att flickor i puberteten inte slutar gå i skolan är en svindlande tanke.

Jag tycker ordet hjälte är ett av svenskans mest missbrukade, men använder det gärna om Anders Wilhelmsson, Björn Vinnerås och Annika Nordin. Det har de förtjänat för sin fantastiska uppfinning. Jag dristar mig inte till att använda samma ord för befolkningsexperterna med debattartikeln, men jag beundrar ändå deras mod när de vågar gå ut och säga att vi måste bli färre på jorden och att ansvaret vilar även på industrivärldens axlar. Jag delar den uppfattningen, hur politiskt inkorrekt den än är. Det har jag alltid gjort, men varje gång jag försiktigt viskat fram min åsikt har jag omedelbart genomborrats av onda blickar från alla håll. Jag missunnar naturligtvis ingen glädjen av att bli föräldrar, tvärtom, jag vill ge alla den möjligheten och just därför kan vi kanske inte alla få valfritt antal egenproducerade ungar. Det finns få saker som retar upp folk mer än att säga just detta. Det verkar vara en djupt rotad generations-, köns- och kulturoberoende grundvärdering man trampar på. Länge, länge var jag övertygad om att jag ändå ”skulle ta mitt ansvar” och inte föda några egna barn. Aldrig har jag känt mig så ensam om en åsikt som när jag försökte motivera för andra varför jag faktiskt ville adoptera istället för att själv föda mina barn trots att jag är fertil. Jag lyckades faktiskt inte hitta någon, inte ens maken, som förstod mig. Till slut gav jag upp att ens viska om allas vårt gemensamma ansvar för att förhindra en befolkningsexplosion som i framtiden kan komma att leda till otroligt frihetskränkande åtgärder. Nu kanske jag törs börja viska igen.

Jag hoppas faktiskt att det var fler än jag som satte teet i vrångstrupen av att till frukosten få serverat att det nuvarande födelsetalet på 2,6 barn per kvinna skulle leda till att jorden år 2300 ska befolkas av 134 000 000 000 000 (134 tusen miljarder) människor. Det är många, väldigt jättemånga faktiskt. Alldeles för många. Om vi inte tillsammans, på helt frivillig väg, kan hitta sätt att vända trenden ska det tyvärr bra mycket mer innovativa idéer än Peepoo till för att göra det möjligt även för kommande generationer att få uppleva den största glädjen, den att få bli föräldrar.

Opus Osis

2010-03-01T18:29:00.003+01:00

Musik, bild och produktion Jerker Dalunde.

Min vän Jerker, politisk vilde i Miljö- och byggnadsnämnden, har satt ihop ett sevärt litet klipp. De flesta bilderna är tagna i Sollentuna, i de norra delarna av Rösjön samt i angränsade områden upp mot Täby. Njut av ett Sollentuna i vacker vinterskrud ackompanjerat av lika sköna toner

Bygglov för moské i Sollentuna

2010-02-26T20:20:00.021+01:00

Jag läste i DN att Lennart Gabrielsson (FP), Torbjörn Rosdahl (M), Freddie Lundqvist (S) och de andra höjdarna gemensamt meddelat att de kommer att anvisa mark för att det ska kunna byggas en moské centralt i Sollentuna. Folkpartiets väljare borde självklart vilja att moskéns bygglov ska hanteras på samma sätt som centrumkyrkans, enligt lagen helt enkelt, och utan någon positiv eller negativ särbehandling. Fritt fram för en fullskalig moské med minaret alltså, kanske i stil med Hassan II moské i Casablanca? Jag sitter ju i Miljö- och byggnadsnämnden som ska hantera bygglovet och gillar förändring, kontraster, utländska influenser och nytänkande arkitektur och har dessutom inga band till någon religion så det är väl bara att tuta och köra?

Näpp, så lätt är det inte. Byggandet i vårt land styrs framförallt av Plan- och bygglagen (PBL). Jag kan meddela att jag läst den. Den innehåller inte ett ord om moskéer, kyrkor eller andra religiösa byggnader. Däremot finns det en liten passage i 3 kap. 1 § som har betydelse, "Byggnader skall ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande, lämplig för byggnaderna som sådana och som ger en god helhetsverkan."

För att få bygglov måste alltså moskén vara estetiskt tilltalande. Är det vad Islamiska föreningen tycker om? Eller vad arkitekteliten tycker är snyggt? Det vi ledamöter i byggnadsnämnden gillar kanske? Lagen ger inte några förklaringar till begreppet så det blir till att söka sig till förarbetena. Jag låter datorn damma av en dåligt inskannad version av proposition 1985/86:1. Där ger faktiskt lagstiftarna råd om hur begreppet ska tolkas, "Det bör emellertid finnas ett uttryck i bebyggelsemiljön som kan bedömas vara allmänt uppskattat av kommunens innevånare." Ser man på, estetiskt tilltalande är alltså det som kan antas vara allmänt uppskattat av kommuninvånarna.

Det är ingen hemlighet att många människor är superkonservativa när det kommer till byggande och arkitektur. NIMBY, Not in my backyard är mer regel än undantag och det är långt ifrån ovanligt att ha en sentimental vurm för byggnader som ser ut som man är van att byggnader ska se ut. Ta villorna i Silverdal eller Östra Kvarnskogen som exempel. Det finns Sollentunabor som helt öppet förklarar att det inte är riktigt ok med sådana nymodigheter som svarta hus. Vad ska de tycka om en moské? Det tar helt enkelt tid för många att acceptera nya grepp inom arkitekturen.

Jag tror det måste till en ganska sparsmakad och Sollentunaanpassad moské för att kunna leva upp till kravet på trolig uppskattning hos kommuninvånarna. Så likhet inför lagen innebär i detta fall att arkitekten som ritar en moské faktiskt inte kan ta ut svängarna på samma sätt som om hen ritade en kyrka. För kyrkoarkitektur har Sollentuna haft tusen år på sig att vänja sig vid. Självklart går det dock att rita en moské som fungerar. Den vid Björn Trädgård på Söder i Stockholm är ett bra exempel.

Aj då, nu ser jag att jag läste fel i DN. Det var visst en annan namnkunnig skara som enats om en moské och det var i Rinkeby och inte Sollentuna den skulle byggas. Nåja, nu är jag alla fall lite förberedd den dagen det dyker upp önskemål om en moské i Sollentuna.

Blir Sollentuna Bio kvar?

2010-02-25T20:57:00.002+01:00

PRODUKTION: BO WANNGÅRD och KJELL FORSGREN. På hemsidan tvsollentuna.se skriver vi om krisen för Sollentunas sista biograf. Reportaget kompletterar det skrivna med röster från en av bions aktiviteter; pensionärsbio på måndagaseftermiddagarna.

Små verksamheter för små barn

2010-02-24T12:58:00.005+01:00

Februari sägs vara den stora VAB-månaden och imorse behövde även jag ringa till dagis för att rapportera sjukt barn. Jag har haft på känn att sonen varit ganska förskonad, men om jag avslöjar att det förprogrammerade numret i hemtelefonen gick till den förskola vi lämnade för 2,5 år förstår ni kanske vidden.

Det blev inget långt samtal med vår gamla fröken (jag tycker fröken är en yrkestitel att vara stolt över och dessutom titulerar sig den här personen, som är av den gamla skolan, själv fröken), men hon kände genast igen mig och nog fanns det i alla fall tid för lite uppdatering. Hon meddelade att de snart ska slå igen verksamheten för gott. Det fanns självklart flera skäl till det och jag går inte in på detaljer, men en av Sollentunas få förskolor med bara en avdelning kommer att försvinna. Jag har ofta oroat mig över de här små förskoleenheternas långsiktiga överlevnadsmöjligheter.

Visst ska vi ställa höga krav på den omsorg barnen får, det är jag den första att skriva under på, men under min tid i Miljö- och byggnadsnämnden har jag ändå funderat kring hur kraven och lagstiftningen på t.ex. miljö- och livsmedelsområdena faktiskt slår ganska olika mot små och stora förskoleverksamheter. Våra avgifter för inspektioner och kontroller är naturligtvis lättare att bära i en verksamhet där den kan slås ut på fler barn, men det är en liten del av problemet. För att driva en förskola är att driva ett företag och man kommer inte ifrån personalansvar, löneförhandlingar, matinköp, att sätta sig in i och hålla sig uppdaterad i tonvis med lagstiftning, ta fram och informera om nya rutiner och allt det där andra som inte riktigt kan räknas som kvalitetstid tillsammans med barnen. På "mitt" område kan det handla om att tag i rutiner för temperaturmätningar i matleveranserna, kontroll av ledningarnas vattentemperatur, obligatorisk ventilationskontroll, radonsaneringar, rutiner för solskydd och en väldig massa annat smått och gott som vi självklart alla vill ska fungera i en verksamhet där våra barn vistas dagligen. Arbetet och kostnaderna för detta är dock inte nämnvärt mindre för att man har 20 barn istället för 80. Att dessutom i en grupp på fem-sex anställda se till att man har någon som på ett effektivt och bra sätt kan ta tag i allt detta kan vara ett problem i sig.

Vad man inte ska glömma att det här är företag som inte rår över sina inkomster på samma sätt som andra. När utgifterna ökar till följd av nya krav och ersättningen från kommunen inte ökar i motsvarande grad kan man i praktiken bara öka intäkterna genom att ta in fler barn. Visst kan man göra effektiviseringar i verksamheten för att minska utgifterna, men när de stora utgifterna är personalkostnader handlar det till slut faktiskt om fler barn eller färre vuxna för att få ihop ekvationen. Det känns inte orimligt att eftersträva en annan modell, där en förskola som levererar en barnomsorg av hög kvalitet skulle kunna få mer betalt. Som med allt annat kan det stötas och blöta i oändlighet vad som är kvalitet och hur det ska mätas.

Det här är en svårlöst ekvation och jag har inga bra lösningar. Att våra politiska beslut om weblösningar, öppettider, deltidsbarn och riskklassningar av livsmedelsenheter påverkar små och stora verksamheter olika tycker jag dock vi ska tänka på en extra gång. I alla fall om vi vill att det ska finnas kvar några små förskolor på sikt.

Jag försöker följa utvecklingen i sonens nya, lika småskaliga, förskola och kan konstatera att det ska till en hel del oavlönat hårt arbete av eldsjälar för att få en verksamhet som uppfyller alla krav, går runt ekonomiskt och samtidigt levererar riktigt bra barnomsorg. Krigsrubrikerna om förskolor som kan lyfta ut feta vinster känns väldigt, väldigt långt borta. Personalen, lokalen, besluten och allt det andra känns desto närmre.

Piratpartiet i Sollentunavalet

2010-02-23T22:47:00.004+01:00

PRODUKTION: BO WANNGÅRD och KJELL FORSGREN. Kommer piratpartiet att ställa upp i höstens kommunalval i Sollentuna? Det är EN av frågorna vi ställer till Rick Falkvinge - som för övrigt är sollentunabo. tvSollentuna är en webbtv-kanal. Kom du inte via hemsidan rekommenderas ett besök på http://www.tvsollentuna.se Där pågår ett försök att etablera en plattform för information och kommunikation.

Jag vill ha stekt svan till middag

2010-02-23T21:14:00.005+01:00

Jägarna vill skjuta svan och trana. Enligt Aftonbladet har de skrivit till Jordbruksdepartementet och bett om lov. Man kan ju fråga sig om det finns det något de inte vill skjuta. Motiven till att just svanar och tranor behöver skjutas av sägs vara att de förstör för andra arter och för jordbrukslandskapet. Vetenskapliga belägg saknas visserligen, men man har ju ”de allt oftare inkommande internrapporterna, grundade på egna erfarenheter och upplevelser” att stödja sig på. Då så, den argumentationen är ju lysande. Som vanligt, ska tilläggas. Ena stunden vill man skjuta bytesdjur för att det är brist på naturliga fiender i form av rovdjur och i nästa är det predatorena man vill peppra för att de smaskar i sig jägarnas middagsmat. Kan vi inte bara vara ärliga och säga som det är, jägare gillar att döda.

På tal om argumenterande jägare drar jag mig till minnes när sonen, fem år, gav sig in i en diskussion med en jägare i bekantskapskretsen.
- Oj, här kommer visst min hund, henne får du inte skjuta!
- Jag skjuter väl inte din hund! Jag skjuter bara djur jag kan äta.
- Aha, som kor?
- Nej, bara vilda djur.
- Vilda djur?
- Ja, som rådjur, hare och räv.
- Äter du räv?
- Ähm.

Edsbacka krog förblir krog

2010-02-23T00:29:00.002+01:00

Det dök upp ett spännande pressmeddelande in min mejlbox idag. Fast jag hade redan läst nyheten på Facebook. Torbjörn Rosdahl (M), fryntlig ordförande i kommunstyrelsen var snabb som en vessla med att lägga ut på sin statusrad att Edsbacka krog kommer att leva vidare. En stund senare dök nyheten upp även i SvD, SR och Restaurangvärlden. Fast Torbjörn var snabbast den här gången och det bekräftar för mig hur viktigt det är med sociala medier om man vill nå ut.

Nåja, det är bra att det förblir krogverksamhet i dessa unika lokaler. Vårt eget kommunalråd Lennart Gabrielsson (FP) har hela tiden varit angelägen om att bevara kulturmiljön i Edsbergsparken och jag är lugn i min övertygelse om att han sett till att uppgörelsen med Keyser Fastigheter (rimligen inte Keiser fastighetsbolag som det står i pressmeddelandet) och Stockholms Fisk säkerställer detta.

Nils Molinder från Stockholms Fisk, som ska driva krogen, säger till Restaurangvärlden att han ser framför sig en krog där gästerna fortfarande gärna firar 70-årsdagar och bröllopsmiddagar, men där det inte är för dyrt eller för avancerat. Man kommer alltså inte att satsa på en finkrog och man har heller inga ambitioner att ha kvar stjärnorna. ”Vi vill ha ett värdshus med god, vällagad mat och mycket husmanskost. Ulla Winbladh, som går väldigt bra, kommer att vara lite av en förebild.”

Den nya restaurangen beräknas öppna i mitten eller i slutet av april. Det är jag nog inte ensam om att se fram emot, även om ordet husmanskost inte är någon pavlovsk klocka för en stockholmsvegetarian.

Ska du ut och ränna ikväll igen

2010-02-07T20:56:00.000+01:00

Ett nytt reportage från TvSollentuna. Sollentunas brottsförebyggande råd satsade i januari på kommunens tonårsföräldrar. Reportaget visar en av Sollentunas många starka sidor, vuxenengagemanget. I begynnelsen var kommunala "fältare" och "Farsor o Morsor" när helgkvällarna sänkte sig över kommunen. Idag finns många verksamheter med syfte att göra kommunen säkrare för unga. Ett antal kommunala enheter, polisen och frivilligorganisationer är med. Insatserna samordnas av Sollentuna kommuns Anna-Karin Sundén.

När uppdaterade du dig arkitekturpolitiskt senast?

2010-02-07T18:58:00.000+01:00

Jag vill tipsa om den vackra och lättillgängliga arkitekturpolitiska skrift som Sveriges Arkitekter gett ut under hösten, Arkitektur och politik. Bitvis är den nästan komiskt pretentiös, men för det mesta är den intressant och inspirerande. Att den ger konkreta råd och förslag till kommunala politiker gillar jag skarpt och de vackra bilderna gör definitivt sitt till. Dessutom är den gratis. Skriften vänder sig verkligen inte bara till politiker utan till alla som borde ställa krav på det samhälle som just nu och i framtiden planeras, byggs och anläggs. Det är faktiskt du, jag och alla andra.

Beställ den här och så skickas den kostnadsfritt inom Sverige.

Underlätta röstandet

2010-02-05T00:05:00.001+01:00

Förtidsröstandet ökar och vi behöver utveckla och underlätta röstandet genom att erbjuda attraktiva och centralt belägna förtidsröstningslokaler med öppettider som passar väljarna. Samtidigt vet vi att unga och utrikes födda generellt röstar i lägre utsträckning än andra och att det i årets val finns rekordmånga förstagångsväljare. Det kändes därför helt naturligt att på valnämndens första möte för året lägga ett förslag från Folkpartiet om att utreda möjligheterna att ordna förtidsröstning i vårt unga allaktivitetshus Satelliten (FKA Ungdomens hus).

Kansliet kommer också att undersöka möjligheten att under en kortare period ha förtidsröstning på Rudbeck. I båda fallen gärna med några av våra yngre röstmottagare.

På bilden ses Integrations- och demokratiminister Nyamko Sabuni (FP) flankerad av kommunalrådet Lennart Gabrielsson (FP) vid invigningen av Satelliten. Tack till Mats Linder som höll i kameran och delar med sig av bilden.

Sollentuna bio går i graven

2010-01-31T02:22:00.000+01:00

Sollentuna Bio går i graven. Det var tråkiga, men tyvärr inte oväntade nyheter. Små biografer försvinner runt om i landet och det är ett under att just vår kunnat överleva så länge. Sedan sonen började uppskatta biobesök har jag återknutit kontakten med denna min barndoms biograf, även om jag väl knappast varit en frekvent besökare. Annat var det förr. Jag minns detaljer från flera skolutflykter till Sollentuna bio och hur hela klassen andaktsfullt bänkade sig i de små mörka salongerna. Även om jag än idag minns klassrumsvisningarna av Pogo Pedagogs diabildserier om t.ex. slagverk och glädjen när läraren istället för att spola tillbaka filmen om vulkanutbrott lät oss se den en gång till, baklänges, kan jag inte minnas en enda film från skolutflykterna till bion. Det var själva utflykten och biografen som var upplevelsen, inte filmerna. Heltäckningsmattan, de tunga dörrarna, biljettkassan, affischerna, stolskuddarna och inte minst längtan efter det åtråvärda, men på skolutflykter alltid lika otillgängliga, godiset.

Filmerna jag såg på fritiden minns jag bättre och någonstans i gömmorna finns ett album med inklistrade biobiljetter, urklippta annonser och egna recensioner och betyg. Speciellt minns jag första gången jag och min storebror skulle få gå själva på bio. Vi fick skjuts till parkeringen vid Flåsses (där Satelliten är idag) och fick stränga förmaningar om att efter filmen gå direkt ut till samma ställe för att bli upphämtade. Vi hade tur som i kassan kunde köpa två biljetter till Scooby Doo, för det här var på den tiden barn var svältfödda på tecknad film och det blev slutsålt och fullsatt i den största salongen. Sedan hände ingenting på en väldigt lång stund. När meddelandet kom att filmleveransen till biografen var försenad, men väntades vilken minut som helst började sorlet i salongen. Tiden gick och till slut kom det tragiska meddelandet att man gett upp och beslutat byta ut Scooby Doo mot Rännstensungar. Rännstensungar! Vi hade laddat minst en vecka för att få se tecknad film och istället erbjöds vi en film helt utan spöken och roliga hundar, men med vårdnadstvister och föräldralösa förlamade barn i rullstol. Besvikelsen var total och våndan stor. Skulle vi lösa in biljetten och sätta oss att vänta på skjutsen som skulle dröja ytterligare någon timme eller se filmen och göra föräldrarna oroliga genom att inte vara på plats vid parkeringen på utlovad tid? Personalen förstod vår vånda och lät min bror låna telefonen för att ringa hem.

Varje gång jag passerar Sollentuna Bio, och sedan jag började med politiken är det ofta, känner jag på smaken av gammaldags Nickel, minns känslan av att lägga handen mot den kalla mässingen i köstolpen och ser för mitt inre förlamade Ninis röda pelargon ramla i marken.

Med Sollentuna Bio försvinner ännu en av Sollentunas institutioner, men minnena därifrån hoppas jag i alla fall få behålla ett tag till.

tvSollentuna om tvSollentuna

2010-01-09T17:40:00.000+01:00

Vad hände i politiken när tvSollentuna ställdes inför kravet att sluta granska politikerna för att få fortsätta att producera? Videon på YouTube är en kortversion av ett 34-minutersprogram som just nu sänds över föreningskanalen i Sollentuna, samt i Sollentuna Energis nät.

Snön är röd

2010-01-05T01:42:00.000+01:00

De lyfter bössorna, de skrattar och siktar
och luften stinker av blod och av bly.
Vargarna snavar. Vargarna stupar.
Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.

Jag har suttit flera kvällar och skrivit. Vänt och vridit på orden i timmar för att försöka få grepp om tankarna och känslorna och strukturera upp dem till begripligheter. Åtskilliga gånger har jag knölat ihop pappret och kastat det i papperskorgen, om än virtuellt eftersom jag alltid skriver vid datorn. Man ska inte skriva i affekt sägs det, jag gör alltid tvärtom. Jag skriver av mig, men brukar ha för vana att låta texten ligga kvar orörd och oläst tills lugnet infunnit sig igen. Då finner jag ofta att skrivandet har fyllt sin funktion utan att texten har behövt blottas för någon. Den här gången har det inte hjälpt alls att låta fingrarna löpa fritt över tangenterna, sorgen och ilskan finns kvar.

Vad gör man när man tvingas kompromissa med sina hjärtefrågor? Om jag inte får berätta för alla hur ont det gjort mig att se tidningarnas bilder på döda vargar och de leende män som fällt dem, om jag inte får beskriva hur blodet kokat av att lyssna på radion där jägare motiverat vargjakten med sitt brinnande intresse för att vara ute i naturen och om ingen annan vet om att jag fräts sönder inuti av att allt det här vansinnet är en följd av ett beslut mitt parti varit med att fatta kommer jag med tiden att förvandlas till en helt annan Josefin, en bitter och kallhjärtad liten människa. Det vill jag verkligen inte.

Nu ska jag återgå till att slicka mina sår i ensamhet igen. Jag är säkert tillbaka på partibanan igen om några dagar. Fast först måste Vysotskijs vargjakten sluta eka inne i huvudet.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

(1 2 3 4 5 6)

Var finns Sollentunas bästa backar?

2009-12-17T21:44:00.000+01:00

I februari bloggade jag om lånepulkor. Av de fyra lånepulkor jag köpte, märkte upp och la ut i pulkabackar runt om i Sollentuna fick tre fötter. En fanns kvar när säsongen var över och den har jag idag placerat ut i Edsbergsparken. Självklart provåkte jag och kan meddela att både backen och pulkan är i topptrim. Nu ska jag köpa nya pulkor och lägga i andra backar i Sollentuna, men jag behöver få in tips om var kommunens pulkabackar egentligen finns. Berätta för mig i en kommentar var just din bästa backe finns så ska jag under julen försöka ordna så att fler åksugna barn och vuxna får chansen att susa nerför just den.

Vi ses i backarna i vinter!

Ibland krävs krav

2009-11-26T22:24:00.000+01:00

Arlanda flygplats har fått Swecos stora energipris för sitt arbete med att minska sin energianvändning. De senaste åren har man minskat energianvändningen med 25 procent och nu sprids modellen till andra flygplatser så att de också kan bli mer energisnåla. Det är väldigt bra, både att energianvändningen minskat, men också att erfarenheterna sprids.

Vi ska dock inte glömma varför Arlanda gör detta. Ett av de villkor Länsstyrelsens förenat deras miljötillstånd med reglerar nämligen flygplatsens samlade utsläppen av kväveoxid och koldioxid. Mycket ska räknas in, inte bara flygverksamheten utan även marktransporterna vid, till och från flygplatsen. Det här är också förklaringen till att Arlanda plötsligt tagit initiativ till att samordna kollektivtrafiken till och från Arlanda så att tåg passar med bussar och det gamla önskemålen om pendeltåg till flygplatsen plockats fram och lanseras som en ny fräsch framtidsvision. Luftfartsverket, som driver Arlanda flygplats, har med sin stab av jurister överklagat tillståndet i alla tänkbara instanser för att slippa det här koldioxidkravet, men det står sig än. Att sätta ett koldioxidtak för verksamheten är visserligen helt unikt i världen, men just detta har också drivit fram unika lösningar, som t.ex. sådana som nu gett Arlanda ”Stora energipriset”.

Ett annat av de villkor som finns i miljötillståndet handlar om flygtrafik över Upplands Väsby tätort. Arlanda får i längden inte fortsätta dirigera flygtrafik över Väsby utan måste ta till en kurvad inflygning som tar planen över mindre bullerkänsliga områden. Det jobbiga är att denna typ av inflygning inte fanns när tillståndet gavs och just därför gav Länsstyrelsen Arlanda en massa år på sig att ta fram dem. Kurvade inflygningar skulle definitivt gynna de bullerstörda i norra Sollentuna. Även det här är kravet är besvärligt för Arlanda och har tvingat dem att försöka komma på nya innovativa lösningar för kurvade inflygningar, som de själva säger att även andra flygplatser nyfiket följer.

Det här betyder att Länsstyrelsens miljötillstånd haft precis den effekt det ska ha, det har satt eld under Luftfartsverkets rumpa och tvingat dem att hitta på nya och bättre lösningar. Hade ingen ställt de kraven tror jag vi kan vara ganska säkra på att initiativen från Arlanda inte hade varit lika goda.

Eftersom Arlanda delvis misslyckats med sina överklaganden kommer de att söka ett helt nytt miljötillstånd. Det är en lång process där Sollentuna ingår som remissinstans. Jag lovar vara vaken i frågan och håller en tumme för att Länsstyrelsen fortsätter vara tuffa.

Ett Sollentunaföretag försvinner

2009-11-06T09:10:00.000+01:00

En epok går i graven den 27 februari 2010 när Edsbacka krog stänger för gott efter 27 år i Sollentuna. Krogen har betydligt längre historia än så, men Christer Lingströms mästerverk, Sveriges första restaurang att få två stjärnor i Guide Michelin, kommer inte längre att utmana smaklökarna hos dem som har råd att lägga en liten förmögenhet på en måltid.

”Vi vill avsluta med flaggan i topp. Den rådande konjunkturen gör att vi inte ser någon långsiktighet i det vi gör. På lång sikt bedömer vi att det inte finns utrymme för den här typen av finkrog", säger krögare Christer Lingström.

Det är tråkigt för Sollentuna eftersom Edsbacka krog placerat oss på kartan och tråkigt för det tjugotal anställda som drabbas av nedläggningen. Vad som slår mig när jag läser artiklarna i DN, SvD och DI är dock att vi kommer att få se mycket mer av det här framöver. Det handlar nämligen om mer än en konjunkturnedgång och Christer säger till DI ”Vi är inte hungriga längre, vi har inget kvar att bevisa” och tillägger ”Jag var en gammal gubbe mot slutet”. Nu är Christer faktiskt inte mer än 52, men han är inte ensam, det finns många gubbar där ute. Många 40-talister som med framgång drivit små och medelstora företag som nu skulle vara i behov av ett generationsbyte. Det sägs att en tredjedel av Sveriges företagare är 40-talister som inom den närmaste 10-årsperioden vill gå i pension. Det i kombination med att var tredje ägarförändring misslyckas gör att vi framöver måste räkna med att många företag kommer att läggs ned eller går i konkurs. Det gör att flera hundratusen jobb kan försvinna i Sverige de närmaste åren. Läs mer om detta här, här och här.

Frågeställningarna oroar även privat. Jag jobbar nämligen själv i ett litet Sollentuna-företag tillsammans med pappsen. Usch, jag blir som så många andra i familjeföretag lite lätt stressad av att tänka på ägarförändringar och generationsbyten. Borde nog tömma spargrisen för att kunna tröstäta på Edsbacka. Även om det inte kan bli på pappsens 65-årsdag, eftersom den råkar infalla dagen efter portarna till Edsbacka slagit igen för gott.

Folkpartiets miljöpolitik, vad finns att skriva om den?

2009-11-01T23:53:00.000+01:00

Jag sitter här och klurar på texter till Folkpartiets skrivartävling. Det är i sanning en utmaning att med max 400 tecken beskriva vedertagen folkpartipolitik på ett visionärt sätt och helst i punktform. Oavsett om mina texter kommer till användning eller hamnar i det runda arkivet på länsförbundet har det varit väl spenderad tid att läsa partiprogram, motioner, rapporter och pressmeddelanden för att uppdatera sig om vad som egentligen är vedertagen folkpartipolitik.

Jag har de senaste åren självklart försökt följa Folkpartiets riks- och länspolitik, men fokuserat på den lokala politiken i Sollentuna och dagens läsningen har lärt mig mycket. Skeptiskt lagd som jag är fanns rädslan att det jag skulle läsa kanske kunde få mig att förskräckt rygga tillbaka och känna att jag nog hamnat i fel parti. Så blev det inte, jag känner mig tvärtom styrkt i mitt val av att ha tagit del av så många kloka tankar som redan tänkts av andra folkpartister med andra hjärtefrågor än mina. Fast en sak blev tyvärr uppenbar; vi måste verkligen göra något åt vår miljöpolitik. Grön el och restriktiva fiskekvoter i Östersjön i alla ära, men nog är väl miljö- och klimatfrågor viktigare för oss än vad vår politik gör gällande? Det är ju trevligt att vi kunnat bidra med ett förbud mot fosfater i tvättmedel, men jag upplever ett stort miljöengagemang bland många av mina partikamrater, ett engagemang som inte speglas i att partiets hemsida listar som vår fjärde viktigaste miljöfråga att vi vill ”Förbättra sjöfartssäkerheten i Östersjön”. Nej, här måste vi skärpa oss och det rejält.

Vill du läsa mer om Folkpartiets miljöpolitik? Du kan alltid börja här, men ännu trevligare vore om du sedan hjälpte till att mejlsa ut den för på det här området finns helt klart en stor förbättringspotential och ett behov av engagerade medlemmar.

Är du intresserad av skrivartävlingen hittar du mer information här. Senast 20/11 ska bidragen vara inne.

Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.

2009-10-28T21:44:00.000+01:00

DN har idag en intressant artikel om att Stadsmissionen ger hjälp åt unga män som för att slippa möta verkligheten fastnar i pojkrummet och flyr in i en virtuell värld. Ett växande problem i västvärlden enligt Jan Löwdin, psykoterapeut vid Stadsmissionens nya mottagning för unga män. Jag tycker det är ett jättebra initiativ och jag är alltid tacksam när frivilliga insatser hjälper till när samhället inte har resurser. Extra bra är när de som vill hjälpa verkligen försöker identifiera sin målgrupp och deras specifika problem för att bl.a. ta reda på varför de inte på andra sätt redan sökt eller kunnat få den hjälp de så väl behöver. Det här verkar stadsmissionen verkligen ha jobbat med.

I en i övrigt saklig och bra artikel sticker en mening ut markant. I papperstidningen har man t.o.m. lyft fram den grafiskt för att ge den extra utrymme. De kan i tysthet behålla illusionen om sin egen oövervinnlighet och slipper tills vidare inse att de kanske är medelmåttor, en insikt som verkar vara särskilt smärtsam för pojkar. Meningen är klart olycklig, för rimligen har det inte att göra med tilldelningen X- och Y-kromosomer hur smärtsamt det är att gå från barnets självcentrerade värld till en där man kanske inte ens känner att man duger som man är. Smärtan finns där, oavsett om den tar sig uttryck i att man spelar World of Warcraft om nätterna, lägger ut lättklädda bilder av sig själv på snyggast.se eller skär sig i armarna. Det är att vara ung som gör ont, inte att vara pojke. Sedan kan pojkarna behöva annan hjälp än flickorna med det gör inte deras smärta vare sig större eller mindre.

Kommunmässan i Stinsen

2009-10-25T00:21:00.000+02:00

Det har åter varit kommunmässa i Stinsen. Lönehelg bidrog till att påtagligt många rörde sig vid och i montrarna som bemannades av tjänstemän och politiker från våra kommunala nämnder och bolag. En del andra verk och myndigheter som skatteverket, kronofogden och luftfartsverket fanns också på plats. Från scenen bjöd kulturskolan på underhållning och där uppe hölls också en del intervjuer som dock inte förmådde tränga ner genom sorlet från alla intressanta samtal som fördes inne i montrarna.

Själv stod jag några timmar i Miljö- och byggnadsnämndens monter som flöt ihop med kommunledningskontorets. Det blev många långa samtal runt den modell över centrum som likt en godisskål lockade in folk. Jag har fått frågor om garageinfarter, trottoarhöjder, LED-belysning, trafikplanering, scoutlokaler, trafiksäkerhet, handikapparkering, infartsparkering (mycket av den varan faktiskt), Sollentunahem, detaljplaner, översiktsplaner och faktiskt även om varmvattenberedare. En del kunde jag besvara själv och för annat blev insatsen att para ihop de frågande med rätt tjänstemän.

Det finns uppenbarligen ett behov av att både politiker och tjänstemän kommer ut lite bland vanligt folk ibland. Precis som vid förra kommunmässan var det både roligt och lärorikt att på ett avspänt sätt träffa de medborgare som nyttjar våra tjänster och även de tjänstemän som levererar dessa tjänster. Jag rekommenderar alla mina partikamrater att ta sig tiden att nästa gång vara på plats i ”sin” monter en kortare eller längre stund. För det är om inte annat ett utmärkt sätt att lära sig mer om den egna verksamheten.

Passivt hus för aktiva barn

2009-10-15T18:10:00.000+02:00

I Miljöaktuellt kan man läsa att det i Österåker byggs en förskola som klassas som passivhus, dvs huset kommer i huvudsak att värmas upp av värmen från barnen, personalen och maskinerna i huset.

- Ju fler personer, desto mer värme alstras som kan återanvändas för att värma upp huset, säger Claes Elehn från NCC, som bygger förskolan. Jag tror inte vi ska tolka hans uttalande som att det är bra med stora febriga barngrupper i förskolorna även om det kanske skulle ge extra fina siffror på den "energiskärm" som gör att barn och personal kan följa energianvändningen i huset. Förskolan Skogslunden kommer att rymma 90 barn och huset ska utöver sin låga energianvändning bidra till miljön genom att användas i den pedagogiska verksamheten för att visa barnen ekologiska kretslopp.

Jag håller tummarna för att Österåkers modiga försök faller väl ut och att det i sinom tid dyker upp liknande förskolor även i vårt eget lite mer försiktiga Sollentuna.

Bosse har varit i farten igen

2009-10-14T00:44:00.000+02:00

Granskad eller granskande journalistik?

2009-10-10T00:03:00.000+02:00

Jag hoppas ni redan hört om den senaste riksdagsmotionen från de två moderata riksdagsledamöterna Jan R Andersson och Peder Wachtmeister (Foto: Ulrika Vendelbo). Den om att SVT:s nyhetsprogram ska granskas eftersom SVT:s nyheter präglas av en vänstervriden syn. Ni kan läsa om den i SvD, eller läsa den i sin helhet här.

Jan Axelsson, programdirektör för nyheterna på SVT, tror inte att åsikten delas av den moderata riksdagsgruppen i övrigt. Det tror verkligen inte jag heller, men ändå känns tongångarna kring granskande journalistik lite bekanta. För hur var det han sa vårt moderata kommunalråd Rosdahl? ”Vi är självklart jätterädda om vårt varumärke och vill inte ha en betald person som snackar skit om oss.”

Nåja, det är ju i alla fall trevligt att läsa att herrarna Andersson och Wachtmeister tycker att SVT ska fortsätta göra politiska reportage, debattprogram och andra nyhetsrapporteringar med politiska inslag. Det är också trevligt att Andersson faktiskt börjat betala sin TV-licens, för det är ju trots allt den som finansierar de nyheter han retar sig på.

Dubier om dubbar

2009-10-07T21:08:00.000+02:00

Det ska bli förbjudet att använda dubbdäck på Söder i Stockholm. Först ut blir Hornsgatan som har stora problem med för höga partikelhalter. Dubbarna sliter loss partiklar från vägbeläggningen och dessa ställer till problem i våra kroppar när vi andas in dem. Att förbjuda dubbdäck lokalt är dock, för att skräda orden, en mindre bra idé. Det är helt enkelt på tok för dyrt och svårt att kontrollera. Att införa förbud utan att ha planer för hur efterlevnaden ska kontrolleras är som att uppmana till demoralisering.

Vi har för höga partikelhalter på vissa ställen i Sollentuna. Det är trafiken på E4an som alstrar merparten av dessa små små cancerogena pyttepartiklar. Är lösningen att lokalt förbjuda dubbdäck på en sträcka av en av Sveriges mest trafikerade vägar? Kanske en partikelskatt som via tullstationer tas ut av alla dubbade bilar som passerar kommunen just på motorvägen? Nej, om forskning visar att dubbar dödar fler än de räddar är det kanske dags att börja fundera kring ett generellt dubbförbud, sådant går nämligen att kontrollera, och eventuellt undanta vissa platser i landet där vi kan visa att dubbar räddar fler liv än de tar. Forskning på andra vägbeläggningar vore inte heller dumt. Nya typer av asfaltbeläggningar dyker visserligen upp på marknaden ibland, men om man jämför de senaste decenniernas utveckling på vägbeläggningssidan med den inom t.ex. nanotekniken kan man undra varför ingen tänker utanför lådan och funderar ut något mindre farligt, mer bullerdämpande och kanske också billigare material att ha på vägarna.

Jag tar Sollentunas partikelproblem på allvar, men lösningen kommer aldrig att vara ett lokalt dubbförbud.

Vill du läsa mer om partiklarna i Sollentuna? Varje år presenteras miljöläget i Sollentuna i form av en mycket läsvärd miljöredovisning. Den senaste hittar du här och tidigare års finns här!

Raketsäker lekpark

2009-10-05T00:04:00.000+02:00

I lördagens SvD skriver Sanna Rayman på ledarsidan:” I Sderot ligger en lång gul och orange kålmask utsträckt genom lekplatsen, som en kul tunnel att springa i. Men den här färgglada masken är inte bara en plats för lek. Den är noggrant testad, och inne i den kan man gömma sig för raketer.”

När jag ser lektunnelns lekfullt gula utsida kan jag inte låta bli att tänka på att jag bara dagarna innan fått veta att det i vårt kvarter startats en namninsamling för att påverka oss politiker att satsa mer på barnens lekplatser. Detta efter att Sollentuna Energi berövat ”hängbroparken” i Skälby barnens älskade hängbro.

Jag har inte ord för att beskriva glädjen över att det största problemet med vår närmaste lekpark är av ett helt annat slag än att barnen behöver en säker tillflykt när vuxna försöker döda dem. Å andra sidan är det lika svårt att i ord klä sorgen att det är vardagen för andra barn, föräldrar och politiker.

Koja kräver inte bygglov

2009-10-01T13:51:00.000+02:00

Mamma Mu och alla andra kojbyggare kan andas ut; kammarrätten slår i en dom fast att barnens trädkoja inte är bygglovspliktig. En granne störde sig på kojan, eller mer troligt barnens lek, och ärendet har nu varit uppe i kommun, länsstyrelse och länsrätt innan kammarrätten gav prövningstillstånd och slutligen avgjorde ärendet. Det kojbyggande barnet i mig tackar lika mycket som den, i alla fall något, vuxnare miljö- och byggnadsnämndsledamoten. Det är skönt att kojor får vara kojor och att sura grannar inte alltid får rätt.

I Sollentuna betraktar vi i miljö- och byggnadsnämnden för övrigt även lekstugor som lekredskap och sådana kräver inte bygglov. Kan vara bra att veta om grannen gnäller.

P.S. Bilden är tagen 1978 och bara något år senare skulle flickan längst fram på höger sida bygga sin första trädkoja tillsammans med brodern, han som sitter bredvid och håller i hunden. Jag kan inte minnas att vi sökte bygglov.

Frihet i döden

2009-09-30T01:31:00.000+02:00

Jag tror inte på gud. Det har jag nog aldrig gjort, med undantag av en kort passage 1983 som jag delar med många jämnåriga kvinnor i det här landet. Jag har läst min bibel och tagit till mig vettiga stycken, förkastat andra och självklart har jag genom åren funderat mycket kring tro och religion. Sekulariserad i enlighet med svensk norm vore nog en lämplig etikett på uppväxten och den har självklart präglat mig. När en av mina kloka vänner stack Illusionen om gud i händerna på mig och sa att jag borde tänka en vända till hjälpte dock inga undanflykter. Jag tvingades konfronteras med min tro, eller avsaknaden av den, och jag fick till slut erkänna mig besegrad. Samma dag ändrade jag Religiös åskådning på Facebook från det bekväma agnostiker till det, för många, mer skavande ateist. Det var frigörande att komma ut ur garderoben och till min stora glädje slapp mitt nya jag förskjutas av de i vänkretsen med en mycket uttalad tro.

Livet som ateist i Sverige skiljer sig kanske inte så mycket från det som agnostiker eller troende, men vad gäller döden finns tydliga skillnader. Jag lever fortsatt i en trygg övertygelse om att ingen gud har en plan för mig och att jag själv styr över vad det blir av mitt liv. Skillnaden är att det jag vill se hända kan jag inte skjuta upp för jag vet att jag en dag ska dö även om jag inte har en aning om när. En dag ska jag dock garanterat dö, det ska vi alla, och när jag gör det är jag helt enkelt borta. De elektriska impulser i hjärnan som gör mig till den jag är kommer att upphöra och ingen själ kommer att virvla iväg eller dröja sig kvar. Det finns ingen plats för mig i någon himmel eller helvete. Jag får varje dag själv se till att ta ansvar för mitt handlande och eftersom inga återseenden väntar efter döden måste de jag håller av få känna sig så älskade i livet att det finns kärlek kvar även när jag är borta och inte kan ge dem mer. Livet känns mycket viktigare och roligare sedan jag förlikats med insikten om att det kommer att följas av en oändlig tid av död.

Mina anhöriga har naturligtvis mitt fulla förtroende att göra precis vad de vill, inom lagens ram, med den biomassa jag efterlämnar när hjärnan släckt ner. Utan att ha någon övertro på min charm tror jag att det kanske kommer att finnas några människor som har ett behov av ett avslut och ett farväl även av mig. Det är nämligen ett behov de allra flesta har när en människa i deras närhet dör. Om mina anhöriga finner tröst i att fylla min rester med kemikalier, låta en präst berätta lite om mig och lite om gud, använda jordens begränsade resurser till en påkostad kista att elda upp och gräva ner i vigd jord och avslutningsvis resa en monumental sten som ska stå i 25 år med inskriptioner om min uppgång och mitt fall så står det dem helt fritt. Jag har inga invändningar. För låt oss göra det klart ännu en gång, då är jag inte längre kapabel att tycka något alls. Däremot känner jag dem nog så väl att jag törs gissa att det knappast skulle kännas rätt för dem och troligen inte ge dem tröst. Det skulle kunna vara ett befriande ironiskt avslut på en ateists vara, men även om ironi är min generations signum tror jag inte det är det paketet de kommer att vilja lägga i varukorgen i Fonus webbutik.

Tänk istället om mina anhöriga och vänner kunde få samlas för att ta farväl av mina frystorkade rester i ett vackert kapell helt utan religiösa symboler. Tänk om det i anslutning till detta kapell fanns en begravningsplats eller kanske ännu hellre än minneslund dit de kunde söka sig för att finna tröst i den vackra arkitekturen och den rogivande miljön. Tänk om detta fanns i min hemkommun Sollentuna och var finansierat av pengar som jag och andra redan betalat in för att täcka vår hädangång.

Jag är nog inte helt ensam om att tänka i dessa banor eftersom andelen borgerliga begravningar ständigt ökar och i stockholmsregionen 2008 var uppe i 10,5 %. Via lagstiftning som begravningslag och begravningsförordning vill staten garantera alla invånare en värdig begravning. Man kan välja en borgerlig begravning, men fysiska platser som säkerställer värdighet för anhöriga med annan religion eller frihet från religion åstadkommer man inte genom att ge pengarna till en kyrka. Jag och två miljoner andra svenskar är inte medlemmar i svenska kyrkan och vi saknar idag helt möjlighet att påverka vad begravningsavgiften används till.

Jag vill att begravningsansvaret läggs på kommunerna istället för kyrkan. Hade kommunen det ansvaret skulle alla, oavsett religion eller frihet från sådan, på lika villkor kunna diskutera vad pengarna ska användas till. Det skulle kännas rätt i ett land som både har religionsfrihet och är ett av världens minst religiösa.

Jag lever i frihet från religion. Låt samma frihet få prägla min död.

Nya idéer inget för äldreboenden

2009-09-17T16:13:00.000+02:00

Knivsta har liksom många kommuner i landet ett stort behov av nya äldreboenden. Eftersom äldreboenden både är en bostad och en arbetsplats och det finns många önskemål och viljor som ska vägas samman vågade sig Knivsta på ett nytt grepp vad gäller en inte helt oviktig detalj i en bostad, nämligen badrummet.

– Det här handlar exempelvis om personlig integritet vid toalettbesök. Det borde gå att göra badrum som passar både dem som ska bo och arbeta i äldreboendet, säger Knivstas kommunalråd Göran Nilsson (M).

Man lät därför bygga två provbadrum, ett enligt gängse normer där störst vikt läggs vid arbetsmiljön och det andra enligt ett nytt koncept i vilket Handikappinstitutet i Solna varit delaktig. De nya idéerna byggde på tanken att den boende ska kunna klara sig själv så mycket som möjligt, men samtidigt skapa en god arbetsmiljö för de som har badrummen som sin arbetsplats. Man fick besök av arbetsterapeuter, sjukgymnaster, representanter från länsstyrelsen, PRO med flera, men ingen kom från arbetsmiljöverket. De inspekterar bara i efterhand och om de då inte godkänner badrummen som arbetsplats måste man riva och bygga nytt. Det är lätt att förstå att det vore samhällsekonomiskt lönsamt om Arbetsmiljöverket kunde ge förhandsbesked om arbetsplatser som t.ex. badrummen i Knivsta. Ett system där den som vill ha ett förhandsbesked har den möjligheten och får betala för den tid Arbetsmiljöverket lägger ner vore därför helt rimlig.

– Före 1996 lämnade vi förhandsbesked efter att ha granskat kommunernas bygglov, men den dåvarande regeringen lade ett större ansvar på arbetsgivarna. Samtidigt som vi bara ska inspektera i efterhand. Och om vi hjälper en kommun så kommer andra att höra av sig. Det blir ohållbart för oss, säger Håkan Edén, ansvarig på Arbetsmiljöverket.

Knivsta satsade stort på sina provbadrum och de kunde säkert ha betalat för att få ett förhandsbesked, men regler är regler och det går alltså inte. Det är faktiskt inte rimligt att vi har så stelbent regelverk. Arbetsmiljöverket och SKL borde omedelbums ta initiativ till ett snack med regeringen om en regeländring. Nu genast!

För Knivsta är det dock för sent, de bygger 100 badrum enligt det gamla konceptet som gör att bostaden för de äldre mer kommer att kännas som en institution än ett hem.

Läs mer här och här.

Att ikläda sig politikerrollen

2009-09-13T23:17:00.000+02:00

Kommunfullmäktig i Sollentuna hade sammanträde för några dagar sedan. På en av de folkvalda fanns en klädsel som inte behagade alla närvarande. Ord som respektlöst har använts för att beskriva den valda ensemblen. Respektlöshet mot kommunens högsta beslutande organ och därmed medborgarna som det representerar. Frågan ställs nu; kan textilier av det här slaget accepteras framöver?

I Göteborgsförorten Lerum hade detta aldrig kunnat ske. Eller jo, det har visst hänt även där, men efter den jobbiga incidenten har partierna skrivit på en frivillig överenskommelse om att ledamöterna framöver ska ha en vårdad klädsel, ett vårdat språk och dessutom sitta still på sina platser under sammanträdena.

För att inte förlora sin egen legitimitet måste politiker, i alla lägen, ha förtroende för att medborgarna klarar av att välja sina företrädare. Vissa röstar bevisligen gärna på ett parti vars representanter är stöpta i en samma form och likt en liten armé klätts i en för partiet representativ uniform. Andra gör andra val och bryr sig kanske mindre om klädsel och mer om att deras representanter är kompetenta, ärliga och fattar välgrundade beslut i linje med de löften som utfärdats. I en demokrati är inget val mer rätt eller fel än det andra och kommunfullmäktige har till uppgift att ge stort utrymme för den bredd av åsikter som finns bland medborgarna. Ett inte oviktigt sätt att ge detta utrymme är att tillåta alla sorters kläder, oavsett om de tydligt speglar väljarnas önskemål och åsikter eller kanske bara vittnar om att bäraren använder sin tid och kraft till andra, och får man anta, viktigare saker än att umgås med sin garderob. Att ge detta utrymme, även om det riskerar lämna fältet öppet för kläder som bevisligen orsakar högt blodtryck hos en minoritet, borde vara viktigare än att hörsamma en enskild grupps önskemål.

Vid högtidligare tillställningar bör klädseln anpassas efter de önskemål som ställs av arrangören, det är ett sätt att visa respekt. Om kommunfullmäktigesammanträden ska räknas till dessa högtidliga tillställningar ska vi komma ihåg att vi är inbjudna dit av medborgarna. Deras viljor om vilken klädkod som ska stå på inbjudan går uppenbarligen isär och kanske är det då bäst för alla inblandade att lägga skattepengar och kraft på annat än att ta reda på och fastställa hur de vill ha det. Kanske skulle vi politiker rent av bli än mer hånade och föraktade om de visste att vi faktiskt diskuterar frågan om vilken klädsel som på bästa sätt visar dem respekt? Om vi frågade dem kanske de skulle säga att vi kan stå i talarstolen med pennor uppkörda i näsan utan att de bryr sig, bara vi fattar bra beslut i de frågor som rör deras liv och vardag?

Kan det vara så att det är lättare att som politiker tala om andras respektlöshet än att erkänna att det är man själv som provoceras av klädsel som visar att andra inte tycker, tänker och värderar samma saker som man själv? För det är ju uppenbart en respektlöshet som vida överstiger den att komma iklädd shorts.

Jag vet att riksdagen tillämpar en heteronormativ förlegad klädkod, men eftersom två fel inte gör ett rätt ska vi absolut inte följa deras exempel i Sollentuna. Jag hoppas att den dagen aldrig kommer då jag behöver vara med och fatta beslut om vad andra vuxna får ha på sig. Istället för att ta efter riksdagen eller Lerum är därför mitt förslag att partierna i Sollentuna gemensamt skriver på en överenskommelse om att tjänstgörande ledamöter ska uppvisa åtminstone normal koncentrationsförmåga. Då skulle vi undvika tomma stolar, sovande ledamöter och sådana för vilka det svartnar för ögonen när ett par shorts kommer in i synfältet.

Barnarbete i valet 2010

2009-09-02T19:51:00.000+02:00

I våras bad jag valkansliet i Sollentuna att inte slänga de valkuvert som blev över efter valet till europaparlamentet. Tanken var att någon skola kanske kunde vara intresserad av att ordna ett skolval inför valet 2010 som ett led i sin demokratiundervisning. Tjänstemännen lovade hitta en plats att gömma undan lådorna på och jag funderade på ett bra sätt att övertyga partikollegorna i IDN (Integrations- och demokratinämnden), BUN (Barn- och ungdomsnämnden) och GVN (Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden) om det smarta i att slå ett slag för skolval. Jag bidade min tid i väntan på att sommaren skulle ta slut så att alla åter var mottagliga för mina glada tillrop och idéer eller också glömde jag tillfälligt bort det hela. Jag avslöjar inte vilket, men några framstötar har jag i alla fall inte gjort.

I förra veckan var valnämnden kallad till höstens första och sista möte. Då tog tjänstemännen överraskande upp frågan och sa att de hade tänkt lite mer sedan vi talades vid om kuvert och skolval. Eftersom många av våra vallokaler är inrymda skolor var deras idé att vi kanske kunde få till någon form av demokratiprojekt i berörda skolor. Eleverna skulle t.ex. kunna göra dekorativ (och samtidigt informativ) skyltning till de klassrum och matsalar som vi använder oss av. Kanske skulle väljarna kunna få hjälp att hitta rätt av små levande vägvisare? En lysande idé tyckte valnämnden och gav genast kansliet i uppdrag att ta tag i frågan i samråd med IDN.

Även om barnen inte får rösta behöver de tidigt få lära sig om vad demokrati innebär och hur den fungerar i praktiken. Själva valdagen borde vara dagen med stort D i en demokrati och naturligtvis ska den kunna engagera både stora och små. Dessutom kan vi lära av t.ex. McDonald’s som tar hjälp av det i marknadsföringssammanhang svårslagna barntjatet för att leda föräldrarnas plånböcker till snabbmatens mecka. Om vi intresserar barnen för valet och valdagen kanske vi kan få hjälp att få några soffliggande föräldrar till valurnorna.

Jag håller tummarna för att IDN, BUN och GVN nappar på idén och aktivt hjälper till med att engagera skolorna i valet 2010. Klistret på valkuverten blir nog gammalt och dåligt om vi väntar till 2014.

Om ordet fritid i fritidspolitiker

2009-09-01T23:48:00.000+02:00

Jag får ibland frågan hur mycket tid jag lägger på politiken. Det ingår tyvärr i politikerkonceptet att kunna svara undflyende på obehagliga frågor och eftersom jag aldrig skulle våga göra någon tidmätning är det inte svårt att ducka frågan. Jag har dock själv börjat fundera och nu efter sommaren har jag roat mig med att väga mina handlingsbuntar. Inför måndagens MBNau har det kommit 2250 gram handlingar. Det är mer än vanligt eftersom sommaren dämt upp en flod av ärenden. Totalt motsvarar det ca 450 A4-sidor. Dubbelsidiga sådana med text som, även om den är intressant och ibland lättas upp med en och annan graf eller illustration, knappast vinner några skönlitterära priser. Dessutom smygs det alltid in några månadsrapporter och kvalitetsredovisningar som skulle kunna användas i medicinskt behandling av t.ex. sömnproblem eller för att dämpa värk, enligt devisen att man bara känner den kraftigaste smärtan. Det är lätt att säga att den som sig i leken ger får också leken tåla och visst är det så att de flesta av oss finner stor tillfredsställelse i våra uppdrag. Samtidigt är det uppenbart att alla vi som fastnat i politikträsket lever i konstant fara att bli förskjutna av våra förtvivlade anhöriga. Just därför är det skönt att ibland, när handlingshögarna ligger utspridda i hemmet och julklappsboken på nattduksbordet fortfarande har krispigt obrutna pärmar, minnas prefixet fritid i fritidspolitiker. Vi gör det här på vår fritid och ibland är det tillåtet att inte lusläsa allt utan skumma det viktigaste och slappa i soffan med familjen. Ordet fritid får aldrig bli en smärtande påminnelse om vad man tvingas offra utan är ett skydd att gömma sig bakom i tider när kraven blir lite väl många.

Dubbelriktad demokrati

2009-08-29T22:51:00.000+02:00

Det var i Stockholms Fria Tidning jag såg notisen om att (fp) i Stockholm vill tillåta dubbelriktad cykeltrafik på enkelriktade gator. Det framgår tydligen i det nya cykelprogram som partiet lagt fram. Ingen stor nyhet kanske, även om Expressen, SvD, SR, Metro och DN tydligen också fångat upp detta. För mig var det dock som om världen stannade upp ett ögonblick. För det var diskussionerna vid fikabordet på dåvarande Stockholms Gatu- och fastighetskontor kring just denna fråga som för tio år sedan fick mig att ta steget att engagera min politiskt.

Cyklister var ett hett ämne i Stockholm för tio år sedan (det kan vi tacka Stella Fare för). En sak som då och då kom upp internt bland mina erfarna trafikplanerarkollegor på Gfk var därför just frågan om enkelriktningar för cyklister. Inne i städer måste vissa gator vara enkelriktade, men alla var övertygade om att detta inte borde gälla cyklister. Att det vore väldigt, väldigt bra med en ändring av skyltens innebörd, i alla fall i städerna. När jag som nykomling hade hört detta några gånger dristade jag mig en gång, vid fikat, till att fråga varför de inte försökte få denna ändring till stånd. Det blev helt tyst vid bordet. Till slut var det någon som förbarmade sig och förklarade att det var Vägverket som bestämde över skyltarnas juridik och att det var helt omöjligt att försöka påverka Vägverket. Det visste de alla, det skulle jag också veta när jag jobbat ett tag. Ingen av de närvarande hade försökt med just den här frågan visade det sig, men det var heller ingen idé, vissa saker går helt enkelt inte att ändra på.

Jag satt kvar med min tekopp i handen när de andra återvände till sina arbetsrum. Precis som i morse stannade världen upp ett ögonblick. Tjugotre år gammal hade jag fått veta att det inte gick att påverka en sådan sak som den juridiska innebörden av en trafikskylt och att det inte ens var idé att försöka. De mest trafikkunniga i landets allra största kommun såg ett behov av en liten, men viktig skyltändring, men den skulle ändå aldrig komma till stånd. Min tro på demokratin hade fått en smärtsam spark i skrevet. Om ingen orkade ta tag ens i de små problemen hur skulle vi då kunna lösa de stora? Skulle jag behöva leva resten av mitt liv övertygad om att inget gick att förändra? Att det inte var någon idé att försöka? I en fungerande demokrati ska man kunna påverka även sådant som trafikskyltar, men en demokrati förutsätter engagemang både bland medborgare och deras politiker med tjänstemän. Den kräver att vi lyssnar på varandra, i alla riktningar och den kräver att vi törs säga till när vi ser att något behöver ändras på. Där och då fattade jag ett beslut. Jag skulle engagera mig i både stort och smått, jag skulle lyssna och jag skulle definitivt inte sluta säga ifrån när något borde ändras. Första steget skulle bli att hitta ett vettigt parti att gå med i. Ni vet vilket det blev.

Jag har aldrig brytt mig om själva enkelriktningsfrågan. Den berör cyklister i storstäder och det är de, deras folkvalda och deras tjänstemän som ska ta tag i problemet. Alla dessa vuxna och kapabla människor får själva ta ansvar för att få en ändring till stånd, om de vill ha den. Ändå stannade världen upp när jag läste den där notisen. Någon människa hade tagit sig tiden att berätta och någon hade lyssnat och tagit tag i saken. Det var beviset, jag har haft rätt hela tiden, både vad gäller demokratin och i mitt partival. Man ska aldrig någonsin ge upp hoppet om demokratin. Den må vara gammal och långsam, men än fungerar den.

Soffliggare

2009-06-05T20:10:00.000+02:00

Även om jag lyckades somna i vår nya soffa bara tre minuter efter att vi ställt den på plats – man blir trött av valarbete – ser det ut att finnas färre soffliggare i Sollentuna än för fem år sedan. Då hade kommunen 3000 förtidsröstande. I det här valet är det hittills 4900 sollentunabor som tagit chansen. Oj, nu ropar soffan på mig igen...

Danmark -en del av Europa

2009-05-30T23:46:00.000+02:00

För en vecka sedan var jag och familjen på semester i Danmark. Danskarna går till valurnorna samma dag som vi, den 7 juni. Köpenhamn står som värd för stundande klimatkonferens och möjligheten att belysa europafrågorna kunde knappast vara bättre. Här hemma i Sverige talas det mycket om ”det glömda valet”, men efter att ha kunnat jämföra med vårt grannland tycker jag vi borde sträcka på oss och vara stolta över vilket genomslag det stundande valet till europaparlamentet ändå fått hos oss.

De danska morgon- och kvällstidningarna berörde knappt valet alls. Andra synliga tecken som affischer och annonser var det ännu sämre med. Jag erkänner att vi inte följde TV-sändningarna speciellt noga, men TV-tablåerna visade i alla fall inga tecken på att debattprogram eller liknande bevakade valet. När vi lämnat ett Sverige som fullkomligt översvämmas av information om EU och vad partier och kandidater vill fick vi i Danmark verkligen leta innan vi hittade något.

Vad skrev då de tidningar som ändå lät valet få några rader? Tre frågor togs upp:

* Jordbruksstödet
* Flytten mellan Bryssel och Strasbourg
* Turkiets medlemskap

I övrigt inte ett ljud. Ändå finns det en god chans att en del danskar masar sig iväg till vallokalerna den 7:e, men det är nog inte för att valet till europaparlamentet lockar. Den ”folkeafsteming” om tronföljden som genomförs samtidigt annonserade statsministeriet mycket flitigt om. Det ska bli väldigt spännande att se om Danmark äntligen får en könsneutral tronföljd, men ännu mer spänd är jag på att se hur valdeltagandet skiljer sig åt runt om i EU. Jag tror inte moder Svea behöver inleda sin tid som ordförandeland med blossande kinder i skam över lågt valdeltagande. Inte har vi heller tagit till folkomröstningsmoroten för att locka väljarna. Det tycker jag vi ska vara stolta över!

Välj inte torskar!

2009-05-29T00:48:00.000+02:00

Idag läste jag i Miljöaktuellt om torskar. Inget konstigt med det, tidningen rapporterar ofta om torskfiske. Idag handlade det dock om en annan sorts torskar...

Klimatkonferensen i Köpenhamn har tydligen bättrat på inkomsterna för stadens prostituerade. Dorit Otzen, som är chef på en stödorganisation för utländska prostituerade i Danmark, vet sedan gammalt att de prostituerade tjänar extra bra då politiker samlas för att diskutera världens problem.- Till och med under det sociala toppmötet, då man diskuterade fattigdom och marginaliserade grupper, blomstrade sexhandeln. Det är absurt.

Ja, Dorit, det är absurt. Absurt och beklämmande.

Vem gillar egentligen engelsk konfekt?

2009-05-21T02:35:00.000+02:00

Jag är dokumenterat trögstartad på mornarna, men när det ur radion ljuder folkpartistiska stämmor brukar jag spetsa öronen och vakna till. Så även idag. Tyvärr handlade nyheten från SR om att Folkpartiets kandidater till europaparlamentet har väldigt olika uppfattning i den aktuella EU-frågan om halal- och kosherslakt. Fredrik Malm, som är vårt fjärdenamn på listan, har redan 2007 motionerat i riksdagen om att tillåta detta och håller ståndaktigt fast vid den åsikten. Marit Paulsen är lika negativ som Fredrik är positiv.

Hur ska en normalinsatt väljare kunna veta vad de får ut av att rösta på Folkpartiet när vi ständigt ger dubbla budskap? Borde vi tona ner vår liberala kluvenhet, beordra rättning i leden och tydliggöra det vi faktiskt är överens om?

Tanken slog mig senare, en röst på ett liberalt parti som Folkpartiet kan liknas vid att istället för en påse engelsk konfekt köpa en påse ”Bertie Botts bönor i alla smaker”; för det mesta smakar det både spännande och gott, men ibland står man där med öronvax eller syltad blodigel i munnen.

I ett liberalt parti ska det vara högt i tak och vi är nog alla stolta över att våra kandidater vågar stå för sina åsikter. Extra glada brukar vi bli när åsikterna bottnar i fakta. Tyvärr verkar det finnas väldigt lite forskning om slaktmetoder och djurens lidande. Ni som tror att sekulära slaktmetoder med bultpistoler och skållande av sövda grisar är mindre plågsamt än de religiösa varianterna får mer än gärna plocka fram fakta som styrker detta. Det är alltså inte metoden dessa två kandidater strider om så att väljarna flyr till tryggare partier. Fredrik värderar religionsfrihet högre än djurskydd och Marit tvärtom. Ställningstaganden som dessa finns det utrymme för i ett liberalt parti även om Fredriks åsikt smakar svettig tennissocka för just mig.

En röst på Folkpartiet innebär ofrånkomligen att man då och då tvingas utsätta smaklökarna för en böna som smakar disktrasa eller vanilla coke. Mersmaken av de andra bönorna kompenserar dock vida de obehagliga upplevelserna och man slipper garanterat den engelska konfekten.

Moses, skolmaten och dödsstraffet

2009-05-17T17:39:00.000+02:00

Jag hade förberett ett blogginlägg om EU och livsmedelskontroll i skolor när jag för familjefridens skull istället tog tag i välbehövlig städning av fjärrkontrollsgrisen Moses. Där bland pennor och batterier och annat smått och gott hittade jag miniputtboken ”Mina grundläggande rättigheter i Europeiska Unionen”. Jag satte mig och bläddrade i den lilla skriften och blicken fastnade redan på första uppslaget, på Artikel 2 –Rätten till liv

1. Var och en har rätt till liv
2. Ingen får dömas till döden eller avrättas

Det finns fortfarande länder som anser det förenligt med demokrati att ha ihjäl sina medmänniskor, men vill de vara medlemmar i EU måste de tänka om. Många vet det nog redan, men det behöver upprepas tills det sitter, utan folkpartiets europaparlamentariker Hadar Cars hade den andra raden antagligen inte funnits där. En av våra grundläggande demokratiska rättigheter blev med hans, folkpartiets och EU:s hjälp verklighet för många, många fler.

EU:s inverkan på kommunens livsmedelskontroll påverkar antagligen dina (eller i alla fall dina barns) vardag mer än dödsstraffets avskaffande i Lettland och Turkiet, men varför inte använda en stund till att glädjas åt allt det stora EU kan åstadkomma istället för att hänga läpp över det som inte blivit riktigt lika bra? Med fler folkpartister i europaparlamentet kan vi nog få ordning även på de mindre och mer vardagsnära frågorna!

Manlig könsstympning

2009-05-09T14:48:00.000+02:00

En bild säger mer än tusen ord, sa min vän idag när hon ringde och ville prata om svenskans artikelserie om manlig könsstympning. Trots att vi det senaste året ofta har diskuterat detta tabubelagda ämne och är överens om att det måste upp till diskussion på många fler ställen än i våra telefonsamtal och i Läkartidningen sa bilden mer än allt vi tänkt få med i insändare, debattartiklar och motioner. Självklart var vi båda väldigt glada att se att SvD tagit sitt mediala ansvar och i sin artikelserie (7/5, 8/5, 9/5) belyst frågan om manlig könsstympning ur flera vinklar. Säkert pågår en viss debatt även i andra forum, men ämnet är de facto mycket tabubelagt.

Artikelserien är med stor sannolikhet en följd av att Astrid Lindgrens barnsjukhus för några veckor sedan rapporterat att två pojkar, födda 2001 och 2004, lidit allvarlig skada då de könsstympats under olagliga former i sina hem (SvD och DN). Med allvarlig skada syftas här på rent fysiska skador, men alla borde förstå att övergrepp av detta slag orsakar även andra former av lidande. Att en åttaårig pojke, i sitt hem, den plats som borde vara den tryggaste på jorden för ett barn, på sina närmastes initiativ kan utsättas för en stympning av könsorganet är vidrigt, men även under mer ordnade former är omskärelse av minderåriga inget annat än ett övergrepp och en stympning.

Trots alla stora ord om barns rättigheter är vi i Sverige påtagligt tysta om en tradition som gör att 3000 minderåriga svenska pojkar varje år, utan möjlighet att säga nej, utsätts för detta oåterkalleliga ingrepp. Anledningen till att pojkar 2009 helt lagligt kan berövas sin förhud i ett land där det sedan länge är förbjudet med kvinnlig könsstympning och där lagstiftarna skyddar hundsvansar kan inte vara något annat än en utbredd politisk rädsla att stöta sig med starka religiösa grupper. För inte finns det väl något svenskt parti som tycker att övergrepp på pojkar ska vara tillåtet? Religionsfrihet i all ära, barns rättigheter ska alltid väga tyngre än religion och tradition, det är jag inte ensam om att tycka, men fler borde bryta tystnaden och uttalat ställa sig på barnens sida i denna infekterade fråga.

Så var det avslutningsvis den där bilden, den hittar du här.

Sviterna av en solig helg parken

2009-05-03T23:52:00.000+02:00

Det har varit vackert väder och en extra dag ledigt i helgen. Det märks i Edsbergsparken. Så här ser det ut runt några av parkens ca 15 soptunnor ikväll. Anmärkningsvärt är dock att alla de tunnor som saknade lock och istället har en smal springa att hysta in skräpet genom var halvtomma och att det inte stod något utanför dessa. Folk har inte ens försökt använda dem. Man kan dra slutsatsen att parken är ett uppskattat utflyktsmål, att tunnornas utformning uppenbarligen har stor betydelse, att folk är otroligt lata och att civilkuraget bland de som faktiskt tycker att det inte är ok att skräpa ner måste vara nära nog obefintligt. Hur svårt är det att säga till när man ser någon skräpa ner?

Hjärtligt tack till de som får den tråkiga uppgiften att städa upp efteråt och ett lika hjärtligt skäms till alla nedskräpare och fega vittnen!

Nya parkeringstaxor och felparkeringsavgifter

2009-05-03T12:41:00.000+02:00

I tisdags fattade Miljö- och byggnadsnämnden (MBN) beslut om att införa mer enhetliga parkeringstaxor i kommunen. Avgiftsändringen berör allmänna parkeringsplatser och alltså inte Sollentunahems platser och andra platser på fastighetsmark. Avgift kommer att tas ut på vardagar 9-19 och det kommer att kosta 8:-/timme i centrumområdena och 6:-/timme på resterande avgiftsbelagda platser i kommunen. Några platser som idag är gratis kommer framöver att kosta och det berör Ribbings väg, Hammarbacken, Åkeribacken och Kuskvägen.

Framöver kommer det också att finnas möjlighet att betala parkeringen via mobiltelefon. Det kommer att kosta lite extra, men innebär att man lätt kan förlänga sin tid utan att behöva avbryta det man håller på med för att gå till automaten. Man ska också kunna använda sin betalade tid på andra parkeringsplatser vilket underlättar om man har flera ärenden att uträtta. Det tar lite tid att skylta om, köpa in nya automater och teckna avtal med någon som levererar telefontjänsten. Det är därför oklart exakt när ändringen är helt genomförd, men det är i alla fall på gång.

Felparkeringsavgifterna ändras samtidigt och istället för två olika nivåer införs tre. Dyrast är att parkera där det råder stoppförbud eller att utan parkeringstillstånd för rörelsehindrad stå på handikapplats. Felparkeringsavgiften för detta blir framöver 800:-. Även fortsättningsvis gäller att parkeringsplatser märkta med P-skylt enligt bilden har tillåten parkeringstid på maximalt 24 timmar. Den (knepiga?) datumparkeringen består som tidigare mellan 02-15, men det kommer att bli dyrare att ställa sig på fel sida vägen.

Vad hoppas vi då uppnå med de nya taxorna? Dels var vi tvungna att ändra parkeringsavgifterna med anledning av att dessa från årsskiftet ska vara momsbelagda och dels har inte nivåerna justerats sedan 2003. Tungt vägande skäl att se över taxorna var också att:
* bättre använda taxorna som styrmedel för att skapa förutsättningar att faktiskt hitta en ledig plats där platsbrist råder i dagsläget
* bidra till att öka efterlevnaden av gällande regler
* införa möjlighet till SMS-parkering
* uppmuntra fastighetsägare att själva ordna parkeringslösningar på fastighetsmark

Det är heller ingen hemlighet att avgifterna behövs för att även framöver säkerställa en bra parkeringsövervakning, inte bara på de avgiftsbelagda platserna utan i hela kommunen.

Earth Hour och Vintergatans dag

2009-03-26T14:00:00.000+01:00

Earth Hour kan inte gärna ha undgått någon. DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, WWF och Arla har uppmärksammat kampanjen med nedsläckning lördagen den 28/3 mellan 20.30 och 21.30. I t.ex. Nacka förespråkar FP ett deltagande och 141 kommuner har redan beslutat att släcka utebelysningen, men här i Sollentuna har vi sagt nej och FP sällade sig då till skaran med nejsägare. Kanske kan vi tänka om till nästa år?

Nedanstående är en debattartikel av mig och Sven Hovmöller (S), ursprungligen publicerad tidningen Populär Astronomis mars-nummer.

Vi har båda haft förmånen att under uppväxten kunna ta del av den fantastiska existensiella upplevelse det är att se Vintergatan och alla miljoner stjärnor på himlen. Den hisnande känslan av att vår lilla, lilla jord är ensam i universum är svårslagen.

Vi kan dock inte räkna med att våra barn erbjuds samma möjlighet att blicka ut i evigheten.

I Sollentuna, en förortskommun till Stockholm där vi båda bor och är politiska aktiva, kan man nämligen inte längre se Vintergatan.
I tio års tid har Sven Hovmöller haft det som en sport att försöka visa sina barn detta naturens bländande underverk och han har aldrig lyckats. Kanske är det bara otur? Sven bad sin sons lärare i sjätte klass att fråga alla barn i klassen om de hade sett Vintergatan. Inte en enda hade sett den!

På kommunalpolitisk nivå möts man inte sällan av önskemål om en utökad omfattning av utomhusbelysning i samhället. Belysning av idrottsanläggningar ökar den möjliga nyttjandetiden, belysning av övergångsställen ger förbättrad trafiksäkerhet och belysta gångstråk ger en större trygghetskänsla och leder till minskad brottslighet. Argument som dessa är svåra att bortse ifrån och gör väldigt många i samhället positiva till en ökad omfattning av mängden utomhusbelysning. Det är därför troligt att vi kommer att se ännu mer belysning utomhus och även om argument som en minskad energiförbrukning kan driva fram mål om att t.ex. rikta belysningen rätt och använda nya typer av energisnåla ljuskällor kan vi nog räkna med att natthimlen kommer att urvattnas än mer framöver.

Med insikten om att Vintergatan inte längre kan ses i Sollentuna och medveten om att kraven på oss politiker om än mer belysning kommer att öka la Sven i februari förra året fram en motion till kommunfullmäktige i Sollentuna om att inrätta en ”Vintergatans dag” i kommunen. En dag om året, exempelvis kring vårdagjämningen i slutet av mars i samband med Earth Hour, då gatubelysningen stängs en timme, ett tillfälle att gå ut och titta på och njuta av stjärnhimlen. Vore det molnigt just den dagen fick man hoppas på bättre lycka nästa år, men något år skulle man förhoppningsvis få en chans att visa sina barn det gråa bandet över himlavalvet och kanske kunde detta bidra till att förmedla ett ödmjukt förhållningssätt till livet och naturen.

Man kunde ha önskat att en motion som den om Vintergatans dag skulle kunna vinna gillande. I september meddelade dock både kommunens säkerhetschef och norrortspolisen att de bedömde att en nedsläckning av gatubelysningen riskerade att få negativa konsekvenser för trafiksäkerhet och invånarnas trygghet. Kommunfullmäktige tog fasta på detta och avslog motionen.

Stads- och förortsbarnen som inte har möjlighet att åka till andra, mörkare, delar av landet kommer troligen aldrig att få se Vintergatan. Om inte fler engagerar sig i frågan vill säga. En Vintergatans dag behöver inte vara en fråga som skiljer blocken åt och skulle i princip inte kosta något alls att genomföra. Motviljan sitter troligen inte i ideologi eller omsorg om invånarnas trygghet och säkerhet och heller inte i resursbrist utan snarare i oförståelse och ointresse. Enda sättet att ändra på detta är att fler tar chansen att prata med sina politiker. Vem vet, de kanske aldrig ens skänkt ljusföroreningar eller Vintergatan en tanke…

The Rubber Room

2009-03-18T22:35:00.000+01:00

Jag följer via podradio ett fantastiskt radioprogram kallat ”This American Life” producerat av Chicago Public Radio. De entimmeslånga avsnitten om allt möjligt och omöjligt i den mänskliga tillvaron är rent av beroendeframkallande. De sänds en gång i veckan och jag kan inte nog rekommendera serien. Idag lyssnade jag på ett avsnitt om ”The Rubber Room”. Vet du inte vad det är? Det visste inte jag heller och nu när jag vet måste jag dela med mig.

New York City har ca 80 0000 anställda lärare. Mellan 600 och 900 av dem tillbringar sina arbetsdagar i något som kallas ”The Rubber Room”, ett slags fängelse eller skamvrå för lärare som misskött sig. Brotten kan t.ex. bestå i att man i en konversation med en annan vuxen sagt ”fuck” så att barn kunnat höra det förbjudna ordet. För detta tas man ur sin ordinarie tjänst och placeras istället med andra syndare i väntan på besked om man får återgå till arbetet eller får sparken. Med normala arbetstider och med bibehållen lön sitter de sedan där hopfösta i stora kontorslokaler utan att göra något alls, i månader och år! Vissa lärare har gått dit varje arbetsdag de senaste 8-10 åren. Låter det för absurt för att vara sant? I väntan på den dokumentärfilm som är på gång kan du se en trailer och läsa mer på http://www.rubberroommovie.com/, men lyssna framför allt på radioinslaget (det kan du enkelt göra via datorn genom att klicka här). Om du tar dig förbi mittinslaget som handlar om konspiratorisk samhällsplanering kan du i slutet av programmet dessutom få höra om Clintonregeringens ”Chimp act” om statliga äldreboenden för pensionerade försöksschimpanser. Sollentuna känns plötsligt så litet och enkelt. Jag längtar redan till nästa avsnitt.

Delvis ditt ansvar?

2009-03-17T08:24:00.000+01:00

Det händer uppenbarligen att grisar kokas levande i Sverige. (SR, DN, SvD, Aftonbladet) Jag har slutat förvånas över de grymheter vi människor är kapabla till, men jag blir fortfarande ledsen, otroligt ledsen. Ett av slakteriernas VD, Michael Hugosson, är övertygad om att det är effektiviseringarna och det ökade tempot som är orsaken till olyckorna. Han säger sig ha det yttersta ansvaret och jag skulle så otroligt gärna vilja att det var så enkelt. En enda stressad människa att peka ut som skyldig, det vore så enkelt, så lätt att åtgärda, så lätt att gå vidare. Fast det vore ju att blunda för sanningen. Alltså måste jag ännu en gång brottas med insikten att jag tycker att även mina vänner, släktingar och bekanta, människorna jag älskar och beundrar, bär en del av det kollektiva ansvaret för att grisar kan kokas levande i Sverige. Hur kan kloka och underbara människor som ni greppa den billiga köttbiten på hyllan utan att ägna djuret i förpackningen en tanke? Jag kommer nog aldrig att kunna förstå det.

Rösta i EU-parlamentsvalet och fira nationaldagen samtidigt?!

2009-03-05T21:09:00.000+01:00

I Sollentunas valnämnd jobbas det frenetiskt inför det stundande valet till EU-parlamentet. Roligast på dagens sammanträde var att vi, på folkpartiets initiativ, gav vårt kansli i uppdrag att utreda möjligheterna att i samband med nationaldagsfirandet i Edsbergsparken den sjätte juni anordna förtidsröstning. Ett utmärkt tillfälle att ge Sollentunaborna en chans att rösta, men också ett sätt att göra lite extra reklam för den ordinarie valdagen som ju infaller dagen efter, den sjunde juni. Jag hoppas förslaget visar sig vara praktiskt och ekonomiskt genomförbart. Återkommer och avlägger rapport efter nästa möte då jag vet mer.

P.S. Hundarna på bilden får inte rösta i EU-parlamentsvalet, men de besöker trots detta gärna nationaldagsfirandet i Edsbergsparken.

Usch!

2009-03-03T23:41:00.000+01:00

Min tro på mina medmänniskor fick sig en törn idag. På jobbet ringde en kund och meddelade att en av de byggmaskiner de hyr in av oss blivit stulen. Vi har på jobbet under senare år allt oftare fått rapporter om stulna maskiner och det har tyvärr blivit vardag för byggbolag och uthyrningsföretag att tjuvar genom välplanerade inbrott kommer över ett större antal maskiner som sedan raskt lämnar landet. Dagens stöldanmälan var dock av ett annat och nästan ännu mer beklämmande slag.

Slutanvändare av maskinen var ett av Stockholms största byggföretag, ett som likt många andra tvingats till omfattande varsel och uppsägningar under det senaste halvåret. Min kund beklagade sig över att denna maskin bara var en i raden av många som på senare tid ”kommit bort” utan några tecken på inbrott. Enligt den uppgivna kunden begås dessa stölder runt om på flera olika byggen och kundens, helt rimliga, slutsats var att de anställda själva stjäl maskinerna, som ett slags avgångsvederlag. Något som endast är möjligt för att deras kollegor inte gör något för att förhindra det. Ingen har sett eller hört något. I de flesta fall görs dessutom inte ens en polisanmälan vid byggstölder eftersom man, vis av erfarenhet, gett upp hoppet om att polisen kan hjälpa till att återfinna maskinerna eller sätta dit de skyldiga.

Jag har stor tilltro till den här kunden och har dessutom fått en liknande rapport från södra Sverige nyligen så jag kan inte längre försöka intala mig att det faktiskt inte går till så här i Sverige. Att vuxna människor ens kommer på idén att stjäla är beklämmande, men att andra och till antalet många fler, accepterar det och ser mellan fingrarna när så allvarliga brott som stöld begås får mig att vilja ta till några av de ord jag brukar spara till tillfällen då jag stött lilltån mot soffbordsbenet. Egentligen borde jag kanske inte vara förvånad för jag vet ju själv att ingen ens reagerat de två gånger min mamma blivit vittne till barnmisshandel, i köpcentrum fulla av vuxna vittnen. Så länge det finns människor, som min mamma, som vägrar se på och istället agerar, lovar jag dock att jag ska fortsätta tro gott om mina medmänniskor. Att det i Sverige finns alldeles för många fegisar är dock uppenbart och det suger, för att uttrycka sig milt.

Lånepulkor

2009-02-23T23:19:00.000+01:00

Läste just i DN att det så här i sportlovstider finns lånepulkor att susa nedför backen med i Vasaparken. En utmärkt idé, väl värd att ta efter på andra ställen. Lånecyklar och liknande projekt har tidigare visat sig svåradministrerat, men några pulkor på strategiska platser i kommunen borde inte behöva bli en dyr erfarenhet. Främst tänker jag naturligtvis på att det finns många barn som saknar en egen pulka och att vi borde göra allt för att stimulera barns spontanlek, men jag erkänner gärna att jag också för egen del ser ett behov. På hur många av mina sena kvällspromenader i Edsbergsparken har jag inte längtansfullt tittat på pulkabacken och bannat mig själv för att jag glömt stjärtlappen hemma? Tänk vilken lycka om det då funnits en lånepulka! Om snön är kvar imorgon tror jag att jag ska lägga dit en...

Mina två minuter om vad som är viktigast i politiken i Sollentuna

2009-02-15T00:51:00.000+01:00

Hellre än att jag bara slänger bort det jag förberedde under fredagen kan ni som vill få läsa det ni inte fick höra:

Politikerkåren har i flera avseenden en annan sammansättning än befolkningen. Andelen kvinnor, unga samt utrikes födda är betydligt lägre bland de förtroendevalda än i befolkningen som helhet. Det är svårt att hitta siffror för våra lokala partigrupper, de som finns representerade i kommunfullmäktige i Sollentuna, men i landet som helhet minskar antalet partimedlemmar. Om trenden fortsätter skulle i princip alla partier snart helt sakna medlemmar. Så kommer det naturligtvis inte att bli, men de minskande partierna är ändå ett av Sollentunas största problem. Vi blir allt färre som skall dela på ansvaret för att kommunen och landet drivs på ett bra sätt och i ett så komplext samhälle som dagens kräver styrandet delaktighet av människor med vitt skilda färdigheter, kunskaper och klokheter för att kunna hitta hållbara och accepterade lösningar.

2007 representerade varje förtroendevald politiker i Sollentuna 312 av kommunens invånare. I runda slängar 200 förtroendevalda delade på 300 uppdrag. Det innebär 1,5 uppdrag per vald politiker och då räknas inte interna uppdrag i t.ex. partiernas styrelser, länsförbund och andra grupperingar in. Jämfört med landet som helhet står sig Sollentuna relativt väl, men tidigare års trend med ett minskat antal förtroendevalda verkar hålla i sig. År 2007 minskade det totala antalet förtroendevalda i landets alla kommuner med ca 7,1% i förhållande till år 2003. I rikspolitiken ser vi tunga namn som hoppar av med motiveringen att politiken blivit en för stor börda att kombinera med familj och livet i övrigt. Vi ser samma sak ske här i Sollentuna även om våra politikers utträde ur politiken sällan skapar några rubriker i tidningarna. Att vi blir färre ökar arbetsbördan på dem som blir kvar och följden blir att vi antingen sliter ut oss, gör ett sämre jobb på våra många poster eller måste hitta mer tid till våra uppdrag och tvingas ta från den som borde läggas på sociala kontakter med familj, vänner, partikollegor och väljare, tiden med människorna som skulle ge oss de välbehövliga signalerna om vilken politik vi bör driva och hur vi bör driva den. Även om en icke försumbar del av befolkningen tycker att vi politiker har mer gemensamt med varandra än med väljarna är kanske sanningen snarare den att de politiker som engagerar sig i sina uppdrag snart inte känner gemenskap med någon.

Partierna är grunden för den parlamentariska demokratin. Fungerar inte partisystemet fungerar inte heller vårt politiska system och ingen verkar hittills ha kunnat presentera en bättre lösning. Problemet med partiernas svårigheter att få nya medlemmar angår inte bara Sollentuna utan hela landet och faktiskt hela Europa, men vi är verksamma här i Sollentuna och borde tillsammans, över partigränserna, göra en kraftansträngning för att ta tillvara det politiska intresse som trots allt verkar frodas i samhället om än just nu i andra former än de traditionella partierna. Gör vi inget för att få fler engagerade i partipolitiken mycket snart är risken uppenbar att hela vår demokrati på sikt vittrar sönder.

Ett stort tack till alla er som hört av er idag, utan ert stöd skulle en fortsättning i politiken inte vara ett alternativ.

Flagga för EU

2009-02-12T22:55:00.000+01:00

Idag har jag varit på alliansmöte i MBN och som vanligt kom vi in även på helt andra frågor än de som stod på dagordningen inför kommande arbetsutskott. Denna gång funderade Tomas Franzén (M) på varför det inte flaggas med en EU-flagga utanför kommunalhuset (det kommer att dröja många år innan jag går med på att kalla det Turebergshuset) och det är onekligen en helt befogad fundering. Om nu Sollentunaborna tillsamans utgör en av de tio mest EU-positiva kommunerna i landet och vi politiker vill få kommunens olika instanser ska samlas för att få till ett högt valdeltagande i EU-parlamentsvalet den 7 juni är det fullt rimligt att börja med att flagga för EU. Kanske inte bara vid kommunalhuset utan även på andra platser i kommunen.

En snabb sökning på nätet visar att många kommuner har tagit fram allehanda flaggningsprinciper, riktlinjer för flaggning och flaggregler där EU-flaggan har en självklar plats på de kommunala flaggstängerna. Varför kan inte vi göra som t.ex. Tyresö (som dessutom föredömligt har lagt ut all information på sin hemsida)? Extra positivt i sammanhanget är att EU-flaggan inte är en dyr personalintensiv investering, den får nämligen vaja dygnet runt utan att etikettsivrare behöver få höjt blodtryck. Det är mindre än fyra månader kvar till EU-parlamentsvalet. Hur lång tid tar det innan vi letat oss ner i förråden och dammat av EU-flaggan?

"IT-systemet är ett sorgebarn"

2009-02-02T00:02:00.000+01:00

...så säger socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson om försäkringskassan som är i blåsväder igen. Efter kritik för långa handläggningstider och utbetalningar om är sena kunde man i helgen i DN läsa om att IT-systemet för självbetjäning är en ekonomisk felsatsning.

Alla som begärt föräldrapenning eller tillfällig dito via nätet kan nog skriva under på att det inte är optimalt för ”kunderna”, speciellt inte om föräldrarna försöker dela på ansvaret för barnet och inte stannar hemma i ett förutsägbart mönster som t.ex. på heltid alla på varandra följande vardagar. Att båda jobbar och är hemma växelvis med barnet kräver både kraft och tålamod att övertyga systemet om. Slänger man dessutom in en mormor eller farfar i den svåra VAB-ekvationen blir systemet helt obrukbart och man måste göra både anmälan och begäran via telefon och blankett.

I min naivitet har jag trott att allt mitt tröstlösa slit framför datorn ändå underlättat för någon handläggare på försäkringskassan för det var onekligen tänkt att underlätta för alla parter. Den illusionen upphörde för några år sedan efter att vi, via datorn, hade begärt föräldrapenning den dag som angavs som den sista för att få utbetalningen samma månad. Pengarna uteblev och vi kontaktade försäkringskassan för att efterlysa dem. Svaret från handläggaren har inte lämnat mig någon ro. ”Om ni lämnar alla uppgifter elektroniskt måste ni göra det tidigare än om ni fyller i en manuell blankett och skickar in. Vi måste nämligen skriva ut era uppgifter och skicka dem till Östersund för inskanning och det tar en dag extra.” Hoppas ni hängde med där, när försäkringskassan har uppgifterna i digital form skriver de ut dem och skickar dem (med posten får man anta) för att skanna in dem i digital form igen. Jag har sedan det beskedet väntat på den dag då systemet måste skrotas och önskat att den som skrev kravspecen vid upphandlingen offentligt togs i örat för detta slöseri med skattepengar, tid och miljö. Ansvariga tjänstemän och politiker borde skämmas de med, för att inte tala om det företag som sålde systemet.

Jag hoppas verkligen att ingen annan än jag drar några paralleller till vårt eget självbetjäningssystem barn.sollentuna.se, för det vore ju jobbigt om vi själva varit med och skapat ett sorgebarn…

Dun, en mänsklig rättighet?

2009-02-01T12:08:00.000+01:00

Kalla fakta har rapporterat om hur dunet som hamnar i våra duntäcken, -kuddar och –jackor plockas från levande gäss. Övriga media som DN och SvD hakade genast på ”nyheten”. Veterinären Johan Beck Friis säger ”Gäss upplever smärta precis som människor. Det här är inget annat än kvalificerad tortyr” och det behövs inte en hjärna mer utvecklad än gåsens för att förstå att det är sant. Det är bra att media engagerar sig i frågan, men det borde verkligen inte komma som någon överraskning att det går till så här. Min då treårige son sa när vi skulle köpa honom ett nytt täcke att han absolut inte ville ha ett duntäcke för han ville att fåglarna skulle få ha kvar sina fjädrar. Svårare än så är det inte. Köper du produkter med dun bär du en del av det kollektiva ansvaret för att andra kännande varelser behandlas så här illa. Kanske har du hört talas om att EU snart väntas stoppa importen av hund- och kattskinn? Du kanske rent av tycker att det är välkommet? Det gör inte jag. Jag gillar hundar och katter, men inte mer än andra pälsklädda däggdjur och jag tycker inte att några platsar som bräm. Väljer du att lägga dina pengar på en jacka med pälskrage kan du kanske snart vara lite mer säker på att pengarna inte köpt plågor för en katt eller hund, men du kan vara helt bergsäker på att räven, kaninen, minken eller vems päls det nu råkar vara du valt att klä dig i inte haft ett toppenliv innan den fick äran att inrama ditt ansikte. Om du har någon form av samvete, sluta köp dun- och pälsprodukter!

Sicko

2009-01-30T00:16:00.000+01:00

Jag har just sett filmen Sicko. Den berättar inte hela sanningen om amerikansk sjukvård och den ger en helt okritisk bild av samhällsfinansierad sjukvård i andra länder. Ändå gör den mig så glad och stolt att leva i ett land som Sverige. Ibland behöver man påminnas om hur bra man har det och vad det är som gör detta möjligt. Tack allihop för att ni är med och betalar för livslång vård av mina vänners svårt sjuka barn, för min svärfars skalloperation, för min väns sjukskrivning, för min farmors nya knäleder, min brors bettskena och min sons astmabehandling. Tack för att ni är med och betalar för något som borde vara en självklarhet för alla människor på jorden, rätten till hälso- och sjukvård.

Var inte feg

2008-12-27T03:16:00.000+01:00

De flesta i min omgivning verkar nöjda med att polisen gör utandningsprov, men ofta framförs åsikten att polisen borde förlägga dessa kontroller till helger då det dricks mer än vanligt och lägga mindre energi på vardagskontrollerna. Alla verkar rörande överens om att det är vid dessa blöta högtider polisen har störst chans att göra något åt rattonykterheten. Om man bortser från att vardagskontrollerna hjälper till att identifiera alkoholister som mycket mer frekvent kör berusade än de festrelaterade förarna ligger det något i detta resonemang. Intensiv polisnärvaro under storhelger ger samhället goda möjligheter att ”sätta dit” berusade förare och polisens blotta närvaro avskräcker säkert några från att ”chansa”. Jag är dock övertygad om att inte ens de allra största polisinsatser kan ersätta det ansvar som vilar på dig, mig och alla andra som kan bli vittnen till en släkting, vän eller bekant som i onyktert tillstånd sätter sig bakom ratten.

För varje alkoholpåverkad förare finns en egen historia. Vissa är rejält berusade, andra saknar insikten att kvällens måttliga alkoholintag eller gårdagens berusning fortfarande kan lämna spår i såväl blod som reaktionstid och omdöme. De allra flesta har dock en sak gemensamt, de har haft andra vuxna människor i sin närhet som kunnat hindra dem från att köra. Det är självklart inte roligt att behöva säga till någon att han eller hon nog inte är i skick att köra. Ännu jobbigare är att behöva ta ifrån någon bilnyckeln, men vad är ditt obehag i jämförelse med den tragedi en berusad förare kan ge upphov till? Det finns ingen ursäkt för att köra berusad, men vad ursäktar att låta någon sätta andras och sitt eget liv på spel?

Vi kommer att se poliser på vägarna både under nyårshelgen och på vardagar och jag är övertygad om att de räddar liv i båda situationerna. Nästa gång du inser att någon i ditt umgänge tänker köra onykter, var inte feg, ta chansen att rädda liv du också!

Två timmar är allt jag begär

2008-11-16T23:11:00.000+01:00

Sedan några veckor tillbaka har jag desperat försökt få alla i min omgivning att lägga två timmar på av sina liv på att förstå bakgrunden och vidden av den finansiella kris vi drabbats av. Nu har turen kommit till er. Chicago Public Radio har i sin programserie ”This American life” skapat ett fantastiskt radioprogram som enkelt och lättfattligt sammanfattar allt du behöver veta om bakgrunden till krisen. Du kan gratis lyssna på ”The Giant Pool of Money” direkt i datorn eller betala en symbolisk slant och ladda ner det till mp3-spelaren.

Får du blodad tand finns uppföljaren ”Another Frightening Show About the Economy” som beskriver vad som egentligen hände när finanskrisen blev ett faktum. Lite knepigare finansiella termer och begrepp i detta avsnitt, men gjort för att alla ska få chansen att förstå.

Programmen är ca en timme vardera, så bulla upp, dämpa belysningen, luta dig tillbaka och njut av en riktig skräckis.

Lika inför lagen?

2008-11-13T00:53:00.000+01:00

I bl.a. DN, metro och Aftonbladet har man kunnat läsa om en läkarstuderande som får fortsätta utbilda sig till läkare trots att han dömts för våldtäkt mot barn. Högskolans avskiljandenämnd ser nämligen ingen påtaglig risk att brottet upprepas.

Som nämndeman i länsrätten kommer jag i kontakt med beslut om återkallanden av taxiförarlegitimationer. När våldsbrott begåtts återkallas legitimationen i princip undantagslöst och spärrtiden är minst tre år, ofta upp till 5 år. Om man på sin fritid har uppträtt hotfullt och hårdhänt puttat någon kan man anses olämplig som taxiförare. Trots att lagstiftarens stränga syn i många fall leder till personliga tragedier med förlorad anställning och försörjningsmöjlighet, väger alltid taxipassagerarnas trygghet och säkerhet mycket tyngre än förarens behov av legitimationen. Risken att brottet upprepas diskuteras sällan ingående då lagen är tydlig, ett våldsamt beteende kan inte kombineras med ett arbete som taxiförare. Jag delar helhjärtat lagstiftarens syn.

Läkare och taxiförare kan tyckas vara väsensskilda yrken, men vi lämnar i hög grad ut oss till båda och har därför ett stort behov av att känna förtroende för utövarna. Av HANs beslut i fallet med läkarstudenten kan jag inte dra någon annan slutsats än att patienters trygghet och säkerhet är något som är underordnat rätten att fullfölja en påbörjad läkarutbildning. Grovt tillspetsat kan man kanske också konstatera att man har anledning att känna sig säkrare i en taxi än på läkarbesöket. Det är skrämmande att lagstiftningen är så spretande, både vad gäller att tillgodose vårt behov av trygghet och i sin syn på rätten till en yrkesutövning. Det står helt enkelt inte rätt till med lagstiftningen när någon som våldtagit ett barn skulle hindras från att få köra taxi, men tillåts bli läkare!

Buller i Miljööverdomstolen

2008-10-16T23:46:00.000+02:00

I dagarna meddelade Miljööverdomstolen i en dom att Vägverket måste vidta åtgärder för att sänka bullernivåerna utomhus i ett bostadsområde i Huskvarna där E4:an passerar bara något tiotal meter från husen. Åtgärder som s.k. tyst asfalt, sänkt hastighet eller ytterligare plank kan bli aktuellt för att sanera de boendes ljudmiljö även utomhus. Troligen kommer det att kosta en rejäl slant, pengar som Vägverket får spara in genom att ställa in eller skjuta upp andra satsningar.

Detta är en stor seger för de bullerstörda i Huskvarna och domen ger en tydlig signal om att buller är ett miljöproblem som vi alla måste ta på än större allvar, även i andra delar av landet. För Sollentunas del tror dock vår miljöchef att domen tyvärr inte förändrar så mycket. Vi är helt enkelt inte tillräckligt utsatta för att kunna jämföras med Huskvarnaborna, i alla fall inte vad gäller motorvägsbuller. Sollentunas envetna kamp för att få Vägverket att lägga tyst asfalt på E4:an kommer dock att fortsätta. En seger har vi dessutom redan vunnit i Sollentunas södra delar. Mången fartglad motorvägsbilist har nog muttrat besvärat över att det nu råder 90 km/h som maximalt tillåtna hastighet där. Fast istället för att få tjura över att bilresan på denna sträcka nu tar 1,2 minuter längre tid skulle de kunna känna lite kollektiv glädje åt den klart förbättrade ljudmiljön för de boende.

Kanske kan även kommunens allra mest bullerutsatta invånare, de i norra Sollentuna, se fram emot lite mer lugn framöver. Länsstyrelsen tittar nämligen just nu, på initiativ av en ensam driftig Vibybo, på en hastighetssänkning även på E4:an norr om Häggvik. Något kommunen till fullo ställer sig bakom. Dessutom väntar många med spänning på Miljööverdomstolens stundande dom om Arlandas tillstånd för flygvägar. Den domen skulle, till skillnad från Huskvarnafallets, verkligen kunna rita om bullerkartan för Sollentunaborna.

Kommunmässa i Stinsen 25/10

2008-10-07T23:17:00.000+02:00

Har du inte kommit dig för med att göra en radonmätning ännu? Funderar du på om den där stödmuren som skulle behövas på baksidan eventuellt kräver bygglov? Ligger du sömnlös om nätterna pga flygbuller eller för att bostadsrättsföreningens energideklaration ännu inte lämnats in? Kom då förbi miljö- och byggnadsnämndens monter på Kommunmässan i Stinsen, lördagen den 25/10. Där kan du beställa radonmätning, prata bygglov och lära dig mer om buller samt få lugnande besked om energideklarationen. Det finns dessutom massor av politiker och tjänstemän från många andra nämnder, förvaltningar och myndigheter på plats för att svara på frågor av alla de slag.

P.S. Mässan pågår 11-16 och murar kräver nästan alltid bygglov.

EU:s skolmjölksstöd

2008-09-13T23:14:00.000+02:00

I gårdagens DN kunde man läsa om förskolan Pärlugglan i Sollentuna som reagerat på att de tvingades sätta upp en reklamaffisch för att få servera EU-subventionerade mjölkprodukter. När många andra verkar uppröras över de juver- och öronlösa korna på affischen samt reklam riktad till barn är det något annat i historien som stör mig.

Det är ju förvisso positivt att en del av EU:s enorma budget kommer barnen till nytta, i detta fall genom subventionering av produkter som mjölk och smaksatt yoghurt, men är det egentligen vettigt att sådant styrs på EU-nivå? Blir det verkligen billigare mjölk i skolorna av att EU designar, trycker och distribuerar affischer och avlönar kontrollanter som åker runt i EU-länderna och kontrollerar affischuppsättning och att den subventionerade mjölken inte, i strid mot skolmjölksförordningen, används i varma rätter? Jag är positiv till EU, tro inget annat, men det är mycket viktigt att vi inom EU-samarbetet håller oss till de viktiga kärnfrågorna och inte sprider löjets skimmer över unionen genom skolmjölksförordningar, subventionerade tobaksodlingar och regler om raka gurkor. Det är hög tid att radikalt förändra vad som ska hanteras på EU-nivå och vad som kan skötas på lokal nivå.

Avslutningsvis vet jag att många tycker att det är en självklarhet att mjölk ska serveras som måltidsdryck till barn. Den är en lätthanterlig och välsmakande protein- och kalciumkälla som många ser som en förutsättning för friska barn med starka ben. Jag gillar också komjölk, men för mig finns det både etik- och miljöskäl som får mig att inte uteslutande sjunga dess lov. Efter att i verkligheten ha hört nyförlösta kors hjärtskärande råmanden efter de kalvar de separerats från direkt efter födseln har jag svårt att få ner en klunk icke KRAV-märkt mjölk utan ett sting av dåligt samvete. Lägger man dessutom till det faktum att en liter mjölk bidrar med 1,1 kg koldioxidutsläpp (att jämföra med det omdebatterade buteljerade vattnet som bidrar med 0,8 kg/l) så önskar jag att vi i alla fall kunde börja diskutera om mjölk från traditionella lantbruk alltid är rätt måltidsdryck för våra barn. Personligen tycker jag den frågan passar bättre på nästa föräldramöte än på EU-nivå.

Käppar i hjulen?

2008-09-11T00:44:00.000+02:00

Trots att jag har blandade känslor för det konsumtionsmekka som Häggvik förvandlats till var mina förväntningar stora när Coop Forum i Häggvik i juni slog upp dörrarna till ”Sveriges grönaste stormarknad”. Tänk vilken lyx att på cykelavstånd få tillgång till en butik som verkligen har ett brett utbud av ekologiska varor! Döm av min förvåning när jag på premiärbesöket noterade att det enda cykelställ som fanns att tillgå var beläget långt bort från entrén. Som bilist kunde man köra i princip fram till dörrarna och parkera, men även en kommersiell aktör som vänder sig till miljömedvetna konsumenter vågar uppenbarligen prioritera ned cyklisterna.

Tyvärr är det alldeles för ofta så att icke bilburna trafikanter marginaliseras. Personligen anser jag att det borde vara en självklarhet att gång- och cykelvägar ska ha högre prioritet och standard än vägnätet i övrigt. Ett sammanhängande cykelnät både inom och mellan grannkommunerna underlättar valet att ställa bilen. Det är ett oskick att låta cykelvägarna ha ett tjockt lager grus kvar en bra bit in på våren och att på vintern ploga upp all snö från vägarna upp på trottoarerna leder till både problem och faror för gående. Visst kostar det att anlägga och underhålla ett bra GC-nät, men det är investeringar i både miljö och hälsa som jag tror att vi oftare skulle kunna räkna hem om vi vågade göra nya värderingar i våra beräkningsprinciper. Sollentuna har visserligen en förbättringspotential på området, det kan jag inte förneka, men vi har samtidigt gjort en del fina satsningar på sistone.För egen del ska jag, innan slasket kommer, passa på att hämta mitt exemplar av kommunens nya cykelkarta och snart kan vi i södra Häggvik och Skälby njuta av den efterlängtade ”nya” tunneln under järnvägen.

Hur blir det då med cyklarna vid Coop? Som tur är har cyklister en tendens att finna sina egna vägar även när omgivningen är enkelspårigt bilfixerad. Cykelstället i parkeringens utkant gapar tomt, men vid entrén står cyklar av alla de slag i en salig röra. Stormarknadschefen Patrik Wallin har, för tre månader sedan, mejlledes lovat att nya cykelställ är beställda och kommer att placeras vid entrén. Jag har inte sett löftet infriat ännu, men hoppet är som bekant det sista som överger människan!

...när knappast ens posten går fram

2008-09-09T16:01:00.000+02:00

Idag blev stora delar av Sollentuna strömlöst. Avbrottet varade inte länge, men när telefonväxeln gick i dvala och det pågående telefonsamtalet bröts samtidigt som datorn slocknade kunde jag inte jobba på som planerat. Efter att ha dirigerat om företagstelefonen till mobilen tog jag därför hunden på en promenad till ICA Norrviken där företaget har sin postbox och där vi varje morgon inhandlar kontorets morgonfika. Utanför möttes jag av en liten ansamlig människor. Eftersom frysar och kassor inte klarar sig utan ström var kunderna utkörda och butiken låst. Vi fick snällt vänta eller vända om med oförrättat ärende. Med andra ord kunde vi inte ens komma åt den fysiska posten när strömförsörjningen felade. Det hade jag faktiskt inte räknat med.

Åter på jobbet började jag och kollegorna diskutera samhällets sårbarhet (samtidigt som vi passade på att sortera papper) och det visade sig att vissa på hemmaplan inte hade tillgång ens till de mest basala kokmöjligheter om strömmen försvann. Själva har vi både spritkök och bränsle samt en större samling konserver och torrvaror att ta till om strömmen försvinner, men när batteriet i mobilen tar slut skulle vi t.ex. inte kunna ringa för någon vanlig telefon som inte kräver extern strömförsörjning har vi faktiskt inte längre även om vi fortsätter våga vägra IP-telefoni. Vi har filtar, ficklampa och första förband i bilen om något oförutsett händer, men jag tror inte att jag skulle kunna tanka bilen om bensinstationen var strömlös, även om macken lyckades hålla igång pumparna. Jag har nämligen nästan aldrig kontanter med mig och kort har ju en tendens att sluta fungera när kortläsaren är strömlös. Det finns med andra ord en del brister att upptäcka i den privata krisplanen.

För en tid sedan kunde man i lokaltidningen läsa om kommunens Frivilliga resursgrupper (FRG) som i händelse av kris kan hjälp medborgarna genom att t.ex. ordna med besök hos äldre när strömlöshet sätter trygghetslarm ur spel. Jag är glad att vi i Sollentuna satsar på krisberedskap av detta slag och känner stor tacksamhet mot de sollentunabor som lägger oavlönad tid och kraft på detta. Samtidigt fick dagens strömavbrott mig att fundera på om inte behovet av hjälp till medborgarna kan bli mycket, mycket större än vad vi anar. Vi behöver bl.a. mat, värme, vatten, fungerande avlopp, mediciner och sjukvård samtidigt som vi har stora behova av att kunna transportera oss och hålla kontakten med omvärlden. Många av dessa saker ska (och har) samhället resurser och beredskap att hjälpa till med, men om vi inte har några privata förråd av mat, stearinljus, batterier och spritkök hemma hur sårbart är då inte vårt samhälle? Vad händer om vi drabbas av något värre än några dagars strömavbrott?

Jag hoppas och tror att kommunen har en väl fungerade krisplan och jag kommer snarast att sätta mig in i mer hur den ser ut för min nämnd och redan idag ska jag se över företagets och familjens. En vänlig postmästare på Posten lovade för övrigt att se över rutinerna för tillgängligheten av postboxarna. Är det kanske läge att du också tar en titt på din krisberedskap?